tanyataz

Förra helgen och även denna har vi tagit oss en tur i skogen för att leta svamp. Jo då, det går att få med Per på det. Han tycker det är jätte tråkigt, men kommer då och då med en hundpåse fylld med svamp som han begär att jag ska tala om vad det är. Om det är ätbart! Till 99 % säger jag kasta, eller skakar ut svampen på backen. Nu tror jag han förstått att jag endast är ute efter trattkantareller (fast han kommer inte ihåg hur de ser ut) och skogens guld, de gula kantarellerna. Att han går där i skogen beror INTE på mig, utan på att han finner sådan glädje i att se Tanya fara omkring lös i lera, ljung, gräs och mossa. Hon har verkligen koll på att inte tappa bort oss, eller, hmmmm, inte tappa bort husse handlar det om. Taz får springa runt med flexikoppel beroende på att han hellre jagar vilt och katter än håller reda på oss. Så hårt är livet för vår stora jägare. Förra veckan drog han 20 meter från huset, upp i berget och var putsväck borta. Vi skulle bara gå en liten sväng och Taz tänkte sig en egen sväng. Tillsist såg Per att ena hästen i hagen började titta på något och mycket riktigt. Taz var på väg till grannen, eller rättare sagt , till grannens katter. Han vet så väl att han inte får. Han blir så skyldig när man kommer på honom. Så nu får han finna sig i att gå med oss, nära, istället för att jaga. För det finns ju annat att jaga.

De här älgarna stod bakom huset upp i backen i veckan. En älgko med två kalvar. Jag skulle gå en promenad med hundarna och hon bara stod där. Jag utförde krigsdans på gräsmattan för att om möjligt få henne att röra på sig. Ville se vilket håll hon tänkte gå åt för att själv välja det andra hållet. Tillslut lunkar hon iväg rätt upp från berget så jag hade ingen aning om ifall hon sedan gick vänster eller höger. Hade ingen lust att möta henne i skogen, eller någon annanstans, så jag tog grusvägen istället för skogsvägen. Jag visslade och tjoade för mig själv och hoppades att grannarna inte hörde mig och att älgkon skulle inse att jag var tillräckligt galen för att vara avskräckande.

Det var det där med att Tanya har koll på oss i skogen. Hon har koll på sin husse! I går förstod jag att mig tyckte hon inte att hon behövde ha koll på. Nä, ingen hade minsann koll på mig. Jag gick på idén om att vi skulle gå på varsin sida av någon bergsknalle inne i skogen för att sedan gå rakt fram och hamna på berget bakom huset. Jätte smart! En verkligt bra idé! Det tog ca 5-10 minuter så hade jag tappat bort mig och min vandringstrio var puts väck borta. Jag ropade Per. Jag skrek Per. Jag vrålade Per. Sedan samlade jag ihop mig och började gå åt det hållet jag ansåg vara rimligt. Att han skulle höra mig där i skogen utan att han var i närheten var egentligen helt orimligt. Han hör ju mig inte när jag ropar till honom hemma, om han är på övervåningen och jag på nedervåningen. Mitt hopp stod till Tanya, men hur jag än stod still och lyssnade så hörde jag inte henne. Inga kvistar som bröts, ingenting utom tystnaden. Naturligtvis fanns där älg spillning och varje gång jag såg det så kollade jag om det rök om den. Den där älgkon hade jag ingen lust att möta. Tillslut började det bära nedåt och det ingav hopp. Jag tyckte mig höra Per ropa och vrålade allt vad jag kunde, men nä, inget svar. Jag började höra hur vatten rann och hoppades på att det var det vattnet som rinner ner över berget på skogsvägen bakom vårat hus.

Ibland var det så brant att jag fick ställa ifrån mig hinken, hasa på stövlarna eller rumpan med ett stadigt tag i en gren för att sedan fiska tillbaka min svamphink. Jag hade rätt i min gissning och jag såg skogsvägen! Då började jag titta runt mig och upptäcker trattkantareller. Innan hade jag inte tittat runt för jag var så fokuserad på att försöka komma rätt, att jag inte vågade titta för mycket i backen. Så står jag där en bit från skogsvägen och tjoar på Per som jag hör kommer på skogsvägen. Framför honom springer Tanya som stannar upp, ger mig en blick och fortsätter mot hemmet. VA! Nedrans hund! Där hade vi äntligen återförenats och hon bara fortsätter hemåt! Det gjorde visserligen Per och Taz med, men hallå......Jag blev jätte lycklig över att se min familj och de bara fortsatte mot hemmet!

Så Per säger nu att han aldrig kommer att föreslå att vi ska gå åt varsitt håll och sedan mötas. Det var ju väldigt insiktsfullt! Jag hade kunnat berätta för honom innan att han inte skulle ha för stora förhoppningar om att "mötas" på andra sidan av något berg eller så. Det är inte första gången jag är med om detta. Skillnaden är att de jag tidigare haft med mig i skogen brukar HÖRA mig och så löser det sig. Jag hade nog inte trott att han skulle höra mig, men han hade ju skutt-Tanya med sig som borde ha hört mig. Jag tror att hon hörde mig, men föredrog husse. Ack ja! Idag blir det skogen igen, men jag kommer att hålla mig på stigarna och strax i närheten av dem. Per föreslog att jag skulle ha mobilen med mig. Till vaddå? "Hej! Jo, jag är kvar i skogen. Det är lite berg här, och mycket träd, vilket håll tycker du jag ska gå åt?"



Förra helgens skörd!



Hon är i alla fall min älskling, fast hon inte letade efter mig.