tanyataz

Mitt liv består av pulver som skakas runt med vatten och sedan ska in i min kropp. Endast så. Ja, lite kryddor, förutom salt kan jag lägga till. Jag veckohandlar min mat på ca 5 minuter och så behöver jag inte tänka mer på det. Den enda beslutsångest jag har över maten är vilken smak jag ska få i mig, dessa tre gånger om dagen. Kycklingsoppan fick jag byta ut mot en annan smak för den åkte upp och ner i halsen tre gånger innan den valde magen. Fast om några veckor har jag kanske ändrat mig och ska pröva igen. Du läste rätt, några veckor......

Jag går väldigt lätt ner i vikt och väldigt lätt upp i vikt. Älskar att laga mat och älskar att äta den. I höstas bestämde jag mig att nu fick det vara nog. Har börjat få problem med mina fötter med reumatisk värk till och från. Känt mig mer och mer som en orörlig massa som stånkar och stönar vid minsta rörelse. Känslan och förståndet arbetade sig samman och jag beslutade mig för att en gång för alla pröva något som gör att jag håller vikten jag klarat av att gå ner.

Jag är inte för piller. Det finns att få receptbelagda, och jag hade säkert gå ned med dem, men jag går ju ned med vilken metod jag än väljer, så det är ju inte där problemet för mig ligger. Hälsokostpiller tror jag inte ett dugg på. Viktväktarna har jag prövat och gått ner massor av gånger med deras koncept och gått upp lika mycket igen. Fast stöd och hjälp på vägen, med en massa måste är egentligen det jag behöver. Så jag valde ett alternativ med helhetsperspektiv. Ett alternativ som kanske kan omprogrammera min hjärna. Jag skriver kanske eftersom jag är otroligt envis........

Efter att i jul ha fått en slant från mamma, och med en liten undran till min man om han tyckte det var okej, så valde jag att investera de där pengarna i min hälsa. Jag valde http://www.xtravaganza.se/frontpage.php

Jag tänker inte gå in och förklara programmet närmare, men för min del betyder det här att jag just nu har valt att gå ned i vikt på "helfart" vilket i sin tur betyder detta med näringsdrycker i minst en månad. Jag gissar att hela februari också kommer att bestå av soppor, men sedan behöver jag göra ett uppehåll och börja äta lite för vi ska till fjällen i mars. Jag kommer inte att palla med någon skidåkning om jag inte får mer kalorier i mig.

Jag har börjat styrketräna också. *fniss* Det är väl 20 år sedan sist och utvecklingen på dessa maskiner har inte stått stilla. Jag har som ambition att träna 2 gånger i veckan på lunchen när jag arbetar i Kungälv. Om vi säger som så, så flyter inte träningen så bra. Jag ska trassla i maskinerna och göra samma rörelse 12-15 gånger x 2. Försöker jag andas riktigt glömmer jag bort att räkna och tvärt om. Per gick och frågade mig om träningsvärk och jag kan säga att jag hade det, men lät honom tro att jag inte kände alls något.

Min kära make försöker då vara en duktig make och "klara sig själv". Jag bad om att första veckan få slippa matlagning, men det är urtrist att inte laga mat. Jag tycker ju otroligt mycket om att laga mat och det blev väldigt konstigt att inte göra det. Fast hur jag än bönat och bett om att få röra i några grytor så säger han bestämt NEJ. Vad han lever på? Jag vet inte, men hemma är det då mest mackor. För en vecka sedan, på kvällen, fick han för sig om att han skulle åka och handla. När han åkte så var jag nästan helt övertygad om att han skulle passa på att göra ett besök på MC Donald´s. Jag vet fortfarande inte om han var där, för när jag frågade honom om det så sa han nej, men han sa också att han aldrig skulle erkänna det å andra sidan. Så det svaret blev ju inte jag klokare på.

Hur som helst så är jag väldigt, väldigt pigg och har massor av energi. Mår bra och att inte tugga mat utan bara dricka har gått otroligt bra. Jag är förvånad. Hundarna fattar inte det här riktigt, utan ser så hoppfyllda ut när jag står vid spisen. Matte och spis= något ätbart finns inte längre, men de travar med mig om jag sätter mig i soffan och dricker min soppa. Hoppet finns fortfarande där och deras hjärnor är inte ett dugg omprogrammerade.

Mina älskade ungar var här på besök efter nyår och det är alltid lika roligt. Jag njuter av dem och förundras över att de är nästan vuxna, eller vuxna, eller vad de nu är. Linus blir snart 19 år och Emilie 22 år. Emilie hade sin kille Rasmus med sig som jag träffat en gång tidigare, men som Per inte träffat. Just nu tycker jag synd om min son som har beslutsångest inför studenten. Det här med att inte veta vad man vill och vad man ska göra. Det är svårt när det inte finns självklara val. Det är också svårt när det inte finns arbeten. Fast allt löser sig, det är ett som i alla fall är säkert!

