tanyataz

Jag försöker få fatt i tankarna och känslorna efter en mycket intensiv, men framförallt rolig vecka i UAE, Förenade Arabemiraten. Lätt leende, ibland skrattande av något nytt som poppar upp i en inre bild. Det känns som en omöjlighet att beskriva, för det som just nu snurrar runt är: ”Vad var det som hände?” Ja, vad var det egentligen som hände?

 

Från flygplansfönstret!



Abu Dhabi innan vi landade! Fyrkantigt!


Först mötte vi upp Örjan, och så for vi iväg på en lång flygresa. Klev ur ett plan i Abu Dhabi, gick till Örjans bil och det var mörkt, varmt och jeans var fel klädesplagg. Sedan startade en bilresa till Ruwais, 240 kilometer, efter att Örjan torkat av sand från rutorna. Ja, det blev en biltvätt också, bilar i detta ökenland får inte vara hur smutsiga som helst. Först genomgick bilen sedvanlig moderna tvätt i automat, därefter tog 4 personer över och torkade, dammsög i bilen och putsade bilen. Poff, så hade bilen blivit glänsande vit!

 

Vi trasslade oss fram på mitt livs längsta, raksträcka, hittills! Tvåfilig motorväg där lastbilar inte tillåts köra om varandra och måste ha en ”saftblandare” på taket! Överallt var detta med U-sväng tillåtet. Märklig företeelse! Det var också en smula märkligt att se varningsskylt för ”stark sväng” eller ”backe” där ute på ökenvägen. Som svensk missar jag både sväng och backe eftersom det är en sådan markant liten skillnad.

 

Den här skylten var i alla fall ny för mig!

Söndag kväll till tidig onsdag morgon var Ruwaisdagar. På måndagen, handling i den där lilla lokala affären där Örjan handlar. Pers lycka var att han hittade majonäs! Äggfri, men han smackade på, precis som i Sverige med majonäsmackor. Örjans lycka och min förvåning var nog affärsinnehavaren som resolut gav mig kassen med grönsaker när Örjan betalat. Här bär kvinnan minsann……………

 

Persiska vikens salta, varma vatten, fick omsluta oss när vi doppade våra höstbleka kroppar under måndagen vid ett hotells badstrand. Örjan var den som tveksamt gick i med påståendet att det var ”kallt”. Vatten är inte kallt när det är 28 grader, men skillnaden var enorm för den som badat där i betydligt hetare vatten. Det kom faktiskt en liten regnskur där på stranden! Märkligt!

 

Vi träffade på fler svenskar, arbetskamrater till Örjan, i Ruwais, och folk som även Per känner sedan tidigare. Det var riktigt mysigt att känna av känslan av gemenskap som finns. Deras tid har bestått av mycket jobb, och de ledigheter de har/haft fylls av en gemensam tid, när inte familj och svenska vänner finns i närheten. Stämningen är god, och jag gissar att det blir så, att man helt enkelt hjälps åt i en ganska sammansvetsad grupp av utländska gästarbetare?

 

På måndagskvällen var jag på äkta ”herrmiddag”. Ja ni vet, sprit & kortspel och historier från ett manligt perspektiv. Tänk att jag skulle vara tvungen att åka så långt bort för att få frossa i rövarhistorier som med humor och inlevelse skulle få en inte så härdad person att rodna eller i värsta fall ta illa vid sig. Ni som känner mig vet vad jag tyckte och för er andra kan jag bara skriva; Jag älskade det!

 

Tisdagen går att sammanfatta med, öken, hett, bad, en full arab och en upphittad oöppnad whiskyflaska från havets botten, en fantastisk middag och ett minnesvärt besök på Spinny´s!

