tanyataz

 Ibland har vår landsfader inte vetat riktigt vad han sagt, gjort eller var han stått med sina fötter. Kan vara en charmig egenskap, men just för en konung mer pinsam än för gemene man. Han får ju faktiskt betalt för att representera mig och Sverige, så då skulle det kännas bättre om han hade liiite bättre koll på var han var och vad han gjorde, i alla lägen. Under de senare åren har jag personligen känt att det är bra med Sveriges konung när Sveriges konung inte vandrar ut i det offentliga ljuset. Bättre en ljusskygg varelse, för granskning i offentlighetens ljus tycks hela tiden bli så fel. Stackars konungen, han försöker glatt vända blad och gå vidare precis som andra kan ”viftar på svansen och går vidare”. Vilken tur att han inte använde sig av det uttrycket i de påstådda kvinnoaffärerna. Där var det sannerligen bäst att vända blad och inte vifta på svansen!

Nu var det inte Sveriges stadsskick det här skulle handla om, utan det här med att vända blad, göra ett bokslut, starta ett nytt kapitel, ge sig ut på okänd mark, ta ett skutt eller ett hopp…….och då inte i några snaskiga otrohetsaffärer utan om att byta inriktning i livet. Arbetsinriktning!

Jag har alltid tyckt om att arbeta. Något som jag haft förmånen att hela mitt vuxna liv kunnat göra och som jag gläds åt. Sedan jag var 18 år har jag arbetat med människor med psykisk ohälsa, vilket kanske inte är riktigt sant, eftersom jag under den här tiden studerat, fött barn och även arbetat i några utbildningsprojekt, men nästan sant är det trots allt. Det som är sant är att jag varit offentligt anställd sedan 18-års ålder. Först en lång arbetsperiod inom landstinget, sedan mina senaste 10 åren, inom den kommunala verksamheten. Var jag än har varit, som då är inom en mängd verksamheter, med många olika inriktningar inom landstinget, så har jag trivts med mitt arbete. Även de senaste åren, som Personligt ombud för människor med psykiska funktionsnedsättningar, har jag verkligen trivts. Det är alltid en ära att få hjälpa någon en bit på vägen, var man än är, vilken verksamhet man än befinner sig i. Att få ta del av andras liv, tankar och försöka se möjligheter i det ibland omöjliga är utmaningar jag finner sådan livsglädje i. Baksidan på allt detta är medvetenheten om den fattigdom som för mig blivit tydligare och vanligare. Många är de gånger då jag förundrats över människans förmåga och påhittighet, in i det oändliga för att ta sats, återigen, för att få ett liv med livskvalité. Kan även tänka tanken att för en del är det svårt att vända några blad eller försöka vifta på någon svans och kliva vidare. Man behöver hjälpen att finna en ny bok med nya blad eller hitta upp på den där stigen och vandra vidare på. Det är tur att det finns, så många fantastiska stigfinnare och sakletare som hittar böcker, där ute i offentligheten. Ingen nämnd, ingen glömd.

Jag känner en sådan stor ödmjukhet för livet och för alla dem jag de senaste åren fått möjlighet att försöka hjälpa. När jag för en av mina klienter berättade att jag skulle vara tjänstledig och troligtvis inte skulle komma tillbaka sa hon: ” Jag vill inte bara tacka dig för allt du gjort för mig och min familj, utan allra främst vill jag tacka dig för att jag faktiskt fått lära känna dig”. Som Personligt ombud är det så det ska vara, jag kan vara personlig utefter den jag träffar, utan att vara privat. När någon känner så, tänker så, det är då det blev rätt!

De sista orden ” allra främst vill jag tacka dig för att jag fått lära känna dig”. Så känner jag också, med så många.

Nu har jag fått möjlighet att ge mig i kast med någonting jag aldrig gjort tidigare och det är att driva företag. Som delägare tar jag ett stadigt tag i min affärspartners näve och förlitar mig på att hans gamla, väl beprövade erfarenhet och kunskap ska hjälpa mig med företagsgrunderna och passa ihop med mina nya idéer. Tänker inte bara ”mina nya idéer” utan det finns nog både den ena och andra idén som behöver dammas av och lyftas fram i ljuset. Eftersom jag är en människa som tror på förändring och dessutom vet att det ibland är extremt långvariga processer tror jag verkligen på det jag gett mig in i. En bit i taget ska jag lägga av det här puzzlet och i mig bubblar något om att det här ska bli väldigt roligt eftersom det finns mycket att göra. En riktig utmaning!

Så vill ni se en förvirrad människa, som troligtvis kommer att svara fel i telefon, åka till fel arbetsplats på morgonen, sätta sig och skriva överklagningar i bokföringen och så mina ränder som aldrig går ur mig; snubbla, spilla, skratta, svamla, prata först och tänka sen, då ses vi på……………………….

 Stenungsunds Bowlingcentrum i höst!

Varmt välkommen!

Wiiiiiiii........tur att jag inte är någon Bernadotte.........

Jag har varit på resa, för några veckor sedan, med ett gäng kvinnor. Flera av dem har jag rest med i många år. Så där otäckt många år har jag känt dem. Nu för tiden är våra barn i den åldern som vi var i, om inte äldre, när vi började umgås.

Att resa innebär flashback. Åka båtkryssning ännu mer minnen. En del av dem försöker jag förtvivlat förtränga. Trots allt, funderar jag en smula filosofiskt över var tiden tog vägen. Inte tusan tycker jag att jag är så mycket äldre?! Jag försöker tappert tro att sinnet är det samma. Jordens dragningskraft har visserligen satt mer än ett spår på själva skalet, men har jag/vi blivit äldre?

När jag tittade ut över det där gänget jag skulle resa med, så bekanta, även om det var några nya trevliga bekantskaper, ser jag samma människor som för 25 år sedan. Det är bara det att nu ska vi fira att en av oss fyllt 50 år. Egentligen förstår jag ingenting. För 25 år sedan var en 50-åring en väldigt gammal människa och den där siffran idag, känns mer som en siffra, än en gammal människa.

En kryssning, i dåtid, varade i 24 timmar, men nu, ska vi åka i 40 timmar. Det bär inte iväg till Åland, utan nu blir det Tallinn. Förr, då var det billigast möjligast och hytten låg under bildäck. På den tiden hade vi sannerligen behövt större hytt, med tanke på att vi nog hade med oss lika mycket packning då, som nu. Jag minns hur jag tappert låg ner i en överslaf och tog på mig strumpbyxor då golvet var upptaget av någon annan. Vi fick i skift turas om att göra oss klara. Det luktade alltid en blandning av cigarettrök, bensin och spya.

Nu har vi 4bäddshytt med fönster. Det finns en garderob med galgar att hänga kläderna på. Vi kan träffas, allihopa i hytten, för att sjunga och prata, utan att syret tar slut. Till och med ta med sig en pall att sitta och skråla på. Vi får plats på ett och samma ställe.

Fast, jag erkänner, det är inte som för 25 år sedan. Det är som om inte bara kroppen har ändrats utan även tankebanorna har blivit en smula, ja, förståndigare är nog det ord som låter och känns bäst att skriva. Vi tänker och ser lite annorlunda ut.

Bara det här att välja sängplats. Förr var det nog mycket den som var minst full som hamnade i överslafen. Den som visste att den inte brukar behöva rusa till toa eller sova med en fot i golvet. Ibland var det nog även den som kom sist till hytten som fick ta det som var över. Det var bara att skutta upp under taket och sova någon timme, på den tiden. Nu, ja nu så tittar vi 4 på varandra som ska dela hytt och beslutar att den som har mest värk och inte riktigt kan ta sig upp, är absolut den som ska ligga nederst. Jag som då ska ligga överst försöker ta mig upp med ett smidigt skutt, men inser att det där med hjälpmedel, för att stönande ta mig över kanten, inte är något som är överskattat att ta till. Det går inte heller att smidig som en katt smyga sig ner för ett toalettbesök utan det hela är förenat med stönande och frustande både på ner-och uppgång.

Jag skulle aldrig för 25 år sedan lagt mig tidigt för att känna att jag ville tillvarata den hela dagen vi skulle vara i Tallinn på. Jo, jag har lagt mig tidigt på en Ålandskryssning några gånger. Då har det handlat om andra omständigheter som inte har med förstånd att göra, utan mer oförstånd. Den här gången är jag så redig. Kanske ska tillägga att vi endast var 3, av resans 11 personer, som då var så här förståndiga just den här första natten. Förr hade jag aldrig gjort det av den principen att jag kunde missa något eller helt enkelt inte alls tänkte på morgondagen.

Den här gången åts frukosten efter att samtliga i hytten duschat och pudrat näsan. Förr, då åt jag frukost med alla pensionärer som hängde på låset till restaurangen, när den öppnande. Fast bara om jag varit vaken hela natten. Hade jag somnat så åt jag helt enkelt inte frukost.

Jag hade aldrig ens kommit på tanken att sätta mig på en guidad tur med buss på morgonen, utan hade nog aldrig klivit av båten. Måste tillägga att vi i vår hytt påmint varandra om att kissa förebyggande innan bussresan och hade vi även kunnat göra nummer 2, förebyggande, så hade vi gjort det med. Jag tittade också var vi gick ut från terminalen så att det skulle bli lätt att hitta tillbaka. Mycket moget, nästan övermoget.

Nu satt vi med ett gäng andra människor på bussen och i värsta ”Sällskapsresestilen” lyssnade vi intresserat på kvinnan som på bruten svenska berättade om Tallinn. Det kändes till och med helt naturligt att gå efter henne på kullerstensgator medan hon viftade tappert med en karta över huvudet så vi inte skulle tappa bort henne. Förr hade vi nog tittat mer på människor (läs killar) som vi mötte när vi intog någon stad. Nu tittade vi ner på fötterna för att inte trampa snett och ingen hade nog kommenterat att jag nog skulle behöva hålfotsinlägg.  