Nu ska jag strax iväg och bowla. Träna lite inför tisdagens match i korpens division 5. Sist tog vi hem segern. Jag och min bowlingpartner Micke. Med 9-0 vann vi och det är de högsta siffrorna vi någonsin kommit upp i. Vårat mål är nämligen att ta 2 poäng varje match. Så med den segern behöver vi tas ner på jorden igen, och jag tror det blir rejält på tisdag. Det finns ju ingenting som varat för evigt och just nu är jag rätt glad åt det. För med de orden betyder det att min vikt inte kommer att vara för evigt.

Angående ordspråk...........Min man hade aldrig hört "Ingen ko på isen". Han tittade på som om jag hittade på. Gjorde mig ett eget ordspråk. Var tvungen att söka på det på internet och skriva ut sidan som bevis.

Nu så...............Till bowlingen!

Nä, mitt liv är inte innehållslöst. Visst inte! Det är inte därför det står något i bloggen. Mitt liv rullar på för fort, helt enkelt. Jag har haft lite att stå i!

Jag har avslutat min datakurs i dreamweaver och inser hur svårt det är att bygga upp en hemsida. Däremot är det jätte roligt, men tiden bara flyger iväg när man som jag, okunnig, sätter sig och ska ändra eller lägga till något. Helt plötsligt vet du inte vad du gjort med en sida och datalärarens röst ekar som ett mantra i huvudet; "Sätt er ner, luta er tillbaka, andas och tryck på ångra inmatning". Han fick det att låta så enkelt. Jag har fullt jobb med att försöka tränga bort mina egna hysteriska tankar av att jag åter igen lyckats göra något som jag inte vet vad jag gjort. Hängde ni med? Den där stunden när någonting bara hände. De där sekunderna när man tappar hjärnan. Det måste ju vara det som händer eftersom det skett någonting som man inte har grepp om. Tillfälliga minnesförluster? Hua, det är inte kul med dessa hjärnsläpp. Hur som helst så har jag helt enkelt börja bygga upp en hemsida för jobbets räkning. Jag gör detta 99 % på min fritid, och gör det för att lära mig. Eller rättare sagt så har jag hopp om att jag ska lära mig detta. Här kommer länken till mitt påbörjade arbete.

http://www.personligtombud.info/

Per, jag och våra goda vänner Ingvar och Britt har varit 4 dagar i Bremen. Utan hundarna! Jo, det är sant. Sist Per och jag åkte iväg för att lämna en hund hemma var 2002 då vår numera änglahund Zebbe lämnades hemma med hundvakt. Jag skrev ett brev med instruktioner till ansvarig hundvakt. Janne fick några A4 sidor med vanor, rutiner osv. Ett sådant där brev som endera får hundvakten att känna sig idiotförklarad eller också får författaren att framstå som det. Det var alltifrån vilken säng som var lämpligast för hundvakten att sova i eftersom Tanya skulle ligga bredvid till hur maten skulle serveras. Hundarna har alltså varit hemma och Janne sov hos oss, samt backades upp av Pers vuxna barn. Stackars Marie tog sig en promenad med hundarna innanför stängslet en kväll. Det var, som det då är när man bor utan gatlyktor, väldigt, väldigt svart ute. Pannlampan lyser ju inte upp allt runt omkring, och Taz stod som han brukar när han kommer ut, vädrandes och lyssnandes ut i mörkret. Marie tydde dessa signaler som om att det var något där ute i mörkret. Hade han morrat hade det varit det. Detta var bara vädring av 4benta djur som eventuellt skulle jagas, ingen våldtäktsman.

Vi åkte alltså till Bremen med buss för att med en massa andra människor dricka öl på Bremens ölfestival. Oj, oj, oj, säger jag bara. Tidigt på morgonen strax efter kl. 07, sista torsdagen i oktober for vi iväg i buss. Det var en salig blandning av människor på bussresan. "Gänget" bestående av killar som skulle fira en 40-åring. "Familjen" som bestod av (gissningsvis) 2 systrar med makar och en son med flickvän i 25-års åldern, och så en äldre herre vars släktskap med de övriga förblir en gåta. De skötsammaste och ödmjukaste på bussen var 3 killar runt 20. De minst skötsamma var "familjen" som korkade upp strax efter 07 och skålade oavbrutet hela resan ner till Bremen. De hade några svackor av sömn, men när man trodde att de däckat så kvicknade de till igen. Den mest förtvivlade under bussresan var killen som råkat köpa en platta light öl på Boarder shopen i Puttgarden. Förresten var det nog inte en platta utan alla de plattor han köpt, om jag minns rätt.