Dagen börjar med att Örjan lotsade oss rätt ut i sanden/öknen. Sista biten över sanddyner för att nå fram till en magisk vik. Helt ensamma, eller? Nä, en liten bit längre bort står en svart jeep och ett pyttelitet tält på sniskan. Det är ca 33 grader varmt ute och någon tältar vid sin jeep. Denna någon packar ihop sina saker och likt en magnet drar han med bilen till oss. Med ett ”lakan” runt midjan vinglar det ut en packad arab med en ölburk i näven. Jag håller mig medvetet åt sidan och Per är den som ägnar störst tid åt att prata med den unge mannen, som för övrigt gissar att Per är 60 år och Örjan hans son. Under tiden vi är och badar hittar helt plötsligt Per någonting på botten. Det visar sig att det är en oöppnad whiskeyflaska! Flaskan tycks passa in i stämningen med araben på något sätt. Smuggelsprit som dumpats delade vatten med den unge banktjänstemannen.



Vid stranden! Någon som ser någon väg?



Här är det i alla fall lite vägar!



Strandinspektion! "Far & son"!



Hett, sand och bilspår!



Sandsten och hav, ljuvligt!




Undertiden vi gör oss klara för middag börjar ett oväder dra in. Genom sandstorm, ja kanske överdrivet, men när det far sand på tvären, hit och dit, piskandes runt bilen och åskblixtrar lyser upp himlen känns det som om det verkligen är storm, ja då far vi till den lokala spritbutiken, Örjans systembolag, där inhandling kan ske för den som har möjlighet att äga en motbok. Det finns ett ställe i Ruwais och för att åka dit känns det som om vi åker på förbjuden mark. Det är liksom ingen ”väg” utan det är tillplattad sand bredvid en större väg. Det är instängslade bostadsområden med baracker och så helt plötsligt en barack med gulskylt. Där, i ingenstans, där handlas det sprit. Utbudet i baracken är betydligt större än själva baracken, om någon förstår vad jag menar. 

 

Sandstorm, blåst och ett urdåligt kort på baracken! 

Middagen på kvällen var en helt fantastisk god buffé!

 

På onsdagsmorgon ställer vi klockarna och ger oss iväg tidigt till Abu Dhabi. Kvällen avslutas sedan hos Joakim och Linda i Dubai där Per och jag stannar till natten mot söndagen.

 

I Abu Dhabi far vi till Grand Mosque. Sheikh Zayed bin Sultan Al Nahyan Grand Mosque är världens tredje största moské. Som kvinna får jag klä på mig. Inte för att jag hade tänkt vara naken, men helt plötsligt känner jag mig rätt muslimsk i den svarta långa klänningen (jabaya?) och den svarta slöjan. Vi går en guidad tur tillsammans med några andra lätt förvirrade barfotamänniskor och får höra historien kring Grand Mosque. Byggnaden är enorm och världens största sades flera gånger kring mattor osv. Själv bryr jag mig nog inte så mycket om detta med ”världens största”, utan mer kring hur fantastiskt vackert allt är, och vad man egentligen vill säga med en sådan här byggnad (vilket i sig kan vara lite skrämmande). Väldigt, väldigt imponerande, och fantastisk upplevelse av ett byggnadsarbete utöver det vanliga.

 

Framför byggnaden



Bönetiderna!



En liten "lampa" på väldigt många ton!



Ibland behövs inga ord................



Nej Örjan, du når inte taket med fingret även om du hoppar!



Herr & Fru Jorfors





Det var fotografen som var sne, inte byggnaden!

Mitt på dagen har Örjan rattat oss till Dubai. Från Ruwais litenhet med charm, till Dubais storslagenhet. Hela min kropp går på högtryck tillsammans med Örjans navigator som inte alls har samma uppfattning med oss om vart vi ska. För en gångs skull håller jag tyst. Jag skärper till mig, helt enkelt, och lägger mig inte i det där med vilken väg vi ska ta. Annars är jag otroligt bra på att veta vart vi ska när jag inte alls kan vägen. Här blir allt för stort för att ens ge sig på att tycka någonting. Jag låter herrarna i framsätet muttrande fara med bilen hit och dit, fram och tillbaka, och är ganska nöjd över att jag troligtvis fick se mer än vad jag egentligen hade fått gjort om navigatorn hade stämt med de nya vägarna. Hur svårt kan det vara att hitta Burj Kalifa, världens högsta skyskrapa? Vi nådde målet i god tid inför den förbeställda turen upp till våning 124.