När jag tänker tillbaka så gjorde vi nog mer saker som vi inte gjorde för 25 år sedan. Inte tusan plockade jag åt mig våtservetter från restaurangen för de kan vara bra att ha, eller för den delen lite tandpetare till plånboken. Om det var något som förr vandrade runt i gänget så var det troligtvis en flaska sprit att ta sig en klunk av, innan maten. Nu hade en av kompisarna med sig en flaska handsprit som vi baddade händerna med innan vi tog i våra bestick på uteserveringen.

Fortfarande sjöng vi som galningar på bussen upp till Stockholm. Busschauffören bad om tystnad, men vi förstod sedan att han inte trodde det var vi som lät, utan ett gäng ungdomar fick skulden. Det var ju inte alls meningen! Tanterna ber om ursäkt!

Vi fick besök i hytten, när vi satt där alla 11, av en mycket ung kille som pratade och pratade. För 25 år sedan hade vi troligtvis undrat vad han var ute efter och troligtvis försökt bli av med honom. Nu tyckte vi han var så söt, det lilla livet, och han fick prata precis hur mycket han ville.

Livet förändras, men inte allt. De finns ju fortfarande kvar, under skalet som blivit en smula äldre döljer sig samma härliga personligheter. Lite visare, lite ödmjukare, men med samma glöd!

Då, som nu..........
Tack tjejer för en fantastisk rolig resa!

Kidnappad på jobbet och utklädd! 



Det går liksom inte att beskriva vissa saker. Den här klänningen var en riktig upplevelse och för den som undrar har hon naturligtvis inte haft en chans att välja första kvällen outfit. Sussi, du var helt klart bedårande i denna guldklänning.



För att inte tala om de matchande skorna till! 



Hårda brudar!



Förvånade brudar!



Fnissande brudar!



Gamla takterna sitter i, hos Kirsi!!



Tant Sussie är rakt på sak: "Visa mig dina tatueringar!"



Dans, dans!!

 

Stadsbild från Tallinn. En sådan här bild får mig att tänka på en resa till Kos som jag gjorde tillsammans med Sussi Berlin och denna 50-åring. Det var bara min kamera som då, för mer än 25 år sedan, hade en bra blixt. Detta resulterade att jag, dagarna innan hemresan till Sverige, endast hade barbilder från våra suddiga kvällar. Vi gav oss helt enkelt ut och knäppte bilder på lite ruiner och hus, för att inte verka alltför förtappade när vi kom hem. Nu tar jag en sådan här bild för att jag helt enkelt tycker den är historiskt vacker!!



Andra kvällens outfit!



På havets vågade vågade våg min båt jag styrde.........



Trötta brudar!



....och så skulle det naturligtvis sjungas karaoke!!



Sååååååååååååå söööööööt 50-åring!!!!!

 Tack igen för lite oförglömliga minnen!
Kram!
Nu laddar vi om.......för nästa!

Inser att jag inte uppdaterat sedan jul och nu är det helt plötsligt Påsk!
Det här var den absolut finaste påskbilden jag hittade, så då förstår ni min röra! Ärligt talat så gillar jag bilden för jag gillar de där två andra personerna som tvingas stå där med mig, Stefan & Ann-Marie! Modiga, kloka, omtänksamma, ödmjuka människor.......ni vet, sådana där som går rakt in i hjärtat!

GLAD PÅSK
till er alla!
KRAAAM

Under några år har Per och jag köpt oss en kungsgran och njutit av de goa, mjuka barren som trots att granen dör, på något vis hänger kvar på grenarna. Fina, riktiga ”Kalle Anka granar”. Täta, jämna, estetiska, vackra granar som en likt en förvuxen grön kona tindrat i vardagsrumshörnet.

I år fick jag ett sms av maken när jag var på jobbet som löd:

 ”Nu köper jag en gran!”.

Jag svarade:

 ”Oj”

Jag underskattar inte egna initiativ, inte alls, nej då, och jag har en make med en förfärlig mängd av kvalitéer. Absolut, jag påstår inget annat, men i mitt inre förstod jag hur det där granköpet skulle gå till. Precis så som jag befarat, hade det också gått till. Han berättade glatt att han åkt till torget. Pekat på en gran och sagt: ”Ta hit den där!”. Utan att titta. Han var strålande lycklig över att inköpet hade tagit honom max 5 minuter. Den längsta tiden tog när han fick hjälpa försäljaren att försöka trycka in granen i nätet (cylindern av stål) för granen var så ofantligt bred, att de endast med gemensamma krafter lyckades trycka in den i trumman och få på nätet.

Väl hemma tryckte vi ned stammen i julgransfoten och klippte upp nätet. Ur puppan vecklade grenar ut sig. Lite här och lite där och desto mer grenar som blev fria desto mer möbler fick vi flytta bort. Jag ställde mig på avstånd från granen för att få luft. Det luktade inte gran, det stank gran. Likt en förstorad wunderbaun bredde den ut sig åt alla håll och kanter.

-         Den har väldigt lite grenar längst ned, sa jag lite försiktigt.

-         Bra, då kommer man åt att vattna, svarade maken glatt praktisk.

Sedan backar jag en bit till och så brister det. Jag skrattar så tårarna sprutar. Granen är helt fantastisk. Den är enormt bred. Grenarna far åt alla håll och kanter på ett ställe saknas det helt grenar. Sedan är det en rak stam och ca 50 cm från toppen så kommer en klick med jätte många grenar samlade hit och dit och så fortsätter granen rätt upp, men med 5 cm förskjutning mot stammen. Högst upp vajar toppen, lite på sniskan, men strävsamt uppåt i alla fall. Den ser enormt tilltufsad ut.  

Under kvällen vecklade granen ut sig mer och mer. Is smälte och slog ner i parketten, barr över golvet, den fortsatte stinka så mina ögon sved. Det kändes som om jag verkligen var ett med naturen. Som om ett helt granplantage flyttat in i vardagsrummet.

Nu är granen klädd. Jag tog allt glitter jag hade och har försökt dölja de ojämna spretiga grenarna och den delen av stammen som inga grenar har. Det gick åt två kartonger med ljus för den var så bred. Den är mer lik en boll med en pinne rakt upp.

Jag skulle aldrig ha kastat ut den. Det hade inte enbart inneburit att jag behövt köpa en ny i år, utan för all framtid hade jag behövt göra julgransinköpet själv. Att rent kosmetiskt försöka rädda situationen med att dölja med en massa glitter, det är som att försöka sminka över alla mina rynkor. Det går inte, och det är inte värt att göra skönhetsoperationer ens på en gran.

Hur som helst! Den står där den står och den tindrar faktiskt!

Och jag önskar alla nu en riktigt fröjdefull jul. Har ni inte ännu tänkt det, så vill jag bara säga. Det är dags att tindra nu! För kan vår gran tindra, utefter de förutsättningar den hade, så lovar jag att alla vi andra också kan tindra.

God Jul

Från

Skogsfrun

Jag försöker få fatt i tankarna och känslorna efter en mycket intensiv, men framförallt rolig vecka i UAE, Förenade Arabemiraten. Lätt leende, ibland skrattande av något nytt som poppar upp i en inre bild. Det känns som en omöjlighet att beskriva, för det som just nu snurrar runt är: ”Vad var det som hände?” Ja, vad var det egentligen som hände?

Från flygplansfönstret!



Abu Dhabi innan vi landade! Fyrkantigt!


Först mötte vi upp Örjan, och så for vi iväg på en lång flygresa. Klev ur ett plan i Abu Dhabi, gick till Örjans bil och det var mörkt, varmt och jeans var fel klädesplagg. Sedan startade en bilresa till Ruwais, 240 kilometer, efter att Örjan torkat av sand från rutorna. Ja, det blev en biltvätt också, bilar i detta ökenland får inte vara hur smutsiga som helst. Först genomgick bilen sedvanlig moderna tvätt i automat, därefter tog 4 personer över och torkade, dammsög i bilen och putsade bilen. Poff, så hade bilen blivit glänsande vit!

Vi trasslade oss fram på mitt livs längsta, raksträcka, hittills! Tvåfilig motorväg där lastbilar inte tillåts köra om varandra och måste ha en ”saftblandare” på taket! Överallt var detta med U-sväng tillåtet. Märklig företeelse! Det var också en smula märkligt att se varningsskylt för ”stark sväng” eller ”backe” där ute på ökenvägen. Som svensk missar jag både sväng och backe eftersom det är en sådan markant liten skillnad.

 

Den här skylten var i alla fall ny för mig!

Söndag kväll till tidig onsdag morgon var Ruwaisdagar. På måndagen, handling i den där lilla lokala affären där Örjan handlar. Pers lycka var att han hittade majonäs! Äggfri, men han smackade på, precis som i Sverige med majonäsmackor. Örjans lycka och min förvåning var nog affärsinnehavaren som resolut gav mig kassen med grönsaker när Örjan betalat. Här bär kvinnan minsann……………

Persiska vikens salta, varma vatten, fick omsluta oss när vi doppade våra höstbleka kroppar under måndagen vid ett hotells badstrand. Örjan var den som tveksamt gick i med påståendet att det var ”kallt”. Vatten är inte kallt när det är 28 grader, men skillnaden var enorm för den som badat där i betydligt hetare vatten. Det kom faktiskt en liten regnskur där på stranden! Märkligt!

Vi träffade på fler svenskar, arbetskamrater till Örjan, i Ruwais, och folk som även Per känner sedan tidigare. Det var riktigt mysigt att känna av känslan av gemenskap som finns. Deras tid har bestått av mycket jobb, och de ledigheter de har/haft fylls av en gemensam tid, när inte familj och svenska vänner finns i närheten. Stämningen är god, och jag gissar att det blir så, att man helt enkelt hjälps åt i en ganska sammansvetsad grupp av utländska gästarbetare?

På måndagskvällen var jag på äkta ”herrmiddag”. Ja ni vet, sprit & kortspel och historier från ett manligt perspektiv. Tänk att jag skulle vara tvungen att åka så långt bort för att få frossa i rövarhistorier som med humor och inlevelse skulle få en inte så härdad person att rodna eller i värsta fall ta illa vid sig. Ni som känner mig vet vad jag tyckte och för er andra kan jag bara skriva; Jag älskade det!