Bremen var en vacker stad som inte blivit helt sönderbombad under andra världskriget utan hade en bevarad "gammal" del. Vi ägnade hela fredagen åt att gå. Nu vill jag inte överdriva på något vis, men det handlade inte om kilometrar utan snarare mil den dagen. De första timmarna för att gå runt och titta, men sedan började jakten på en mataffär. En helt vanlig affär där någon form av sprit skulle inhandlas. Det är lättare att hitta en Lidel affär i Sverige än i Bremen. Timme ut och timme in, med en matrast och en dryckesrast gick vi runt. Sent på eftermiddagen hittade vi det vi tänkt oss. Så mycket längre i detta sökande hade nog inte jag orkat, och att Per inte blev påkörd av någon cykel är ett under. Av någon anledning hamnade han hela tiden på cykeldelen av trottoaren. Han såg lika förvånad ut varje gång det hände medan vi övriga höll andan.

Både fredagen och lördagen avslutades i ett öltält. Fredagen var enormt trevlig med två par tyskar, var av ett av paren pratade utmärkt engelska. Harald som den ena mannen hette berättade stolt att han kunde ett svenskt ord. "Smörrebrö" som då inte var speciellt svenskt utan danskt och så kan man fortsätta att fundera över hur man lär sig detta ord av alla ord?

Det var en ruskigt trevlig resa och jag skulle kunna tänka mig att göra om den. Skönt att sätta sig på en buss och slippa bry sig om någonting. Bara åka med. Hotellet låg centralt, ölen var god, maten perfekt, ja, fanns inget att klaga på alls. Hundarna överlevde ju där hemma också.

Sedan det trista i tillvaron. Sommarstugan! Arrendet går ut nästa år i december (-09) och ägaren av den tomt vi arrenderat sedan i mitten på 50-talet har beslutat sig för att höja arrendet. Jag och mina två syskon äger sommarstugan tillsammans och den drygt 1000 kvadratmeter stora tomten arrenderas. Ägare av ön har kommit och gått under årens lopp och den som äger ön nu ser sin chans att höja arrendet i någon form som vi aldrig tidigare råkat ut för. Vi står ganska maktlösa inför detta. Arrendet har tidigare varit 3350 kronor och han vill höja det till 40 000. Först skrev han 30 000, men då vi inte godtog höjningen och den ska avgöras i arrendenämnden höjde han det med 10 000 kronor. Vi har hjälp av en jurist som är insatt i detta med arrendeavtal och vi alla anser att höjningen inte är skälig. Det känns tråkigt, men samtidigt får man vara realistisk. Jag har inte varit i sommarstugan på några år och den är egentligen för mig, mitt dåliga samvete. Det jag kan hjälpa till med, det är att betala för den, samtidigt finns det en gräns för detta.

Man blir rätt nojig när det gäller den här höjningen. Det känns som han vill bli av med oss för att kanske överta stugan. Rent känslomässigt skulle jag inte unna den här människan det. Man får sådana där primitiva känslor som handlar om att inte ge honom någonting alls. Riva det som rivas kan. Sälja det som säljas kan. Stugan saknar, el, vatten och all modernitet man kan tänka sig. Man måste ha båt för att ta sig dit och tiden på året för att vara där är begränsad. Därför är det också totalt orimligt att skriva på ett arrendeavtal på 5 år på 40 000 kronor/år. Då skulle vi betala 200 000 kronor, och det är ju inte så att vi ska köpa ön av honom, utan endast arrendera en liten tomt. Fortsättning om detta följer.........

Nu har vi snart bott ett år i skogen. Ibland känner jag hur jag boat in mig, fast ibland känns det som om jag inte bott här alls speciellt länge. Hur som helst så blev det bättre än vad jag tänkt mig. Mindre av mindre katastrofer. Med mindre katastrofer menar jag strömavbrott, stormar, snöfall utan plogning, köra fast med bilen, skyfall, åsknedslag, utan vatten, alltså sådant som har med naturen att göra. Att jag skulle gå bort mig var väntat och att det bara blivit en gång är fantastiskt. När Per och jag var ute sist i skogen tillsammans så gick han där och skällde på mig att jag inte hade mobilen med mig. Vi gick TILLSAMMANS! Hallå, alltså, jag försvinner inte helt plötsligt. Så länge jag håller mig på stigar så går det bra.

