tanyataz

Nä, mitt liv är inte innehållslöst. Visst inte! Det är inte därför det står något i bloggen. Mitt liv rullar på för fort, helt enkelt. Jag har haft lite att stå i!

Jag har avslutat min datakurs i dreamweaver och inser hur svårt det är att bygga upp en hemsida. Däremot är det jätte roligt, men tiden bara flyger iväg när man som jag, okunnig, sätter sig och ska ändra eller lägga till något. Helt plötsligt vet du inte vad du gjort med en sida och datalärarens röst ekar som ett mantra i huvudet; "Sätt er ner, luta er tillbaka, andas och tryck på ångra inmatning". Han fick det att låta så enkelt. Jag har fullt jobb med att försöka tränga bort mina egna hysteriska tankar av att jag åter igen lyckats göra något som jag inte vet vad jag gjort. Hängde ni med? Den där stunden när någonting bara hände. De där sekunderna när man tappar hjärnan. Det måste ju vara det som händer eftersom det skett någonting som man inte har grepp om. Tillfälliga minnesförluster? Hua, det är inte kul med dessa hjärnsläpp. Hur som helst så har jag helt enkelt börja bygga upp en hemsida för jobbets räkning. Jag gör detta 99 % på min fritid, och gör det för att lära mig. Eller rättare sagt så har jag hopp om att jag ska lära mig detta. Här kommer länken till mitt påbörjade arbete.

http://www.personligtombud.info/

Per, jag och våra goda vänner Ingvar och Britt har varit 4 dagar i Bremen. Utan hundarna! Jo, det är sant. Sist Per och jag åkte iväg för att lämna en hund hemma var 2002 då vår numera änglahund Zebbe lämnades hemma med hundvakt. Jag skrev ett brev med instruktioner till ansvarig hundvakt. Janne fick några A4 sidor med vanor, rutiner osv. Ett sådant där brev som endera får hundvakten att känna sig idiotförklarad eller också får författaren att framstå som det. Det var alltifrån vilken säng som var lämpligast för hundvakten att sova i eftersom Tanya skulle ligga bredvid till hur maten skulle serveras. Hundarna har alltså varit hemma och Janne sov hos oss, samt backades upp av Pers vuxna barn. Stackars Marie tog sig en promenad med hundarna innanför stängslet en kväll. Det var, som det då är när man bor utan gatlyktor, väldigt, väldigt svart ute. Pannlampan lyser ju inte upp allt runt omkring, och Taz stod som han brukar när han kommer ut, vädrandes och lyssnandes ut i mörkret. Marie tydde dessa signaler som om att det var något där ute i mörkret. Hade han morrat hade det varit det. Detta var bara vädring av 4benta djur som eventuellt skulle jagas, ingen våldtäktsman.

Vi åkte alltså till Bremen med buss för att med en massa andra människor dricka öl på Bremens ölfestival. Oj, oj, oj, säger jag bara. Tidigt på morgonen strax efter kl. 07, sista torsdagen i oktober for vi iväg i buss. Det var en salig blandning av människor på bussresan. "Gänget" bestående av killar som skulle fira en 40-åring. "Familjen" som bestod av (gissningsvis) 2 systrar med makar och en son med flickvän i 25-års åldern, och så en äldre herre vars släktskap med de övriga förblir en gåta. De skötsammaste och ödmjukaste på bussen var 3 killar runt 20. De minst skötsamma var "familjen" som korkade upp strax efter 07 och skålade oavbrutet hela resan ner till Bremen. De hade några svackor av sömn, men när man trodde att de däckat så kvicknade de till igen. Den mest förtvivlade under bussresan var killen som råkat köpa en platta light öl på Boarder shopen i Puttgarden. Förresten var det nog inte en platta utan alla de plattor han köpt, om jag minns rätt.

Bremen var en vacker stad som inte blivit helt sönderbombad under andra världskriget utan hade en bevarad "gammal" del. Vi ägnade hela fredagen åt att gå. Nu vill jag inte överdriva på något vis, men det handlade inte om kilometrar utan snarare mil den dagen. De första timmarna för att gå runt och titta, men sedan började jakten på en mataffär. En helt vanlig affär där någon form av sprit skulle inhandlas. Det är lättare att hitta en Lidel affär i Sverige än i Bremen. Timme ut och timme in, med en matrast och en dryckesrast gick vi runt. Sent på eftermiddagen hittade vi det vi tänkt oss. Så mycket längre i detta sökande hade nog inte jag orkat, och att Per inte blev påkörd av någon cykel är ett under. Av någon anledning hamnade han hela tiden på cykeldelen av trottoaren. Han såg lika förvånad ut varje gång det hände medan vi övriga höll andan.