Tisdagen går att sammanfatta med, öken, hett, bad, en full arab och en upphittad oöppnad whiskyflaska från havets botten, en fantastisk middag och ett minnesvärt besök på Spinny´s!

Dagen börjar med att Örjan lotsade oss rätt ut i sanden/öknen. Sista biten över sanddyner för att nå fram till en magisk vik. Helt ensamma, eller? Nä, en liten bit längre bort står en svart jeep och ett pyttelitet tält på sniskan. Det är ca 33 grader varmt ute och någon tältar vid sin jeep. Denna någon packar ihop sina saker och likt en magnet drar han med bilen till oss. Med ett ”lakan” runt midjan vinglar det ut en packad arab med en ölburk i näven. Jag håller mig medvetet åt sidan och Per är den som ägnar störst tid åt att prata med den unge mannen, som för övrigt gissar att Per är 60 år och Örjan hans son. Under tiden vi är och badar hittar helt plötsligt Per någonting på botten. Det visar sig att det är en oöppnad whiskeyflaska! Flaskan tycks passa in i stämningen med araben på något sätt. Smuggelsprit som dumpats delade vatten med den unge banktjänstemannen.



Vid stranden! Någon som ser någon väg?



Här är det i alla fall lite vägar!



Strandinspektion! "Far & son"!



Hett, sand och bilspår!



Sandsten och hav, ljuvligt!




Undertiden vi gör oss klara för middag börjar ett oväder dra in. Genom sandstorm, ja kanske överdrivet, men när det far sand på tvären, hit och dit, piskandes runt bilen och åskblixtrar lyser upp himlen känns det som om det verkligen är storm, ja då far vi till den lokala spritbutiken, Örjans systembolag, där inhandling kan ske för den som har möjlighet att äga en motbok. Det finns ett ställe i Ruwais och för att åka dit känns det som om vi åker på förbjuden mark. Det är liksom ingen ”väg” utan det är tillplattad sand bredvid en större väg. Det är instängslade bostadsområden med baracker och så helt plötsligt en barack med gulskylt. Där, i ingenstans, där handlas det sprit. Utbudet i baracken är betydligt större än själva baracken, om någon förstår vad jag menar. 

Sandstorm, blåst och ett urdåligt kort på baracken! 

Middagen på kvällen var en helt fantastisk god buffé!

På onsdagsmorgon ställer vi klockarna och ger oss iväg tidigt till Abu Dhabi. Kvällen avslutas sedan hos Joakim och Linda i Dubai där Per och jag stannar till natten mot söndagen.

I Abu Dhabi far vi till Grand Mosque. Sheikh Zayed bin Sultan Al Nahyan Grand Mosque är världens tredje största moské. Som kvinna får jag klä på mig. Inte för att jag hade tänkt vara naken, men helt plötsligt känner jag mig rätt muslimsk i den svarta långa klänningen (jabaya?) och den svarta slöjan. Vi går en guidad tur tillsammans med några andra lätt förvirrade barfotamänniskor och får höra historien kring Grand Mosque. Byggnaden är enorm och världens största sades flera gånger kring mattor osv. Själv bryr jag mig nog inte så mycket om detta med ”världens största”, utan mer kring hur fantastiskt vackert allt är, och vad man egentligen vill säga med en sådan här byggnad (vilket i sig kan vara lite skrämmande). Väldigt, väldigt imponerande, och fantastisk upplevelse av ett byggnadsarbete utöver det vanliga.

 

Framför byggnaden



Bönetiderna!



En liten "lampa" på väldigt många ton!



Ibland behövs inga ord................



Nej Örjan, du når inte taket med fingret även om du hoppar!



Herr & Fru Jorfors





Det var fotografen som var sne, inte byggnaden!

Mitt på dagen har Örjan rattat oss till Dubai. Från Ruwais litenhet med charm, till Dubais storslagenhet. Hela min kropp går på högtryck tillsammans med Örjans navigator som inte alls har samma uppfattning med oss om vart vi ska. För en gångs skull håller jag tyst. Jag skärper till mig, helt enkelt, och lägger mig inte i det där med vilken väg vi ska ta. Annars är jag otroligt bra på att veta vart vi ska när jag inte alls kan vägen. Här blir allt för stort för att ens ge sig på att tycka någonting. Jag låter herrarna i framsätet muttrande fara med bilen hit och dit, fram och tillbaka, och är ganska nöjd över att jag troligtvis fick se mer än vad jag egentligen hade fått gjort om navigatorn hade stämt med de nya vägarna. Hur svårt kan det vara att hitta Burj Kalifa, världens högsta skyskrapa? Vi nådde målet i god tid inför den förbeställda turen upp till våning 124.

Innan dess åt vi lunch och jag försökte komma överens med min mage. Kände mig rätt kallsvettig och lät mitt resesällskap själva dra en runda runt i det stora shoppingcentret. Jag satt lugnt och stilla på en bänk och studerade en indisk kvinna som försökte tvångsmata sitt sovande barn medan de manliga delen av resesällskapet studerade andra "delar".

Jag är höjdrädd. Som vuxen har jag fixat till mig en svindel och också lärt mig knep för att hålla den i schack. För att komma upp 124 våningar klev vi in i en hiss med en stackars man vars arbetsuppgift var att åka upp och ner i hissen med turister. En svart hiss med blinkande lampor som visade våning för våning innan vi nådde upp dit vi skulle. Kändes inget speciellt alls. Jag hade inte tillräckligt med tid på mig att få några katastroftankar där inte. På några få minuter, om det ens var det, var vi framme. Så gick vi då ut på ”balkongen”. Jag fäste blicken i horisonten och därefter tittade jag ned. Nedanför bredde Dubai ut sig och jag kände åter igen ingenting av svindeln. Min hjärna fick inte ihop det, inte den här gången heller. Det där yttepyttelilla var alltså marken? Världen blir rätt underlig när man vänder på perspektivet!

Efter vår, inte alls darriga tur i tornet, tog vi samma hiss ned igen för att se skådespelet i vattnet nedanför Burj Kalifa.

Dags att ringa till vårat nästa värdpar på resan. Joakim kom och lotsade oss hem till sin familj. Vi boade in oss och fick en fantastisk middag. Trött och surrig stupade jag i säng.

Helt plötsligt var det torsdag och Örjan tyckte han skulle åka hem igen till Ruwais. Det tyckte inte vi och vi lyckades med milt våld få honom att stanna en natt till. Joakim guidade runt oss i Dubai. Staden med alla skyskrapor, sanddyner och framförallt storslagenheten.

Från bilen!

Palm Jumerah, den konstgjorda ön besöktes och man undrar, hur är det möjligt och varför? Inte alltså varför vi var där, utan själva skapandet!

Den här kvällen avslutas på en nattklubb för att fira en av Joakims kamrat, men innan dess tar Joakim och Linda med oss till Pai Thai som finns på Madinat (jag hoppas jag får till det rätt med alla namn och ställen!) Maten var helt ljuvligt god och det går inte att återberätta kring mat och plats. Det måste upplevas! Magiskt!

Per och Joakim i väntan på den lilla båten som ska föra oss från restaurangen.



....och vi väntade!



...och en sista "väntade bild"! 

Under fredagen åkte Örjan hem till sig och vi åkte med Dubais Familjen Jorfors för att bada i ett poolområde. Byggnaden såg ut som en egyptisk pyramid och var precis lika exklusiv som andra byggnader i Dubai.

Vi åt en fantastiskt god hemgrillad oxfilé och precis som vilken svensk som helst så tittade vi på Idol på Tv. Lördag morgon gav sig Joakim till sitt arbete och Linda tog oss med på shopping! Yes! Vi handlade vinterkläder i Dubai och det kändes helt normalt. Linda var en stenhård prutare och visste exakt när, var, hur och vad vi skulle handla. Jag känner mig helt nollställd gällande detta beteende, men jag är såååååå imponerad och inte alls så fattig som jag skulle varit utan denna värdinna.

Den sista kvällen badade vi tills solen gick ned. Sent på lördagsnatten satte vi oss i en buss till Abu Dhabis flygplats och landade åter igen på svensk mark på söndag förmiddag.

Jag försöker förstå vad jag varit med om, men jag måste nog låta allt sjunka in och hoppas en dag att jag vet. Annars kan jag alltid leva i ovissheten.

Tack snälla underbara Örjan, Joakim och Linda (och små pojkarna).
Utan er hade minnena varit tomma!

Idag, just idag, är det Världshälsodagen för psykisk hälsa. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta. Sida upp och sida ner. Vända ut och in på tankar, på tidsepoker och ge beskrivningar om människor jag genom åren mött som arbetar med dessa frågor på olika sätt. Människor som genom åren någon gång, eller ibland, drabbas av psykisk ohälsa. Jag lockas av tanken att lyfta dessa historier utifrån mina egna tankar och ideologier, men jag inser att jag har en begränsning och jag måste ha en struktur för att göra detta, annars drunknar jag i mina tankar.

En gång i tiden valde jag att arbeta för andra människor och med andra människor. Just detta har varit min väg genom arbetslivet, även om jag, likt många andra, inte följt en och samma europaväg utan svängt av och tagit ett och annat sidospår. Jag har aldrig ångrat mina yrkesval. Aldrig någonsin har jag gjort det. Varje dag är en utmaning, men varje dag är inte en kamp för mig, vilket det kan vara för så många andra.

Jag har förundrats över människors egen motivation och kraft att återhämta sig. Så många kloka tankar, så många unika livsöden. Jag bär dem med mig, vårdar dem i mina tankar och kan förmedla dem vidare i form av hopp inför andra i svåra situationer.

Även hoppet har en baksida och de svåraste av alla svåra stunder har också funnits nära mig. Människor jag mött som nu endast finns med mig i tanken och inte i livet. Ingen har lämnat mig oberörd, alla finns där. Ibland är livet så svårt och så fruktansvärt tungt.

