tanyataz

Jag har nu ägnat exakt 45 dagar åt pulver uppblandat i vatten. Jag kommer aldrig mer, i hela mitt liv (känns det som), äta sparrissoppa, svampsoppa eller kycklingsoppa. Varma koppen känns inte heller lockande. Om en vecka, den 1/3, kommer jag sakta trappa upp mina kaloriintag genom att börja äta. Jag längtar till det där kokta ägget med keso. Nu när det börjar närma sig så känns det nästan obegripligt svårt att det är en hel vecka dit. Att jag skulle klara detta med att inte äta, läs tugga, är ganska obegripligt för mig. Fast jag klarade det!

Den 13/2 vägde jag mig och hade då gått ner 11,6 kg. Jag känner mig nöjd över raset, men har mycket kvar. Jag tränar. Både fysiskt, men också mentalt. Det fysiska har gjort att jag kommer i mina gamla skidkläder. Inte de med elefantstorlek som inhandlades förra året, utan de som jag egentligen tycker är snyggare. Jag kan till och med ramla i dem och ta mig upp, vilket då är en fördel. Om några veckor åker vi till Idre, likt andra år, och jag längtar något obeskrivligt efter detta. Detta är också en orsak till att jag ska börja äta om en vecka. Jag måste få i mig MAT om jag ska klara av att åka skidor och vara ute i snön. Däremot så kommer jag att äta nyttigt, om än med vissa avvikelser, men jag kommer att återvända på banan igen, efter den här Idre veckan. Fast inte med pulver!!!

Mina båda barn har fyllt år. 22 och 19, och som alla andra tanter/mammor, undrar jag var åren tagit vägen? Älskade STORA ungar som alltid kommer att vara barn för mig. För så är det ju. Även som vuxen är man barn så länge det finns äldre tanter och farbröder som minns när man själv tultade omkring. Jag är en sådan stolt mamma till dessa fantastiskt underbara ungar.

Mina andra barn. Mina andra 2benta barn är jag också stolt över. Även de där 4benta hårbollarna här hemma som då är mina och Pers surrogatbarn är jag också stolt över. Trots att de sällan gör som jag vill, eller de gör nog det för jag känner de så väl att det mesta går att ha kontroll över. Utom då en lös Taz som bestämmer sig för en jakt. Då är det noll koll.

Idag är det ett underbart väder. Solen skiner, snön ligger fortfarande kvar och just nu visar termometern på + 4,7 grader. Tyvärr har några jägare bestämt sig för att skjuta något, vilket gör att Taz med olycklig min hellre är inomhus än ute. Fast i morse tog vi oss en ljuvligt, tyst promenad i skogen. Taz i flexikoppel och Tanya som en yster kalv, skuttandes hit och dit!

Det är något som låter i berget bakom huset. Kanske en katt?



Taz spanar innan vi ger oss iväg!



Taz plogar!



Skogen i motljus och en liten prick av Tanya på vänster sida!



Taz, snart 9 år, spanar lite!



Ropade någon gooooodiiiiiiissss????



Här står Tanya och väntar på att hon ska få gå in. Jag har sagt "stanna" och i det här läget är hon rädd för att hamna på utsidan av dörren, eftersom jag är på insidan av den. Tanya tycker inte om att vara ute när inte vi är det. Hon är ju en hund som vill vara nära och vara där hennes människor är. Taz däremot sitter gärna på trappen och spanar eller ligger på gräsmattan......om inte någon då skjuter ute, för då vill han inte vara där.

Idag ska jag roa mig med att fara iväg och gå på linedance kurs. Premiär och jag fnissar redan nu åt mig själv då jag vet att jag kommer att trassla runt. Inte minnas vad vänster, höger är osv.