tanyataz

Det är lika bra att jag offentliggör detta med att jag bestämt mig för att utmana mina två arbetskamrater, Catrin och Bengt, på att nästa år springa Göteborgsvarvet. Catrin antog utmaningen direkt med ett leende. Jag känner igen det där leendet. Det är ett leende som starkt påminner om andra leenden jag sett i vissa situationer. En av de situationerna var för många, många år sedan då jag högtidligt deklarerade för mina dåvarande arbetskamrater att jag köpt ett broderi. Jo, jo, en löpare med julmotiv med pyttesmå korsstygn och jag trodde på fullaste allvar att jag skulle sy ihop den där löparen. Framförallt att den skulle vara färdig till jul. Då log de där före detta arbetskamraterna på exakt samma sätt som Catrin gjorde idag. Det har snart gått 10 år och jag har broderat 50% av den där löparen. Fy attans så pilligt och långtråkigt! Jag misstänker starkt att Catrin tror att hon inte behöver bli det minsta orolig inför att hon verkligen behöver genomföra det hela. Hon vet nämligen att jag fullkomligt hatar att springa. Gå gör jag gärna, men springa är bara idioti.

De få gånger jag minns att jag har sprungit för någon form av träning har varit ett enda stort lidande. Jag fattar helt enkelt inte att folk kan tycka det är SKÖNT.

"- Det är så skönt att springa!"

Jag har aldrig kommit till den fasen att det är skönt. Det är plågsamt att springa. Det smakar blod i munnen, näsan rinner, benen känns som gelé och om det möjligtvis hade varit en fågel som kvittrat i närheten så hörde jag det inte på grund av den tunga rosslande andningen. När blir det skönt att springa? När kommer man över tröskeln och upplever någonting annat än lidande?

Allt detta vet Catrin att jag tycker, men Bengt vet det inte. Han fick verkligen övertalas till utmaningen. Gjorde försök med att han skulle springa Lidingöloppet istället. Det var asfalt hela Göteborgsvarvet och hans knän gillade inte detta med asfalt. Ja, vad säger man, hela min kropp gillar inte själva grejen. Jag har stundtals ont i mina leder och de kommer verkligen att skrika så fort jag ska börja göra försök till att springa. Jag kommer nog att behöva vara lindad och tejpad och så fixad att folk längs med spåret tror att jag misslyckats med att klä ut mig till mumie. Fast Bengt antog utmaningen, och genom att skriva allt detta här, så kommer det att bli mycket, mycket svårt att INTE genomföra detta projekt.

Jag hoppas att jag nästa år vid den här tiden kan sitta och le ett någorlunda likt det leende som Catrin levererade idag. Det leendets betydelse har en helt annan innebörd. Det lutar mer åt:

Det trodde ni inte va!

Vecka 11 var vi i Idre och det skulle nog lätt gå att lägga karbonpapper mellan den resan och förra årets resa dit. I alla fall gällande rutinerna. Per upp väldigt tidigt med Tanya och Taz för dagens första promenad, si så där vid 06-07. Frukost vid 07.30, Tv-tittande klockan 08-09 för att se på "Idre nytt" och konstatera att det är exakt samma program som det var förra året, med exakt samma information, tävlingar osv. Det som vi då är ute efter är väderrapporterna och de skilde nog sig lite åt i vilket fall som helst.

Under tiden att Janne och jag gjorde oss i ordning under Tv tittandet så gick Per dagens andra promenad med hundarna. När han kom tillbaka var skidorna framställda, väskan packad för några timmar i backen och hundarnas aktivitetsleksak proppad med mjukost eller leverpastej. Klockan 09 stod vi sedan vid liften för att ta oss upp i ostbackarna. Vi är så samkörda med dessa rutiner att ord på något vis blir helt onödiga. Det är så här vi gör och allt annat blir konstigt.