När jag sitter där och tuggar i mig middagsmaten med makens berättelser kring kemiskindustri och plyetentillverkning förstår jag oftast ingenting. När jag sedan försöker berätta om försäkringskassans nya regler eller någon handläggares utomordentligt dåliga bemötande samt ovilja, förstår han ingenting. Jag hör om packningar, ventiler, olika gaser och någon form av resultat kring detta som då stämmer eller inte stämmer, och hur det än är så har jag oerhört svårt att tycka eller förstå någonting om det. Han får höra om en helt annan värld och oftast ser han helt frågande ut när han förstår att jag inte bett någon dra åt helvete, för i hans värld är rak kommunikation den bästa vägen, och i min värld behöver jag både vara rak men också smidig för att nå resultat. Det är verkligen två skilda världar som möts över tallriken och jag är så tacksam över detta.

Tänk om vi båda varit i samma värld? Tänk om vi suttit där och analyserat Borealisanläggningen i Stenungsund eller drunknat i mitt dagliga arbetsliv. Analyserat skorpor till smulor! Så ytte-pytte-liten vår värld tillsammans blivit då! För även om jag inte fattar speciellt mycket kring kemiskindustri är det den som drar mig ur mitt yrkesliv och rensar min ibland överkokande hjärna till vila.

Jag gillar att vara sorglös, älskar att slänga käft, vara banalt ytlig och skratta så jag gråter. Dessa egenskaper försöker jag vårda, mitt privatliv, för att mitt yrkesliv ska fungera. Tänk om jag valt att arbeta med någonting annat eller blivit förälskad i en man från mitt yrkesliv? Hade jag skuttat runt i korsett på linedancefester då? Hade jag suttit och försökt förstå mig på plasttillverkning? Hade jag överhuvudtaget skrivit en endaste rad av egna tankar?

 Ingen aning!

Fast det jag vet är att : Mitt yrke är inte mitt privatliv, men mitt privata liv blir färgat av mitt yrkesliv. Eftersom jag haft förmånen att välja mitt yrkesliv och trivas så fantastiskt bra i alla mina val ville jag som privatperson lyfta fram denna dag, även fast mitt yrke inte är mitt privatliv. Hänger ni med? Strunt samma! Idag är det i vilket fall som helst Världshälsodagen för psykisk hälsa och den berör oss alla på något sätt!

Ta vara på din dag!

Jag gillar att ha semester i augusti. Tycker det är fantastiskt att få njuta av just den månaden. Skaka av sig sommaren för att ta sats in i hösten. Det stämmer sannerligen inte in, att redan ha haft semester och det fortfarande är en sommar framför mig i tiden. Jag får tänka om, och jag får tänka till, men känslan av något inte stämmer hänger kvar. En lätt förvirring som jag inte riktigt kan sätta tummen på. Är det för att kvällarna inte är mörka och fuktiga eller är det känslan av att inte ha haft semester än, trots att jag rent praktiskt vet det, som gör att jag har svårt att ta till mig var jag befinner mig i tid och rum?

 Jag längtar till hösten så att jag får vara där min hjärna befinner sig. Förlåt, alla sommardyrkare som njuter.

 Vi har varit i Belgien. Jag, maken och älskade Astrid. Astrid är en ny bekantskap och enligt Per den bästa kvinnan han någonsin haft vid sin sida. Själv tycker jag det är lite lustigt att vår navigator/gps har fått ett kvinnligt namn. Hon har en mjuk, len, entonig röst som säger ”observera” när Per kör för fort. Inte alls som min gälla, hysteriska stämma när jag på en inandning väser högt: Det är 70 här!!” Det är som om han lyssnar mer på henne än på mig och det känns riktigt bra, faktiskt. Astrid säger också till, hela 3 km innan, när nästa avfart är och i vilken fil Per ska köra i. Det gick som en dans genom Tyskland. Förra gången satt jag med en karta, svettig panna, torr strupe och försökte efter bästa förmåga hitta ett alternativ som kunde vara en vettig väg åt rätt håll. Jag kände mig underbegåvad och hade en puls på 160 genom hela Tyskland. Min enda ångest den här gången var att Astrid skulle sluta fungera och jag skulle behöva ta fram kartan, vilket inte skedde. Jag ska vårda henne ömt och hoppas att hon överlever mig.

 Belgien bjöd på ett strålande väder, när vi kurade in oss hos Karel och Kathys familj. Det var 7 år sedan vi hälsade på dem. Med ett mycket tydligt minne om mitt livs värsta baksmälla, förra gången, tog jag det försiktigt med ölen. Jag älskar Belgisk öl. Alla deras sorter, doften, lukten, smaken. Så mycket spännande sorter, men, lite i taget är bättre än att försöka dricka mängder av sorter under en och samma kväll. Hualigen!

 Annat är också ”hualigen”. Kvinnor brukar skriva om krympta kläder i garderoben, men här är det ingen garderob som har krympt. Jag har helt enkelt svällt ut. Svullat upp mig! Tuggat och druckit till det själv. För mycket mat och för lite motion. Som en förslappad Barbamamma börjar jag åter känna av mina leder och jag vet vad som gäller. I går var jag på Sportlife (gymmet) och det var fruktansvärt vidrigt. Fast jag vet att det är det enda som hjälper. Det är så tråkigt, men det är bara jag som måste bestämma mig. Hur inspirerad låter jag? Precis lika inspirerad som när jag slutade snusa, gissar jag. Nu får åter igen min sura envishet ta över känslan av att jag måste ha en go kvällssmörgås till min kopp te. Nu ska jag njuta av sommarens alla bär, frukt och grönsaker. Hela mitt inre skriker blodig biff, krämig sås och färsk potatis, efterrätt med jordgubbar, vaniljglass och grädde. Nä, jag vill inte ha tips på vad jag kan äta istället eller vad jag ska ta bort. Jag vet redan det och jag tycker inte det är någon tröst alls. Det värsta av allt är att det dessutom inte är ett dugg synd om mig.

 Mamma har firat sin 80-årsdag i vackra Tunabergs Hembygdsgård. Där, i Tunaberg, är hon född och där vill hon sedan också vila, i samma minneslund som pappa redan finns. Vädret var strålande och mamma samlad och glad. Jag höll mitt tal och det var sannerligen inte lätt att få ihop någonting som var passande. Min mamma är en stolt dam. Bakom min mamma på väggen där hon satt vid bords, fanns ett stort porträtt på min morfar. Han var kyrkvaktmästare i Tunaberg och får nu dela väggen med andra som arbetat i och kring kyrkan. Jag satt så jag såg honom och mamma. Log lite för mig själv och kände att han nog trots allt var med och firade sin dotter. Jag ser morfars blick och anletsdrag återspeglas i min systers äldsta son Oskar. De finns där, de genetiska banden som väver oss samman. Precis som jag själv ibland kan se min mors händer när jag torkar av diskbänken. Stolt dam, lär jag ju aldrig bli, så jag nöjer mig med likheterna vi har utseendemässigt.

 Per och jag har börjat måla huset och om vi blir färdiga i år får väder och vind utvisa. Från senapsgul börjar huset bli mer vaniljgul. Vi kladdar på och fotbolls VM räddar mig från att hålla på sent på kvällarna. Vi slutar nämligen måla tills de börjar sända matcher på eftermiddagen/kvällarna. Jag är totalt ointresserad, men inte Per. Han tycker nog inte att jag ska stå där och måla själv, medan han tittar på Tv. Har nog något att göra med hans samvete, kanske? Inte mig emot!

 Snart kommer jag också att ha en hörande make. Vi har varit på Sahlgrenska. Jag var med som hörselpolis för att se till att han verkligen kom dit. Vi har nämligen haft lite olika uppfattningar kring hans hörsel och nöjet var helt på min sida angående graden av hörselnedsättning. Tyvärr är det hörselnerven som det är fel på vilket gör att det inte går att operera utan det blir hjälpmedel. Det kommer nog att bli en invänjningsprocess för alla i Pers närhet. Alltså inte bara för han som helt plötsligt kommer att höra, utan för oss andra som är vana vid att han hör som han hör. Jag har svårt att föreställa mig det hela, men tycker att det ska bli spännande. Jag ser inte samma entusiasm som jag känner i min makes ansiktsyttryck. Vet inte om det beror på att han fått reda på att han hör mindre än vad han trodde han gjorde, att jag fått rätt, eller om han inte vill ha hörapparater?

 Nu ska jag gå ut och njuta av juli. Jag ska släpa mig runt på lätta steg i skogen med en morot i näven och försöka övertyga mig om att det är juli och att det är just en morot jag behöver.

 Njut mina vänner, Njut!



Snart kommer min älskade höst och jag slipper förvirringen, hoppas jag 

Jag joggade, sprang och gick, men inte i mål! Strax efter 15 km valde jag att kliva av. Det var extremt varmt och jag blev faktiskt rädd för hur min kropp reagerade. Innan hade jag sagt att jag skulle kliva av om jag på något sätt kände att inte kroppen hängde med, men att jag skulle kliva av på grund av att mina händer såg ut som uppblåsta gummihandskar, hade jag inte trott. Det var fel del av kroppen som reagerade. Kändes som om det lika väl kunde ha varit näsan som svullnade upp. Vad hade händerna med löpningen att göra?

Göteborgsvarvet var som en masspsykos. Löpare trängdes med tomma blickar och flocken rörde sig åt ett och samma håll. Rådet att inte hänga på i start, utan snabbt hitta sin egen rytm och bara mata på, existerade inte vid start. Redan där, trängseln med 3000 personer i samma fålla som skulle släppas ut samtidigt, trädde de tomma blickarna in. Eftersom jag då inte är någon tävlingsmänniska ser jag händelsen från detta perspektiv. En idrottsjournalist hade beskrivit det som människor som var fokuserade på en idrottsprestation och var laddade att ge sig av. Jag funderade på var jag hamnat och hur jag skulle stå ut i 21 km löpandes, när svetten lackade, innan jag ens rört mig. 25-26 grader i skuggan och jag stod med solglasögon och löparskor. Det var mer eller mindre en chock att befinna sig där överhuvudtaget.