Det där med att Per satt viltstängslet upp och ner för att katterna skulle kunna ta sig ut från vår tomt fort, var ju en god tanke. Fast det är bara det att Tanya inte är någon katt. Här om dagen kom en granne förbi med sina tre hundar. Två finska lapphundar och en "nuffe". Vi stod där och pratade med henne och Tanya skällde hysterisk på dem mest hela tiden. Rätt var det var så körde hon ut tassarna genom ett hål och så pressade hon sig ut. Plupp, så var hon på andra sidan. Den som blev mest förvånad var nog Tanya. Man riktigt såg på henne att "hoppsan hur blev det här nu då" när hon stod med tre hundar runt sig. Tvärtyst blev hon i alla fall och hon är ju egentligen osäker och en liten fegis, så jag är aldrig rädd för att hon ska råka i slagsmål. Så nu har hon kommit på att det går att åla sig ut. Däremot så är det omöjligt för Taz och det känns bra. Tanya skulle aldrig rymma långt bort.

Avslutar med lite bilder från hästhagen nedanför huset. Här är Taz lös. Runt hagen är det fårstängsel och än så länge har han inte hoppat över trots att han tyvärr ägnat sig åt kattjakt här. Snacka om höksyn på den hunden! Fast katterna är snabbare än han och när en katt inte var det, utan stannade, såg han ut som om han inte visste vart han skulle ta vägen. Det var då han snabbt tittade var husse var och begav sig mot honom istället för den där läskiga katten som slutade springa.

Äntligen så är semesterstressen över och jag är sedan några veckor tillbaka på jobbet. Livet börjar rulla på som vanligt och återhämtningen från 3 veckors ledighet är över. Jo, det är sant. Så känns det! Det var riktigt, riktigt lugnt på jobbet de två första veckorna och da rann kraften tillbaka. Förra veckan drog kaoset igång igen, på jobbet, men det gjorde inget. Jag var redo för jag var utvilad efter semestern.

Till och med hundarna börjar bete sig som vanligt. De har legat lågt. Inte gjort något väsen av sig. Taz har som vanligt jagat getinger och smattrat omkring med käften, men däremellan har han sovit och legat och bara varit på gräsmattan. Spanat in i hästhagen efter katter, eftersom de ofta jagar sork där. Tanya har inte heller hon gjort något väsen av sig. Det är bara när vi gått ner till sjön för att bada som hon varit mer vild än tam. Hon kan verkligen inte gå normalt i koppel då. Hon går på tårna och steppar på sidan. Hon hänger i kopplet och stannar jag så vänder hon och sluter upp vid min sida för att 5 sekunder senare göra ett ryck och så genast vända tillbaka och gå 4 steg steppandes igen. Taz tror i dessa lägen, då hon tjuvrusar att det är en katt någonstans så han blir då också yster. Nåväl, hundarna ser i alla fall ut som de nu har återhämtat sig från semesterns festligheter och börjar bete sig som vanligt. Det som fortfarande är kvar är att de är så trötta på morgonen. De kan sova till 09-10 utan att pocka på uppmärksamhet. Helt otroligt och jag blir alldeles förskräckt när jag vaknar och ser hur mycket klockan är. Fast vi behöver väl sova ut.

På tal om att sova ut så var det de som var trötta på semestern. Här är en äkta Nyköpinsbo som inte är död och som inte sover, han bara gäspar. Så kul hade han när han var hos oss. Du ser Janne, jag har inte gjort om bilden i photoshop utan levererar den som den var. Precis som jag lovade.

Har en bild till som jag måste få visa. När det var 28 grader varmt i skuggan och 10 personer stönade i värmen och viftade getingar, då kommer Sussi på att det skulle vara jätte skönt med ett fotbad. Ett varmt fotbad! Det är inte det första jag tänker på när det är så varmt, utan då är det mer ett kvällsdopp eller något kallt att dricka, men vi är ju alla olika. Så där satt hon och njöt................och ja, hon är också från Nyköping!



Nu börjar bär- och svamp plockare dyka upp. Alltså, jag vet inte, men jag tycker inte det är så självklart att parkera på någon annans tomt. Fast det kom ett äldre par i en fin bil och ställde sig vid maskinhallen. Där tar liksom vägen slut och övergår i skogsväg. Jag var ute och lockade tillbaka Taz, som trodde vi skulle få besök och de vinkade till mig och jag tillbaka. Hör det då inte till god ton att fråga om det gick bra att de stod där med bilen? Jag kanske är lite grinig, men skulle vi ha in något i maskinhallen, typ traktor, bil, så hade det inte fungerat. Hmmm.....Fast är man runt 80 så kanske man kan ta sig den friheten? Jag är nog bara grinig. Kanske en aning förvånad också eftersom det finns en skylt i början på vår väg om enskild väg och endast behöriga osv. Så jag undrar lite på vilket sätt de är behöriga? Jag tror jag har drabbats av någon form av eremit känsla.

Betong! Nu så har Anette och jag gjutet i betong. Jag för första gången och Anette säkert för minst 100:de gången. Verkligen roligt och hela mitt huvud är fullt av ideér. Här kommer några av mina nybörjar alster.