Vi hade en helt fantastisk vecka med väldigt bra skidåkning. Backarna var perfekta. När jag kom hem såg jag att bilderna jag tagit var på exakt samma ställen som jag brukar ta bilder på, och jag börjar faktiskt känna mig en smula begränsande i mitt beteende. Det som trots allt var nytt detta år var att Janne inte blev sjuk utan det var min tur. Jag började känna av en förkylning och den var nog egentligen en rätt elak sådan. Efter hemkomsten lyckades jag däcka både Per och Janne med den. Per satt upp några nätter för så fort han låg ner fick han ingen luft. In i det sista försökte jag förneka att det kunde vara samma elaka förkylning som jag haft, men insåg sedan att det nog var det. Att de blev såååååå sjuka berodde nog på generna eller också fattade jag inte att jag var såååååå sjuk.

Skidåkningen för min egen del gick bättre än vad den gjort tidigare. Nog för att man alltid får ont i fötterna av pjäxorna, men i år var krampen uthärdlig. Jag tror min viktnedgång och träning haft en liten betydelse trots allt. Vill tro det om inte annat!

Jag tror att vi 2benta njuter av den här resan mer än de 4benta. Att resa till Idre betyder för Tanyas del att hon hela tiden måste gå kopplad. För bådas del handlar det också om att de inte kan ströva fritt på någon tomt. Däremot så blir det nya dofter och nya miljöer. Tycker att det fungerar fantastiskt bra att ha med sig hundarna. De är ensamma i stugan några timmar varje dag och det har aldrig varit några problem.

Förra årets påsk, som inföll vecka 12 med snö, byttes till en påsk med strålande väder. Min bror Lasse med familj kom på besök och de fick verkligen se västkusten från dess bästa sida. Först så vann IFK Göteborg sin match med Djurgården på påskafton och på matchen befann sig de två äldsta barnen med de manliga barnen. Sedan så lyckades Lasse fånga en plattfisk på flugfiske. Bara en sån sak! Vilken upplevelse! Vad mer kan man begära? Vi andra gnetade på med våra kastspön utan att se eller känna någon som helst vittring efter vare sig laxöring eller skädda.

Jag vet inte riktigt vad Familjen Jansson, min brors familj, tutat i den där minsta i barnaskaran? Lilla Alva lär i helgen ha funderat över deras grannar som hade fest med tjo och tjim. Hennes fundering var om "Per och Maria var där"?!!
Jag undrar lite vad hon menar med det. För vi sådant liv när hon är och hälsar på oss?

Annars är allt trivsamt här i skogen. Jag har ägnat mig åt lite vårbruk och Per inspekterar samt mumlar om skylt nere vid vägen för den enorma skörd han tror vi ska få. Jag har petat ner, gul- och rödlök, rädisor (som på sörmländska uttalas räddisor och inte som här rääääääädisor), sallad, rödbetor, potatis och diverse örter. Så finns några jordgubbsplantor och rabarber som vi fick av Britt och Ingvar förra året. Rabarbern har växt och snabbt gjorts till paj och muffins. Just nu står den på återhämtning. Har nog aldrig tidigare använt mig så pass tidigt av rabarber, men jag riktigt längtade efter att få göra något med den.

Jag spontan köpte en Kiwi planta till uterummet och gick hem för att läsa på angående skötsel osv. Över allt så läste jag om att man behövde en hon och han planta för att få Kiwi. Jag glodde surt på min planta och funderade över vilket kön det egentligen hade. Tillslut, efter lite mer letande på Internet så hittade jag min inhandlade sort. Den ska tydligen vara självbefruktande, så nu hoppas jag på det. Jag råkade säga till Per detta om han och hon plantor och han tittade på mig som om jag vore fullkomligt rubbad. "- Är det en växt du pratar om eller ett djur, var hans kommentar." Fast med den erfarenheten om att även växter kan vara hanar och honor, så kunde han se väldigt proffsig ut då hans syster och svåger som förärade oss med två amerikanska blåbärsplantor. En honplanta och en hanplanta som vi fick i födelsedagspresent av dem (Per fick sin lite i förtid) Dessutom har jag köpt två humleplantor som ska växa upp över berget på baksidan. Två honplantor!