Hej och hå! Iväg bar det och oj vad folk sprang på. In i Slottsskogen och där efter ca 400 meter började jag fundera över var det skulle serveras vatten. Energidryck hade jag blivit avrådd för att ta om jag inte var van att dricka det. Det kunde ge magknip och med fasa hade jag sett mannen/killen som för några år sedan sprungit varvet efter en diarré attack.

Strax efter 4 km kom den första vätskestationen och den första erfarenheten av klibbig sörja att klafsa sig igenom för att ta sig vidare. Det jag för länge sedan längtat efter tog slut snabbare än vad jag trodde. Det var ju inte en bar att stå och hänga vid utan muggar for hit och dit med vatten och energidryck. En smula våt lufsade jag vidare med blicken fast på en speciell kvinna. Jag hade fått fatt på hennes ryggtavla efter ett par km och hon höll en ganska bra takt. Ibland låg jag före henne, ibland låg hon före mig. Jag tog ett fast tag med blicken på hennes ryggtavla och bestämde mig för att ”hon var min”. Tanken var att ”tar hon sig runt gör jag det också”. Hon blev min livboj, där i hettan, utan att själv vara medveten om det.

Sedan kom Älvsborgsbron. Den hade jag också hört talas om. Med röster av skräck, vånda och ångest. Jag bestämde mig för att ta det lugnt. Jag tog det redan lugnt, så lugnt borde ha varit stå still ett tag, men det var också ett av råden som for runt i huvudet. Att inte stanna. Vad du än gör låt benen hela tiden röra sig. Så jag ömsom gick, ömsom joggade jag uppför Älvsborgsbron. Mitt i en intervall av jogging är det en mycket lång man som GÅR om mig. Jag blev så förbannad så jag var tvungen att hänga på honom ett tag. Han såg ut som en jätte mitt i folksamlingen och jag tog rygg på honom i ren ilskna. Efter ett tag hade jag lugnat ner mig och insåg att jag skulle släppa honom. Min valda kvinnorygg kom ifatt mig och jag greppade henne med blicken istället.

Överallt satt människor i gräs, på campingstolar och tjoade, åt och drack! Det var det som jag som joggare skulle se som stöd och de var ett fantastiskt stöd för alla dessa tusentals människor. Jag lovar, jag försökte verkligen göra dem goda i min hjärna, men i min värld, just då, var jag bara så förbannad på dem. Där satt de och njöt av vin, öl och god mat. Jag var så fruktansvärt avundsjuk. Alla ”kom igen nu” omvandlades i min hjärna till tankar om att: ”Där kan du stå minsann och tjoa medan jag kämpar för livet och plågar mig och du har ingen aning om vad jag går igenom. Säg åt mig att det räcker nu, istället. Idiot!” Så gick tankarna, när jag ens orkade tänka.

Äntligen kom 10 km och i min hjärna la jag ihop att det var lite mer än dubbelt så långt kvar. Strax efter 10 km började jag se folk som inte mådde bra. Människor som hade kramp, som satt ned, som låg ner och det var inte de vinpimplande-tjoarna utan personer med nummerlappar. Där någonstans vinglar en man/kille om mig och jag hinner tänka något om att han kommer att ramla. Vi är 3 personer som nästan greppar honom. Jag får tag i en arm som är så svettiga att den glider ifrån mig. En man får tag i hans tröja och något kanske vi dämpar fallet. Det blir kaos och snubbel. 4 personer på backen varav en är avsvimmad. Vi släpar honom åt sidan, lägger honom i framstupa sidoläge och personer med gula västar kommer strax springandes till undsättning. De häller vatten på honom och han kvicknar till, men blicken är inte längre fokuserad utan bara dimmig. Vi löpare får lämna honom där och ambulans är på väg.

På darrig ben ger jag mig iväg och min livboj är borta. Kvinnan vars rygg jag hängt upp livet på har seglat iväg.
Jag försöker fokusera på att ta mig i mål och dricker vatten så fort tillfälle ges. Människor springer om mig, ibland blir det trångt, ibland springer man förbi någon orkester och jag hinner förundras över att det finns musik för alla smaker. Det är dragspel och frälsis, men också hårdare musik som i mitt tycke lyfter mina steg.

Jag börjar få besvär av händerna, riktiga besvär. De svullnar mer och mer och jag försöker hitta på rörelser som ska ta ned svullnaden. Till alla dem som såg en idiot flaxa omkring i Göteborgsvarvet med händerna i luften, så var det bara jag. Hade tankar om att jag skulle hålla dem högt (gamla sjukvårdstakter). När inte det fungerade försökte jag öka cirkulationen genom att böja fingrarna, men när jag inte ens kunde böja dem utan att de pekade ut åt varsitt håll blev jag riktigt rädd. Då var jag någonstans på Götaälvbron. Vilken fruktansvärd bro!! Ingen hade varnat mig för den minsann! Den gick bara upp, upp, upp och där var jag med mina groteska händer som sprängde och stack. Jag funderade över om jag frös, men konstaterade att jag var bara rädd över vad som hände med min kropp.

När jag äntligen kom ned från bron och passerade 15 km spärren, bestämde jag mig ganska snabbt att det fick vara bra. Det kändes helt galet att fortsätta. Så jag såg en glipa i staketet bakom femmanhuset och klev åt sidan. Upp med mobilen och ringde efter Per. Vi beslutade att ses vid Nils Ericson terminalen. Jag bestämde mig för att ta av mig nummerlappen, men fingrarna ville inte böja sig så jag kunde knäppa upp de små säkerhetsnålarna så jag rev tillslut av mig nummerlappen.

Så var det gjort. Jag var väl en av ca 20 000 som bröt loppet. 38 459 personer tog sig runt.

Nu var det gjort och det är ytterst tveksamt om jag kommer att göra om det. Lite undrar jag hur det gick för min livboj? Om hon tog sig igenom loppet………

Ska nog hålla mig till mer stillsamma aktiviteter. Tyvärr säger mina två arbetskamrater, som båda tog sig i mål, grattis till de båda, att det är deras tur att bestämma utmaning. Jag vill härmed framföra att knyppling är stillsamt och en väldigt stor utmaning. Bara så ni vet!

och

Grattis till alla er som fullföljde loppet!

Det har varit linedance avslutning. I går! Mörbultad sitter jag och är lyckligt trött. Bättre att vara lyckligt trött än bara trött. Jag är fånigt förtjust i korsetter. Det är min man också, och han kan inte förstå varför jag endast väljer att ha korsett på mig när jag snubblar iväg på fester som har med linedance att göra. Han tycker att just korsett är ett trevligt plagg att bära vid en mängd olika aktiviteter. Trädgårdsskötsel, städning, fönsterputsning eller varför inte hundpromenader? Jag är inte riktigt inne på samma tankebanor. Är mer inne på att har han lust att se mig i annat än formen rund, så kan han gå med mig på linedance avslutning. Jag skulle nog också kunna sträcka mig så långt att ha korsett under själva linedancekurserna också, om han följde med.

Fast jag inser att det inte kommer att bli så. Ska jag få med honom på just linedance krävs det att jag söver honom först och då hjälper ingen korsett i världen.

I morse muttrade han något om att jag gick iväg på fest med former som en 25-åring och sen kom jag hem, slängde av mig korsetten och landade i soffan med tre bröstvårtor. Ja, han trodde det först, innan han såg min navel. Jag bjuder på den, för idag är jag trött och lycklig.

Tack alla fantastiska instruktörer! Det har varit en jätte rolig termin!

Ibland sköljer minne över mig. Jag kan fastna i dem och det kan gå dagar då jag ständigt återkommer till händelser, men framför allt till människor och mänskliga kontakter. Det har alltid varit viktigt för mig genom livet. Dessa möten mellan människor. Jag kan förundras över hur vägar möts, hur jag får äran att lära känna människor som jag överhuvudtaget, egentligen, aldrig skulle ha mött. Ibland så olika mig i det första mötet, men sedan finns dessa beröringspunkter där samhörigheten, ibland så liten, trots allt finns där.

Så tänker jag tillbaka till tiden då jag arbetade inom psykiatrin på öppen- och slutenvårdsavdelningar.

För många år sedan återsåg jag en man som under en period vistas på en allvårdsavdelning inom psykiatrin där jag tidigare arbetat. Han blev glad över att återse mig. Vi hade säkerligen inte setts på 10 år. Han ropade mitt namn, glatt och förvånat. Jag kände självklart igen honom och blev också glad över att se honom. Han frågade om jag mindes när han behövt vård för sin depression, och visst tyckte jag att jag mindes. Inte detaljerna, men jag mindes att jag ägnat många timmar åt att vandra med honom ute, om hans ångest, om hans existentiella frågor. Han tittade på mig och sa att det var inte det han riktigt mindes. Då kom jag på vad det var. Aha, det måste vara frukosten!! Det var nämligen så att han delade rum med en annan man, och av någon anledning, som jag fortfarande inte minns, så hade jag lovat dem frukost på sängen. En helt vanlig vardagsmorgon. En stressig dag, massor av människor som just då var patienter som skulle få hjälp av oss, som just då var sjukvårdspersonal. Jag minns att jag till och med åkte tidigare till arbetat för att duka dessa frukostbrickor innan morgonrapporten, för att inte sinka på det ordinarie morgonarbetet, för där ingick inte tiden att serva med frukost på sängen, inte den dagen, inte just då. Jag mindes och minns fortfarande muttret från någon kollega som ifrågasatte mitt handlande. Vad skulle alla andra ”patienter” säga och tycka om att två fick frukost på sängen? Det skulle säkerligen bli så att ALLA, precis ALLA skulle kräva frukost på sängen på grund av mitt tilltag. Jag tillhör dem som fortfarande inte tror på sådant, men jag tillhör också dem som förundras över dem som fortfarande gömmer sig bakom det argumentet. Det här är dåtid och förhoppningsvis har det förändrat sig en smula bakom dessa låsta dörrar.  

