tanyataz

Nu har alla "flyttkarlar" bjudits på flyttgröt och livet kanske kan fyllas med lite nya och gamla rutiner. Det värsta är alla blommor som kommit hit de senaste veckorna. Med viss ångest inser jag att ansvaret för att de ska leva tills nästa gång personen kommer hit, är tungt. Intressant att få morotsfrön! Jätte kul, för jag kan med ett leende titta på Per och säga: "Älskling var ska vi ha trädgårdslandet?" Jag är för planteringar av alla slag. Per är emot, så jag tror att vi även fortsättningsvis ska kunna ha någon form av balans i odlandet.

De förbaskade småfåglarna har fortfarande inte hittat till sitt nya matbord! Funderar på att lägga ut stora, stora brödbitar så kanske någon fiskmås hittar oss? Tanya springer alltid ut och kontrollerar om det inte fallit någon smula från talgbollarna i trädet. Dessa bollar liknar mer och mer uppluckrade tvättsvampar. De faller samman av regn och blåst.

Idag skulle vår kompis Janne och vi ta en skogspromenad tillsammans. Detta är "hemtrakter" för honom. Här i närheten är han uppvuxen så vi tyckte att det var jätte lämpligt att vi tog någon stig tillsammans. Sagt och gjort och vi började promenera. Vi gick in i skogen på en traktorväg efter ett tag. Sedan tyckte Janne vänster och "där hade han nog kört med moped" (för ca 25 år sedan), och "hoppsan var var vi nu då"?????  Ja, vi kom fram till en grusväg med ett hus som Janne inte kände igen, men efter ett tag på grusvägen så visste han var vi var. Huset behövde ju inte vara direkt nybyggt, med tanke på hur länge sedan Janne åkt där på sin moppe. Hur som helst så visste tillslut även jag var vi var.

Precis där grusvägen tog slut, vid en hästgård, tog vi av in i skogen. Där fanns skylten "Varning för hunden".......och den kom. En stor schäfer med raggen rest med två unga personer som förtvivlat försökte ropa tillbaka honom ned till gården. Tanya gömde sig i vilket fall inte bakom mig, utan de luktade spänt in varandra. Killen från gården kom flåsande och tog tag i sin hund och vi gick vidare. Första delen av denna breda stig bar verkligen rätt upp. Jag lyckades stå helt still och glida omkull på knäna i leran. Efter 1½ timme var vi åter hemma. Sista biten sprang Tanya och Taz lösa som två galningar. Det märktes inte att vi gått i snabb takt i skogen..........

Avslutningsvis måste jag berätta om lördagsmorgonen. Klockan 07.15 kommer Taz in i sovrummet och ger oss som vanligt en "morgonpuss". Han brukar göra så för att sedan gå och lägga sig. Oftast låter han lite, gnyr, som för att tala om att han kommer och hälsar. Hur som helst så frågar Per mig vad klockan är och jag säger det. Fast istället för att sova en stund till, så mumlar Per att "det är väl bäst att gå ut med honom". Per går upp och jag hör hur han rasslar runt och trär på koppel osv. Han är inte ute länge och när han kommer in så säger han: "Jag vet inte vad det var, han kissade precis som vanligt". Och så muttrar han på Tanya som varit med ute och som tagit hans plats, blöt, i sängen.

Två timmar senare vaknar jag med ett ryck vi konstaterar att vi sovit ovanligt länge för klockan är över 09 på morgonen. Då framkommer det att Per trodde att jag sa att klockan var kvart över tre på morgonen. Eftersom han uppfattat det som om Taz gnydde, så trodde han att han var dålig och behövde ut. Fast Taz lyfte bara på benet och ville in igen. Per hade kastat på sig morgonrocken och stövlarna för att snabbt komma ut. Han var så trött att han knappt fick upp ögonen. Han är inte bara trött i ögonen, skulle jag vilja påstå, utan båda öronen hade inte heller vaknat. Undrar vad hundarna tänkte?

Idag på förmiddagen spårade vi med blodpudding. För något år sedan (eller antagligen längre sen) fick jag tipset av Christine Leijd på Hittehund. Jag håller mig antagligen inte exakt till hennes mall, men själva idén att spåra med blodpudding är en mycket billig variant och en kul idé.

Så här gör då jag.

En djup tallrik med blodpuddingbitar och vatten. Detta körs sedan en kort stund i micron för att därefter mosas med en gaffel.

Jag tar lite vatten och blodpudding i taget och sedan häller jag sörjan i en plastbunke. Alternativet är en vanlig plastpåse. Gahhh, ser inte gott ut! Fast Tanyas nos var med hela tiden!



Så måste du då se till att ha snygga gummistövlar som tillsammans med platbunken (plastpåsen) utgör en helhet i färg och form. ;) En av mina julklappar var dessa gummistövlar! Visst är de snygga!? Det ser ut som om jag fått dem för att de ska passa i färg med bunken!



Jag tog med mig gummistövlarna ut för att byta mot mina kängor. Nu kliver du ner i sörjan. Det gäller alltså att inte ha de snyggaste skorna på sig. Så kliver du iväg efter att ha geggat ner dig. Behöver du fylla på dina steg så kliv ner igen i sörjan och gå vidare.



I slutet på spåret la jag ett grisöra. Därefter gick jag lite åt sidan och bytte till mina känger igen. Så väntade jag 30 minuter, vilket jag märkte var för kort tid. Tanya vädrade i luften efter spåret när hon tappade bort det. Annars så var hon riktigt, riktigt duktig...........

Efter en stunds väntan var det Taz tur. Jag har inte lagt något spår till honom tidigare.


När vi kom fram till själva start platsen där jag trampat runt lite i backen för att riktigt visa att här börjar spåret, så satte jag mig på huk och sa "sök". Japp, tänkte nog, Taz här ska sökas. Stackars hund! Han har blivit miljöskadad. Sök för honom är godis i träden. Så han luktade in varje träd längst vår bana. Så ner i backen med nosen och gick efter blodpuddingspåret samtidigt som han slickade backen för att titta upp och "krama" närmaste träd. Det tog ett tag innan vi var framme vid grisörat.



Långt, långt bort kunde vi höra "skott". Taz lystrar efter att han ätit upp sitt öra i skogen.