 

Innan dess åt vi lunch och jag försökte komma överens med min mage. Kände mig rätt kallsvettig och lät mitt resesällskap själva dra en runda runt i det stora shoppingcentret. Jag satt lugnt och stilla på en bänk och studerade en indisk kvinna som försökte tvångsmata sitt sovande barn medan de manliga delen av resesällskapet studerade andra "delar".

 

Jag är höjdrädd. Som vuxen har jag fixat till mig en svindel och också lärt mig knep för att hålla den i schack. För att komma upp 124 våningar klev vi in i en hiss med en stackars man vars arbetsuppgift var att åka upp och ner i hissen med turister. En svart hiss med blinkande lampor som visade våning för våning innan vi nådde upp dit vi skulle. Kändes inget speciellt alls. Jag hade inte tillräckligt med tid på mig att få några katastroftankar där inte. På några få minuter, om det ens var det, var vi framme. Så gick vi då ut på ”balkongen”. Jag fäste blicken i horisonten och därefter tittade jag ned. Nedanför bredde Dubai ut sig och jag kände åter igen ingenting av svindeln. Min hjärna fick inte ihop det, inte den här gången heller. Det där yttepyttelilla var alltså marken? Världen blir rätt underlig när man vänder på perspektivet!

 

Efter vår, inte alls darriga tur i tornet, tog vi samma hiss ned igen för att se skådespelet i vattnet nedanför Burj Kalifa.

 

Dags att ringa till vårat nästa värdpar på resan. Joakim kom och lotsade oss hem till sin familj. Vi boade in oss och fick en fantastisk middag. Trött och surrig stupade jag i säng.

 

Helt plötsligt var det torsdag och Örjan tyckte han skulle åka hem igen till Ruwais. Det tyckte inte vi och vi lyckades med milt våld få honom att stanna en natt till. Joakim guidade runt oss i Dubai. Staden med alla skyskrapor, sanddyner och framförallt storslagenheten.

Från bilen!

Palm Jumerah, den konstgjorda ön besöktes och man undrar, hur är det möjligt och varför? Inte alltså varför vi var där, utan själva skapandet!

 

Den här kvällen avslutas på en nattklubb för att fira en av Joakims kamrat, men innan dess tar Joakim och Linda med oss till Pai Thai som finns på Madinat (jag hoppas jag får till det rätt med alla namn och ställen!) Maten var helt ljuvligt god och det går inte att återberätta kring mat och plats. Det måste upplevas! Magiskt!

Per och Joakim i väntan på den lilla båten som ska föra oss från restaurangen.



....och vi väntade!



...och en sista "väntade bild"! 

Under fredagen åkte Örjan hem till sig och vi åkte med Dubais Familjen Jorfors för att bada i ett poolområde. Byggnaden såg ut som en egyptisk pyramid och var precis lika exklusiv som andra byggnader i Dubai.

 

Vi åt en fantastiskt god hemgrillad oxfilé och precis som vilken svensk som helst så tittade vi på Idol på Tv. Lördag morgon gav sig Joakim till sitt arbete och Linda tog oss med på shopping! Yes! Vi handlade vinterkläder i Dubai och det kändes helt normalt. Linda var en stenhård prutare och visste exakt när, var, hur och vad vi skulle handla. Jag känner mig helt nollställd gällande detta beteende, men jag är såååååå imponerad och inte alls så fattig som jag skulle varit utan denna värdinna.

 

Den sista kvällen badade vi tills solen gick ned. Sent på lördagsnatten satte vi oss i en buss till Abu Dhabis flygplats och landade åter igen på svensk mark på söndag förmiddag.

 

Jag försöker förstå vad jag varit med om, men jag måste nog låta allt sjunka in och hoppas en dag att jag vet. Annars kan jag alltid leva i ovissheten.

 

Tack snälla underbara Örjan, Joakim och Linda (och små pojkarna).
Utan er hade minnena varit tomma!