Till min förvåning var det inte alls frukosten han mindes. När jag pratade om den, så konstaterade han att jag med all säkerhet att bjudit på brickfrukost, men det var inte det som satt det största avtrycket från hans vårdtillfället. Inte var det vår tid tillsammans och de långa samtalen heller. Nej, det var något helt annat. Något jag inte för mitt liv kunnat gissa. Jag hade ”bäddat säck” i hans säng!

Jag måste säga att det är en smula pinsamt att en före detta patient på en vårdavdelning minns mig på grund av att jag busat med honom. Han berättade att han blivit så glad över att någon bäddat hans säng och att han på kvällen förstått att det måste vara jag som gjort det. Även hans rumskamrat hade blivit utsatt för detta tilltag.

Alan Topor, som bland annat är leg. psykolog, har i sin bok ”Vad hjälper – vägar till återhämtning från svåra psykiska problem” bland annat beskrivit framgångsfaktorer kring just detta, om personalens insatser som upplevs vara till hjälp i återhämtningsprocessen. Det har visat sig att det har betydelse när man som personal gör en insats för individen som faller utanför de ordinarie ramarna. Känslan av att vara utvald, unik, sedd osv.

Jag vill inte raljera för jag tror verkligen inte att min säck bäddning gjorde att mannen återhämtade sig från sin djupa depression. Det är många faktorer som spelar roll, men jag hade aldrig trott att jag skulle bli ihåg kommen för ett tilltag som med all säkerhet skulle ses som något totalt oprofessionellt. Är det inte lite typiskt och ganska typiskt mig?

Annars tycker jag livet är behagligt just nu. Det har blivit vår fast jag för inte allt för lång tid sedan trodde att det aldrig skulle bli det. Fåglarna har vaknat till liv och i dikena ligger grodrom. På vägarna ligger grodorna. Platta! Nej, inte riktigt så illa är det att varenda groda ligger tillplattad på grusvägen fram till huset, men det kan tyckas som ett grymt vårtecken att även grodorna har börjat röra på sig och med det riskerar att få sätta livet till.

Hunden Tanya har ännu inte fått sin vårklippning, men bör genomgå det snarast så de giftiga fästinghalsbanden kan sättas på. Just nu ser hon fruktansvärt ovårdad ut och jag undrar hur mycket den stackars hunden ser egentligen?

Min man ser i sina nya glasögon och snart tror jag att han kommer att höra också. Jo, det är sant! Alla som känner Per, vet att Per inte hör så bra, men Per tycker att han hör tillräckligt bra. Läkaren tycker inte heller att Per hör bra, men Per har tidigare inte tyckt att det här är ett problem som behöver göras någonting åt överhuvudtaget. Han hör tillräckligt. Punkt slut! Ett känsligt kapitel. Undrens tid är inte förbi. Han har i vår bett om och fått en remiss till Hörsel- och dövverksamheten på Sahlgrenska hörseldiagnostik och jag vill följa med för att höra vad de säger, men Per tänker inte berätta när han får tiden. Hm, vi får väl se.

Jag tror det kommer att bli konstigt att sitta framför Tv:n och titta på program utan att ljudet skrålar. Att inte få konstiga svar, eller inga svar alls när jag pratar med honom. Fast just det kanske inte försvinner om han skulle få bättre hörsel? En gång efter en handling i mataffären säger jag uppgivet att jag glömt deodoranten i affären och han svarar ”men vi hade väl brieost i kylskåpet”. Kanske kommer jag att sakna dessa kommentarer om de upphör.

Ni kanske undrar vad som fick honom till att ändra sin åsikt om sitt tillräckliga hörande. Jag är inte del av det. Inte heller någon av vännerna eller arbetskamraterna. Som så mycket annat här i livet kom insikten från honom själv. Han hörde inte längre sportradion på jobbet!!! Jo, han hörde att något lag gjorde mål, men kunde inte uppfatta vilket. Därför ska han nu till farbror doktorn.

Livet har verkligen olika dimensioner!

Om du någon gång har suttit på en solvarm klippa vid havet. Sett solen försvinna, och suttit där, och endast sett hur havet sakta rör sig, medan mörkret börja svepa in den sena kvällen, då har du känt att solen låtit berget vada i dess sken av eftervärme. Trots att solen inte längre lyser är värmen mot berget så påtagligt, att skulle du blunda, skulle du kunna känna hur solens strålar träffar dig och berör dig, fastän mörkret sakta smugit sig på dig. Detta är Eftervärmen.

Författaren, krönikören, föreläsaren och pastorn Tomas Sjödin, beskriver detta i sin bok Eftervärmen. Jag är inte religiös i den bemärkelsen. Inte alls, men det han enkelt beskriver känner jag så väl igen. Jag snubblande över hans bok som talbok när vi åkte till Idre och eftersom jag anser mig själv som en person som försöker vara lyhörd gällande politik, religion, nationalitet, genus osv. och plockar det jag tycker har betydelse för mig, utan att döma, så måste jag säga att jag gillar hans ord i mångt och mycket. När någon ska försöka övertyga mig om någonting, det är då jag går i baklås, men att lyssna på en människas berättelse och betraktelse av livet, genom att väva in sitt eget liv, utan att tvinga fram sin egna åsikt, gör mig bara gott. Jag kan sålla och ta vissa saker med mig och andra ord kan få passera utan att de för mig fyller någon som helst betydelse.

”Det goda livet är inget man väljer, utan något man upptäcker”. Det och mycket annat kan jag hålla med om. Precis som detta med eftervärme. Beskrivet som den värme som lämnas kvar fast värmekällan inte längre finns.

Min pappa dog 1993. Samma dag som han fick ålderspension. Samma vecka som min mamma gick in i sin pension. Det finns mycket jag skulle kunna beskriva och säga om min pappa, men det är för privat, här, och jag lämnar det så. Däremot så har han, liksom många av släktingar och vänner lämnat efter sig en känsla i mitt liv, åt mig, som ger denna eftervärme. När jag vistas på vissa platser, då finns han där, min pappa med fiskespöet i handen eller med det där skrattet som sprudlade. Alla gamla Charlie Chaplin filmer. Jag kan höra pappas skratt och förundras över att han skrattar. Då som barn, men även nu idag. Det finns så många andra som på något sätt berört mig och som gjort mig så mycket gott. Jag kan i stunder höra deras röst, se en gest och minnas. Det känns gott att veta att ingen kan ta det ifrån mig och att värmen lever kvar. Det känns också gott att höra andra beskriva människor med en otrolig värme, som jag själv inte mött. För detta har jag numera fått ett ord, Eftervärme, och jag tycker så mycket om det ordet, för det handlar om att känna solens värme fast den för länge sedan gått ned. Jag hoppas att även jag en dag ska ha kunnat ge lite eftervärme till dem som jag genom livet fått äran att möta.

Nu till detta med ”min skarv”. Det skulle väl egentligen ha blivit ett helt annat inlägg här på bloggen för den har inte alls någon koppling till det jag skrivit om ovan (eller?), utan är på ett helt annat plan i mitt själsliga liv.

Att vara gift är inte alltid samma sak som att vara överens. Jo, man kan ju då givetvis vara överens om att vara gifta, men sedan skiftar ju innehållet i vad man är överens om och vad man inte är överens om. Jag gillar att kompromissa och strider inte om vissa saker. Per får titta på vilken idrott på Tv han vill och när han vill. Jag får t ex måla och välja färger i huset bäst jag vill. Han hatar trädgårdsarbete och jag skulle aldrig be honom rensa i mitt trädgårdsland eftersom han inte vill och troligtvis skulle göra en för snabb bedömning över vad som han anser vara ogräs. Vissa saker är inte värda att ta strid om, helt enkelt. Finns det inte vardagliga saker att stöta och blöta, går det ju alltid att ta upp det där som man inte är överens om och aldrig kommer att bli. Det där som ingen tänker kompromissa om.

Det kan vara vad som helst. Allt ifrån skidbackar på osten till när det egentligen är dags att tvätta bilen och vem som ska göra det. När Per och jag ska diskutera utan att vara överens, och vet att ingen av oss kommer att ge vika, för det är ju det som gör att diskussionen kommer upp när någon är diskussions sugen, då diskuterar vi SKARVEN. Den heliga skarven. Rättare sagt MIN heliga skarv.

Jag sover som ett roterblad på en helikopter. Snurrar! För att jag inte ska snurra hit och dit har jag vissa rutiner. Dels två kuddar då den ena kudden ska fungera som en ”kramkudde” och den andra som en ihop knölad murkla. Sedan ska en av fötterna ”sitta fast”….Eftersom en dubbelsäng sällan står emot en vägg, och med det sagt att en fot inte kan stoppas ned mellan vägg och madrass för att sitta fast, ska det finnas en ”skarv” mellan två madrasser för att stoppa ned foten i.

Och här, kära ointresserade läsare, kommer detta med ”min skarv”. Jag vill ha två madrasser i en dubbelsäng och min make vill i framtiden ha en hel madrass. Detta diskuterar vi när vi inget annat har att diskutera. Ingen av oss ger sig och jag skulle nog egentligen kunna lova vad som helst, bara jag säkrade min skarv för framtiden, men denna skarv har blivit ofantligt viktig för han som ligger bredvid mig. Han tycker inte om skarven och har dumma argument för att nästa gång köpa en hel madrass.

Jag tänker aldrig ge mig.

För några dagar sedan skadade vår hund Tanya sig. Skadan skedde någonstans mellan detta att hon hoppade ned från vår säng tills hon stod i hallen på nedervåningen och vi skulle gå ut. Hon kunde inte stå på sitt högra bakben, vilket resulterade i veterinärbesök, flera, och den historien om hur det ska gå med hennes skada, är inte helt klart ännu. Förhoppningsvis slipper hon operation.

Per var övertygad om att skadan uppstått genom att hon fastnat med sin fot i MIN skarv. Det var alltså med andra ord mitt fel och detta skulle resultera i att nästa gång vi köper ny bäddmadrass så var det självklart att ha HEL madrass. Tanya är 8 år och när det är dags att köpa ny madrass är hon säkerligen inte i livet och jag lyssnar inte på det argumentet. Det är bara ännu ett meningslöst argument att få mig att ändra inställning och han kan helt enkelt inte få mig på fall. Jag har ett stort behov av min skarv helt enkelt och han får ge tusan i den.