Både fredagen och lördagen avslutades i ett öltält. Fredagen var enormt trevlig med två par tyskar, var av ett av paren pratade utmärkt engelska. Harald som den ena mannen hette berättade stolt att han kunde ett svenskt ord. "Smörrebrö" som då inte var speciellt svenskt utan danskt och så kan man fortsätta att fundera över hur man lär sig detta ord av alla ord?

Det var en ruskigt trevlig resa och jag skulle kunna tänka mig att göra om den. Skönt att sätta sig på en buss och slippa bry sig om någonting. Bara åka med. Hotellet låg centralt, ölen var god, maten perfekt, ja, fanns inget att klaga på alls. Hundarna överlevde ju där hemma också.

Sedan det trista i tillvaron. Sommarstugan! Arrendet går ut nästa år i december (-09) och ägaren av den tomt vi arrenderat sedan i mitten på 50-talet har beslutat sig för att höja arrendet. Jag och mina två syskon äger sommarstugan tillsammans och den drygt 1000 kvadratmeter stora tomten arrenderas. Ägare av ön har kommit och gått under årens lopp och den som äger ön nu ser sin chans att höja arrendet i någon form som vi aldrig tidigare råkat ut för. Vi står ganska maktlösa inför detta. Arrendet har tidigare varit 3350 kronor och han vill höja det till 40 000. Först skrev han 30 000, men då vi inte godtog höjningen och den ska avgöras i arrendenämnden höjde han det med 10 000 kronor. Vi har hjälp av en jurist som är insatt i detta med arrendeavtal och vi alla anser att höjningen inte är skälig. Det känns tråkigt, men samtidigt får man vara realistisk. Jag har inte varit i sommarstugan på några år och den är egentligen för mig, mitt dåliga samvete. Det jag kan hjälpa till med, det är att betala för den, samtidigt finns det en gräns för detta.

Man blir rätt nojig när det gäller den här höjningen. Det känns som han vill bli av med oss för att kanske överta stugan. Rent känslomässigt skulle jag inte unna den här människan det. Man får sådana där primitiva känslor som handlar om att inte ge honom någonting alls. Riva det som rivas kan. Sälja det som säljas kan. Stugan saknar, el, vatten och all modernitet man kan tänka sig. Man måste ha båt för att ta sig dit och tiden på året för att vara där är begränsad. Därför är det också totalt orimligt att skriva på ett arrendeavtal på 5 år på 40 000 kronor/år. Då skulle vi betala 200 000 kronor, och det är ju inte så att vi ska köpa ön av honom, utan endast arrendera en liten tomt. Fortsättning om detta följer.........

Nu har vi snart bott ett år i skogen. Ibland känner jag hur jag boat in mig, fast ibland känns det som om jag inte bott här alls speciellt länge. Hur som helst så blev det bättre än vad jag tänkt mig. Mindre av mindre katastrofer. Med mindre katastrofer menar jag strömavbrott, stormar, snöfall utan plogning, köra fast med bilen, skyfall, åsknedslag, utan vatten, alltså sådant som har med naturen att göra. Att jag skulle gå bort mig var väntat och att det bara blivit en gång är fantastiskt. När Per och jag var ute sist i skogen tillsammans så gick han där och skällde på mig att jag inte hade mobilen med mig. Vi gick TILLSAMMANS! Hallå, alltså, jag försvinner inte helt plötsligt. Så länge jag håller mig på stigar så går det bra.

Det där med att Per satt viltstängslet upp och ner för att katterna skulle kunna ta sig ut från vår tomt fort, var ju en god tanke. Fast det är bara det att Tanya inte är någon katt. Här om dagen kom en granne förbi med sina tre hundar. Två finska lapphundar och en "nuffe". Vi stod där och pratade med henne och Tanya skällde hysterisk på dem mest hela tiden. Rätt var det var så körde hon ut tassarna genom ett hål och så pressade hon sig ut. Plupp, så var hon på andra sidan. Den som blev mest förvånad var nog Tanya. Man riktigt såg på henne att "hoppsan hur blev det här nu då" när hon stod med tre hundar runt sig. Tvärtyst blev hon i alla fall och hon är ju egentligen osäker och en liten fegis, så jag är aldrig rädd för att hon ska råka i slagsmål. Så nu har hon kommit på att det går att åla sig ut. Däremot så är det omöjligt för Taz och det känns bra. Tanya skulle aldrig rymma långt bort.

Avslutar med lite bilder från hästhagen nedanför huset. Här är Taz lös. Runt hagen är det fårstängsel och än så länge har han inte hoppat över trots att han tyvärr ägnat sig åt kattjakt här. Snacka om höksyn på den hunden! Fast katterna är snabbare än han och när en katt inte var det, utan stannade, såg han ut som om han inte visste vart han skulle ta vägen. Det var då han snabbt tittade var husse var och begav sig mot honom istället för den där läskiga katten som slutade springa.