Jösses vad de käkar!
Det finns de som säger att man inte ska mata fåglarna på sommaren, men jag kan inte sluta nu när jag äntligen fått hit dem. Nu är alla mina talgbollar slut, men ost och bröd till solrosfrön går bra, samt att jag trycker dit något äpple ibland i trädet. Nötskrikan gillar äpplen och det ser lite kul ut när det sitter ett grönt äpple i plommonträdet.
Så många fåglar att matbordet lutar!
Vi har fått nya djur utanför köksfönstret också. Något nytt för Taz att spana på. Han ligger på trappen och tittar på........
Smulan (den bruna) och Lucky den vita och bruna. De är nu flyttade till hagen hos oss och jag har lika mycket jobb med dem som Taz har. Tycker de är jätte fina och roliga att titta på. Smulan är ett argsint gammal sto som inte tillåter att någon kommer in i hagen, mer än ägarna. Hon motar inte bara, hon sparkar och jagar ut den som försöker. Lucky är otroligt sällskaplig och nyfiken, snäll. Jag pratar med dem båda och Lucky kommer gärna fram för att sträcka sig så långt han kan för en liten klapp eller få puffas lite. Hur som helst så springer jag och tittar hela tiden på dem. När de får tog-rus så kan ibland Taz skällande springa längs med vårat staket eftersom de springer. Annars spanar han bara på dem. Tanya bryr sig inte. Tycker nog de är väldigt stora och lite läskiga.
Tillsist några bilder från Kärringön som är tagna från en underbar dag, nu i mitten på juni. Västkusten när den är som bäst! Underbart vacker!
Förresten! Är det här ett ogräs? Egentligen spelar det ingen roll för jag tycker den är fin....men vad är det?
Livet
Ibland stannar livet upp. Jag försöker verkligen ta vara på varje dag. Varje stund. Livet är så kort.
För några timmar sedan betalade jag in en summa till bröstcancerfonden. Till minne av en kompis i "tjejgänget" från mina gamla hemtrakter som somnade in i slutet på maj. Hon levde. Varje sekund, varje minut, tills sjukdomen vann.
I våras dog en annan bekant. Snabbt och oförutsett. Det känns som om jag den senaste tiden blivit ruskigt påmind om hur skört livet är. Livet som jag faktiskt älskar och som jag värnar om.
Jag har en klient som förra året i augusti blev svårt misshandlad. I polisrapporten stod det grov misshandel. Han själv trodde han skulle dö. Han var helt övertygad om att han skulle dö. Att skriva om det han varit med om var fruktansvärt för honom, men jag hjälpte honom med det, eftersom det skulle in till brottskadeersättningen, samt att jag tror det trots allt var läkande för honom att få ner det på ett papper. Att med det skrivna ordet göra det tydligt. När han visade mig bilderna som var tagna på honom efter misshandeln på akuten, då hade jag väldigt svårt att inte låta känslorna ta över. Där satt jag som professionell hjälpare och tittade på bilder som såg ut att vara en svårt sargad död man. Dessutom på en människa som jag känt i ca 4 år och som jag faktiskt tycker mycket om. Han är en go person och jag hade lust att gråta....
Livet är inte en oändligt lång resa utan bara en liten stund på jorden. Att fånga ögonblick, njuta av det lilla, ta tillvara stunden, allt detta gör att jag känner mig så rik och lyckligt lottad.
Från denna djupsinnighet måste jag bara berätta att jag har slagit i en tå. Japp, den är blå-lila! Jag satte på mig tights i köket och passade på att slänga foten rätt in i en skåplucka. Helt korkat. Det blev så himla knäppt eftersom jag minuten innan betalat in till bröstcancerfonden, så blev det fruktansvärt patetiskt att slå i tån och stå där med tårarna sprutandes för att det gjorde så förbaskat ont, när det i bakhuvet ringde en klocka över att det finns faktiskt de som skulle ha varit glada över om det "bara" var en tå som gjorde ont. GAH! Och så for det i huvet en tanke till klientens bilder och där var det inte frågan om en liten tå............... Snacka om att få perspektiv på tillvaron! Med andra ord så är min tå ingenting att tala om.
Hundarna! Jag skriver om dem istället! Det är enklare. Jaga katter, gå och bada, ligga i skuggan och snarka, sova på balkongen om nätterna och dela med sig av grus till sängen. Det är deras tillvaro just nu. De blir slöa av värmen som är, men det är trots det underbart att ha en inhägnad tomt att låta dem var i. Jag behöver inte tvinga dem till promenader i över 28 grader i skuggan. Vi går tidigt och sent. Det som jag trots allt saknar på tomten är någon form av naturlig skugga. Går inte att påstå att vi har en lummig tomt. Nej, mer öken just nu med den brunbrända gräsmattan som knastrar under fötterna.
Vi har köpt nya trämöbler till uterummet. Hur tråkigt är det inte att olja in en trä stol, som dessutom är ribbad i både rygg och sits. Det tar aldrig slut. Två stolar kvar, men jag klarar inte av att motivera mig att göra dem klara just nu. Jag väntar lite.....lite bara....skyller på min blå-lila tå. Tror inte det går att måla med en så hemsk skada.
Jag ägnar mig istället åt att njuta av livet, trots tån!