Det är bara att konstatera att hur mycket eftervärme än Tanya kommer att ge så ska min heliga skarv få leva vidare…………..så det så!

 Jag önskar alla en härlig Påsk Helg!

P.S Vi har varit i Idre och hade det precis lika fantastiskt som alltid. Eftersom jag skulle kunna lägga karbonpapper mellan årets resa och övriga Idre resor går det bra att läsa förra årets resa. D.S

 

Nu har den yrkesförening som jag är med i haft sin årliga konferens. Vi är cirka 320 Personliga ombud i Sverige, och är därför en lite yrkeskår. Liten och väl granskad av både socialstyrelsen och länsstyrelsen efter som verksamheten till stor del finansieras av statsbidrag, och är en så pass ny yrkeskår. Yrkesföreningen är ingen facklig förening utan driver bland annat frågor kring yrket och har inte funnits så många år. Detta var andra året som yrkesföreningen ordnade konferensen själva, för både medlemmar och ickemedlemmar.

 På ett ungefär, var vi 180 personliga ombud som under två konferensdagar träffades i Bålstad, Lasse Åbergs hemstad. Mycket man lär sig när man är på konferens. Förra årets moderator var journalisten och författaren Britt-Marie Matsson. Kvinnan med den skarpa hjärnan och den vassa tungan. I år, ja i år var det jag som var tillräckligt korkad för att, efter någon veckas tvekan, tacka ja till uppdraget. Jag besitter verkligen inga erfarenheter av sådana här uppdrag och har en mycket liten hjärna och ibland alldeles för snabb tunga.

 Jag har aldrig tidigare varit moderator och eftersom jag vet hur otroligt klantig jag är så sitter jag här nu, rätt chockad över att DET GICK BRA! Jag är så fipplig, tappar, snubblar, spiller på mig, glömmer bort och inget av det hände. Lätt chockad sitter jag och försöker verkligen förstå att det inte hände. Jag är så van att leva med denna klantighet, så jag tror det är därför jag känner mig så tom i huvudet.

 För inte så länge sedan var jag och en kollega på ett morgonmöte med tjänstemän/kvinnor i Stenungsund. Inför ca 60 personer berättade vi om vår verksamhet och rätt var det var så ”glömde” jag att det var i Stenungsund vi var. Fast vår kung har ju också sagt fel stad, så jag tröstade mig med det, men det är inte så kul att vara så förvirrad och som jag jobba i tre kommuner.

 Jag vet inte hur många gånger jag lyckats slinta på knapparna till larmet i vår lokal i Kungälv. Något som bland annat då sker, även om jag fått av det, är att det går iväg ett larm till min chef. Då får jag, ringa till min indianhövding, och säga: ”Lugn, bara lugn….det är jag som fipplat med knapparna igen”.

 Jag ramlar. Trampar snett. Jag kan stå helt stilla och kliva ett steg fram för att sekunden senare ligga i en hög på backen. Ligger det en sten på vägen så är min fot som en magnet mot den. Naturligtvis trampar jag på den, snett, och dimper i backen. För inte så länge sedan öppnade jag bildörren på passagerarsidan och lyckas sätta ner foten i en liten, liten grop och far rätt ner och försvinner platt ner på grusvägen. När Per berättat för andra om det har jag sagt att han stannade bilen vid en ravin. Ja, jag vet att det är en lätt överdrift när en grop är 3 cm djup, men vad gör man inte för att spä på lite om att det kan vara någon annans ”fel” att jag gör mig illa.

 Jag bär nästan aldrig vitt. Vitt är inte vitt på mig speciellt länge. Jag har varit på fester med vita byxor och kommit hem med grå, gröna eller fläckigt bruna. Nä, jag har inte legat i några buskar, jag har drällt rom & cola och snubblat runt på dansgolv och gräsmatta.

 Mitt beteende är som ett ständigt återkommande mönster sedan jag var barn. Det har alltid varit så här och jag har lärt mig leva med det. Fast nu lyckades jag att inte göra något alls, offentligt, på hela två dagar. Hur är det möjligt? Jag blir lätt misstänksam mot mig själv och förväntar mig nästan att det ska slå tillbaka med dubble kraft på något vis. Vid min ålder borde det inte kunna växa bort, eller?

 Jag kanske ska våga ställa mig på det där löpbandet på gymmet i alla fall? I min ”snubblevärld” är det nämligen så att jag helt enkelt sätter foten där jag inte ska sätta den på löpbandet, och så far jag med kraft in i motionscyklarna bakom och jag lyckas skada någon mer. Alternativt att jag glömmer bort att springa och hamnar i en hög. Jag vågar inte riskera en löpning på bandet eftersom jag är som jag är, men nu kanske det är värt att pröva.

 Fast om det nu är så att det faktiskt kommer att slå tillbaka, dessa två dagar som jag trots allt klarade av utan att göra några tokigheter alls, så kanske jag ska vänta lite innan jag tar det där löpbandet. På tisdag ska jag till gymmet på lunchen och ha genomgång av diverse ”maskiner” och vi får väl se om det är då det liksom, slår tillbaka.

Nåväl, ska försöka knyta ihop det hela med att återvända till konferensen. På konferensen deltog bland annat Staffan och Carina, två av tre Personliga ombud i Piteå. Jag blir alldeles varm och lycklig över att återse de här två underbara människorna. Deras kollega Lars-Åke var inte med, men de här tre, tillsammans med mig och mina två arbetskamrater, har haft en ”magisk natt” (Carinas ord) tillsammans. Det var i Stockholm på en helt annan konferens, då med socialstyrelsen, som vi under en kväll ”gjorde Stockholm” med taxi och karaoke. Tänker inte alls gå in på  några detaljer, men jag håller med om att det var magiskt. Helt galet och så mycket har jag inte skrattat på väldigt länge.

 Det här kortet tog vi tidigt på kvällen och Carinas ord var: ” Se sexig ut” Det här kortet ramade jag in i en liten guldram och gav Carina i Bålstad. När mitt bonusbarn Marie såg kortet tittade hon på det en smula förvånad. Jag förklarade för henne att ”vi såg sexiga ut”, varav Marie utbrister ”Stackars pappa”. Det där halva ansiktet som sticker upp är min jobbarkompis Catrin som lyckads fara upp med sitt huvud precis när Carina tog kortet. Jag håller med Marie om att jag nog för öva på den där sexiga looken. Annars är näsborrarna rätt snygga, eller?

 Längtar efter nästa gång vi möts, Piteå och vi. Och Carina, Lars-Åke och Staffan, visst är det synd att vi bor så ocentralt och onära, annars hade vi kunnat ses oftare!



Bålstad 2010.................

Jag hade skrivit ett inlägg för att lägga in på nyårsafton. Inlägget handlade om varför jag inte skulle ge några nyårslöften. Jag kom av mig, och inlägget kom aldrig. Det kommer nu och sist kommer jag att förklara varför jag inte klarade av att lägga in det……………….

Inga Nyårslöften bara överlevnadsstrategier

Jag har gått igenom bilder från förra året och min tanke var, att så här på årets sista dagar göra en årskrönika över alla de händelser som varit i stort och i smått. När jag sedan insåg att underhållningsnivån skulle bli likvärdig med att bli hembjuden till någon och titta på en 3 timmar lång video över någons semesterminnen, la jag ned det projektet.

Jag övergick till att fundera över fenomenet nyårslöften och kom på att det var inte heller något som krävde några större funderingar, eftersom vi alla vet att vi bryter dem. För mig brukar nyårslöften vara från 3 minuter till några månader. Trots det envisas folk fortfarande med att ge nyårslöften, och jag förstår inte riktigt vitsen med att just vid ett klockslag klämma ur sig ett löfte för att man känner att man ska, för att det just då är starten på något nytt. Egentligen är varenda dag starten på något nytt……………..

Nyårslöften handlar ofta om något man ska börja med eller sluta med.  Börja motionera regelbundet, börja äta nyttigare mat och sluta röka/snusa. Sluta röka kurser och viktminskningsprogram måste ha sin absoluta topp i januari varje år. Förutom för dem, som anser att en snygg kropp är viktigt, och i aprilpanik inser, att det är vår och snart så kommer sommaren och med den kommer naken hud som gör att valkarna fladdrar fritt.  De ångrar att de inte gav något nyårslöfte, som de med all säkerhet hunnit bryta innan april.

Ack ja!

Jag har kommit till insikt att för år 2010 gäller det att ha överlevnadsstrategierna klara, för några nyårslöften blir det inte tal om.

Nu kanske ni tror att jag ska skriva om detta med att jag ska ta mig igenom Göteborgsvarvet i maj, men det ska jag inte. Där har jag en plan och den handlar om att genom motion (urk, pust och stön) och regelbunden träning (bland annat på Sportlife, jäck) få upp flåset, mer muskler och bort med de där sista kilona som hänger kvar. Fast jag har den roliga motionen också som är linedancen och bowlingen, så det är inget synd om mig. Nej, det handlar om annat.

Det lilla- och det STORA projektet 2010.

Det lilla är att jag och mina två syskon innan juni månadsslut ska ”vara klara med sommarstugan”. ”Vara klar” handlar om att ta reda på saker, städa upp, men det som kräver strategier är den energi det känslomässigt krävs att lämna över den. Min mamma och pappa har arrenderat en tomt på en ö i Bråviken där den här lilla, lilla stugan fanns, sedan början av 60-talet. Stugan ägde jag och mina syskon fram tills sent i höstas. Under 2009 har vi i arrendenämnden fått igenom en dom till vår fördel då den som nu förtiden äger ön, begärt ett mycket, mycket högre arrende. Jordeägaren överklagade domen till Svea Hovrätt och vi kunde inte, rent ekonomiskt eller känslomässigt, hålla på och processa. Så vi gav helt enkelt upp. Han som äger ön har för en liten summa köpt ut oss och vi hyr stugan fram till sista juni nästa år då han tar över den. I detta läge är jag oerhört glad över att min pappa inte lever. Stugan var min pappas allt. Det var här han kopplade av. Det var här han fiskade, la nät, metade, pimplade och gick runt ön för att kasta med sitt spinnspö. Det var här jag som barn spikade 200 spikar i ”stubben” och i det bräckta vattnet som 5-åring lärde mig simma. Det var här jag lärde mig segla optimistjolle (ja ja….några gånger råkade jag på grund) och såg på när min morbrors dåvarande fru inte kunde segla utan for iväg, baklänges, för att sedan hämtas hem med motorbåten. Det var här som mina barn, likt mig, lärde sig ro. Det finns så mycket minnen att jag nästan drunknar i dem. Det är i detta jag måste hitta mina överlevnadsstrategier inför det faktum att jag inte längre kan hänga mig kvar vid platsen, men minnena kan ingen någonsin ta ifrån mig. Näsan måste vara över vattenkanten. Rent förnuft mässigt inser jag att ”det är bara en plats, en liten stuga, en liten ö”. Det går alldeles utmärkt att ibland föra tankarna till förnuftet för att i nästa stund sitta med tårfyllda ögon och ha ett hjulspår i huvudet som skriker: Aldrig mer kan jag vara där. Jag vet, rent teoretiskt att jag sörjer och rent teoretiskt var i den processen jag är, och visst vet jag att både jag och mina syskon överlever. Det svåra nu, är att vänta på våren så vi kan börja röja. Jag tror att får jag bara börja med det så kommer jag hitta mina överlevnadsstrategier. Båten ligger på land, stugan är vinterbonad så nu får jag vänta på våren helt enkelt.

Min mamma fyller nästa år 80. Det är det STORA. Jag är inte förberedd och inser att jag borde vara det. Hon har nämligen redan börjat planera. Mamma säger att hon behöver hjälp med att ”planera”, men jag vet vad det innebär. Det innebär att hon planerat exakt, precis, och på vilket sätt och när jag och mina syskon ska göra det som hon planerat. Hjälp! För att överleva detta behöver vi, alla vi som hon tänker blanda in i detta, snabbt hitta på någonting som gör att vi styr upp det, och det nu! Mina tappra försök om firande godtogs inte och det är ganska så alarmerande. Hon har det hela klart för sig. Oj, oj, oj………….

 Med detta inför 2010 önskar jag er alla ett Riktigt Gott Nytt År

Dagen innan nyårsafton får jag ett telefonsamtal om en bekant som hastigt blivit svårt sjuk. Senare på kvällen får jag ett nytt samtal då det framkommit ytterliggare komplikationer kring detta. Mitt liv stannade. Jag var förkrossad och chockad. Ville hjälpa, men kunde inte. Tankarna kretsade om hur ensam och rädd hon måste vara. Om hur allt kan förändras till en livskamp, så fort, så snabbt, utan att det behöver vara en olyckshändelse. Livet stannade och backade tillbaka till minnen.

Jag önskar så att livet vore så mycket annorlunda för henne just nu. För mig och för så många andra rullar livet vidare precis som det nästan alltid gjort. För henne är livet så förändrat och jag önskar inget hellre än att hon blir frisk igen. Jag tror på livet, inget annat.

Min text som skulle läggas in på nyårsafton blev så märklig. Mina överlevnadsstrategier handlar inte om liv och död som det gör för så många andra. Det kändes inte rätt och mina ord kändes fåniga, och texten meningslös.

Fast, egentligen är inget meningslöst. Det är bara det att ibland flyttas våra perspektiv. Jag skulle kunna skriva om Haiti, om kampen där och om många andra lidande för att lyfta blicken ännu längre bort. Det är så lätt att hamna där i tanken, och jag tror att vi måste det ibland. Trots allt, tror jag ändå att jag fortsätter att försöka vara i nuet, i min lilla värld. Att önska att en svårt sjuk person blir frisk igen. Att jag och de som finns runt mig, en del nära, en del lite längre bort, får ett fantastiskt 2010. Jag vill glädjas åt det lilla, och jag hoppas jag förmår mig själv att se det.

 

Bekymmersfri sorkjakt i snön! Vårat odjur!



Tanya är ingen bra jägare! (Som tur är!)



Taz är inte speciellt intresserad av några sorkar! Grå och snöig runt nosen!



Massor av snö!

RIX Morronzoo har ett programinslag där de ”hissar och dissar” olika företeelser. Det kan vara precis vad som helst. Nu snor jag idén och så hissar jag linedance. Framförallt så vill jag hissa linedanceinstruktörer,  som med positiv förstärkning kan få en flock nybörjardansare att med stor entusiasm kliva runt i ett rum, ibland åt samma håll, och faktiskt lära sig grunden till linedance. Jag hissar dem för deras tålamod och för att de lyckas förmedla känslan av att inget är fel utan bara olika, och ibland egna, variationer av dansen.

Det här med  linedance……………Det har kostat mig några strumpor då jag hysteriskt övat hemma i köket på klinkergolvet, på grund av denna ”Stefan” som  minsann gett sig ”sjutton på” att vi skulle lära oss en dans som heter ”Before the Devil” i nivå 1, Best Of The West Linedacers kurser . Jo tack, efter tragglande med hjälp av stegbeskrivning och med Internets youtube satte jag den. Kanske en smula förvånad över mitt eget beteende över att låta en dans få så stor betydelse, men samtidigt så befriande att låta den få det. Antar att min egen envishet slog ut förståndet? Tanya, den 4benta och håriga, förstår inte vad jag gör när jag ”tränar” (tränade). Hon tror att jag leker med henne och att hennes uppgift är att hoppa på mig. Detta har inte gjort det hela lättare.

 Jag har kommit på mig själv att jag gått och memorerat danser i huvudet när jag varit ute med hundarna. Har ibland försökt minnas steg med två hundar i flexikoppel, pannlampa och mörk grusväg. Ingen kombination jag rekommenderar, men dikena har i vilket fall som helst inte fått besök av mig, än. Det kan vara så att någon av de få grannar vi har, sett skenet från lampan fladdra runt hit och dit, men det har nog varit totalt omöjligt att lista ut vad jag hållit på med.

Eftersom jag vet att min tvilling bror läser min blogg, så ska jag förekomma honom. Han kommer med all säkerhet skriva något om mina tidiga dansvanor och påminna om både det ena och det andra. Vi två, som barn och även som tonåringar har dansat. Då räknar jag inte dessa disco steg i neonljus eller halvmörker, utan organiserad dans. Vi lärde oss dansa gammeldans/folkdans och dessförinnan eller möjligtvis under samma tidsepok gick vi på dansskola och steppade. Låter mer avancerat än vad det var, men jag minns en dansuppvisning och var inte du, Lasse, utklädd till jordgubbe och steppade runt på Nyköpingsteater?

Länge leve dansen och länge leve dessa minnen!

Som en grå, fuktig kall dimma har hösten svept in. Varje år försöker jag tycka om hösten. Försöker förmå mig själv att förstå att naturen måste vila, för att åter få kraften att brista ut i en vår. Vore jag en björn skulle jag gilla hösten. I alla fall inbillar jag mig det. Tänk att få lufsa omkring, äta upp sig för att boa in sig i sin egen grotta och i vårsolen kliva ut, smal, hungrig och med kraft känna sig sugen på livet. Låter som jag är deprimerad, men jag tror bara att jag har lite ilands problem just nu.

 Jag har klippt mig! Min frisör har givetvis gjort det och jag gillar min frisyr.



I september fick jag ett uppdrag av den gruppen jag deltar i gällande min viktminskning. LE! Jag är, vad jag vet en ganska positiv människa och både skrattar och ler väldigt ofta, men uppdraget var att le så fort jag vaknade. Mission impossible! Människor som levt med mig, nära, i många år, vet att morgonen är den värsta tidpunkten på dagen att ”störa” mig på. Jag vill ha tyst, jag vill inte se någon. Det vill säga: Prata inte med mig och håll dig undan! Jag älskar att snooza. Därför börjar väckarklockan ringa mycket tidigare än för tidpunkten som jag måste gå upp på, infinner sig. När jag väl måste gå upp rinner jag ur sängen, stapplar in i badrummet och det var här jag fick mitt uppdrag att LE. Le mot mig själv i spegeln för att väcka kroppen och sinnet till en ny dag. Tanken är strålande, det förstår jag, och åtskilliga mornar har jag stått där och försökt le åt den där kuddskrynkliga människan framför mig. Leendet har varit mer som en grimasch, men jag har tappert försökt. Med sömniga ögon har jag stått där och tänkt ”Herre jösses, det ser ut som om någon måste ta hand om dig idag också”.

 Dagen efter jag varit och klippt mig skedde den vanliga morgonproceduren fram tills jag såg mig själv i spegeln och skulle LE. I samma stund som mina ögon träffade spegelglaset föll hakan ned och det var omöjligt att få till någon form av leende. Det blev ett andningsuppehåll. Framför mig befann sig någon som såg ut att ha levt ett synnerligen hårt liv. Den kortare frisyren som dagen innan legat snyggt och välkammat hade gått igenom någon form av hård behandling under natten och intagit helt andra former. Varje morgon är nu exakt densamma med ”min nya frisyr”. Jag vet att jag ska le, men stirrar på den där nedknarkande hemlösa stackaren som står framför mig varenda morgon. När hjärnan hunnit ifatt mig, halvvägs, inser jag att hon är jag och det blir inte alls bättre. När ångesten börjar ge vika över det kan jag äntligen stappla ned till duschen och där göra något åt det hela. Jag är lycklig jag, för jag kan tvätta av mig ”henne”. Det finns faktiskt människor som det krävs mer hjälp för, än schampo/tvål och det tänker jag istället på, varenda morgon. Tanken med att LE, har fått en helt annan innebörd sedan jag fick ny frisyr. Mitt uppvaknade blir inte mjukt inlindat i bomull utan hårt slår det mig, varenda morgon. Människor har det så svårt och min uppgift för dagen blir att försöka lindra någons lidande.