tanyataz

Nu har den yrkesförening som jag är med i haft sin årliga konferens. Vi är cirka 320 Personliga ombud i Sverige, och är därför en lite yrkeskår. Liten och väl granskad av både socialstyrelsen och länsstyrelsen efter som verksamheten till stor del finansieras av statsbidrag, och är en så pass ny yrkeskår. Yrkesföreningen är ingen facklig förening utan driver bland annat frågor kring yrket och har inte funnits så många år. Detta var andra året som yrkesföreningen ordnade konferensen själva, för både medlemmar och ickemedlemmar.

 På ett ungefär, var vi 180 personliga ombud som under två konferensdagar träffades i Bålstad, Lasse Åbergs hemstad. Mycket man lär sig när man är på konferens. Förra årets moderator var journalisten och författaren Britt-Marie Matsson. Kvinnan med den skarpa hjärnan och den vassa tungan. I år, ja i år var det jag som var tillräckligt korkad för att, efter någon veckas tvekan, tacka ja till uppdraget. Jag besitter verkligen inga erfarenheter av sådana här uppdrag och har en mycket liten hjärna och ibland alldeles för snabb tunga.

 Jag har aldrig tidigare varit moderator och eftersom jag vet hur otroligt klantig jag är så sitter jag här nu, rätt chockad över att DET GICK BRA! Jag är så fipplig, tappar, snubblar, spiller på mig, glömmer bort och inget av det hände. Lätt chockad sitter jag och försöker verkligen förstå att det inte hände. Jag är så van att leva med denna klantighet, så jag tror det är därför jag känner mig så tom i huvudet.

 För inte så länge sedan var jag och en kollega på ett morgonmöte med tjänstemän/kvinnor i Stenungsund. Inför ca 60 personer berättade vi om vår verksamhet och rätt var det var så ”glömde” jag att det var i Stenungsund vi var. Fast vår kung har ju också sagt fel stad, så jag tröstade mig med det, men det är inte så kul att vara så förvirrad och som jag jobba i tre kommuner.

 Jag vet inte hur många gånger jag lyckats slinta på knapparna till larmet i vår lokal i Kungälv. Något som bland annat då sker, även om jag fått av det, är att det går iväg ett larm till min chef. Då får jag, ringa till min indianhövding, och säga: ”Lugn, bara lugn….det är jag som fipplat med knapparna igen”.

 Jag ramlar. Trampar snett. Jag kan stå helt stilla och kliva ett steg fram för att sekunden senare ligga i en hög på backen. Ligger det en sten på vägen så är min fot som en magnet mot den. Naturligtvis trampar jag på den, snett, och dimper i backen. För inte så länge sedan öppnade jag bildörren på passagerarsidan och lyckas sätta ner foten i en liten, liten grop och far rätt ner och försvinner platt ner på grusvägen. När Per berättat för andra om det har jag sagt att han stannade bilen vid en ravin. Ja, jag vet att det är en lätt överdrift när en grop är 3 cm djup, men vad gör man inte för att spä på lite om att det kan vara någon annans ”fel” att jag gör mig illa.

 Jag bär nästan aldrig vitt. Vitt är inte vitt på mig speciellt länge. Jag har varit på fester med vita byxor och kommit hem med grå, gröna eller fläckigt bruna. Nä, jag har inte legat i några buskar, jag har drällt rom & cola och snubblat runt på dansgolv och gräsmatta.

 Mitt beteende är som ett ständigt återkommande mönster sedan jag var barn. Det har alltid varit så här och jag har lärt mig leva med det. Fast nu lyckades jag att inte göra något alls, offentligt, på hela två dagar. Hur är det möjligt? Jag blir lätt misstänksam mot mig själv och förväntar mig nästan att det ska slå tillbaka med dubble kraft på något vis. Vid min ålder borde det inte kunna växa bort, eller?

 Jag kanske ska våga ställa mig på det där löpbandet på gymmet i alla fall? I min ”snubblevärld” är det nämligen så att jag helt enkelt sätter foten där jag inte ska sätta den på löpbandet, och så far jag med kraft in i motionscyklarna bakom och jag lyckas skada någon mer. Alternativt att jag glömmer bort att springa och hamnar i en hög. Jag vågar inte riskera en löpning på bandet eftersom jag är som jag är, men nu kanske det är värt att pröva.

 Fast om det nu är så att det faktiskt kommer att slå tillbaka, dessa två dagar som jag trots allt klarade av utan att göra några tokigheter alls, så kanske jag ska vänta lite innan jag tar det där löpbandet. På tisdag ska jag till gymmet på lunchen och ha genomgång av diverse ”maskiner” och vi får väl se om det är då det liksom, slår tillbaka.

Nåväl, ska försöka knyta ihop det hela med att återvända till konferensen. På konferensen deltog bland annat Staffan och Carina, två av tre Personliga ombud i Piteå. Jag blir alldeles varm och lycklig över att återse de här två underbara människorna. Deras kollega Lars-Åke var inte med, men de här tre, tillsammans med mig och mina två arbetskamrater, har haft en ”magisk natt” (Carinas ord) tillsammans. Det var i Stockholm på en helt annan konferens, då med socialstyrelsen, som vi under en kväll ”gjorde Stockholm” med taxi och karaoke. Tänker inte alls gå in på  några detaljer, men jag håller med om att det var magiskt. Helt galet och så mycket har jag inte skrattat på väldigt länge.

 Det här kortet tog vi tidigt på kvällen och Carinas ord var: ” Se sexig ut” Det här kortet ramade jag in i en liten guldram och gav Carina i Bålstad. När mitt bonusbarn Marie såg kortet tittade hon på det en smula förvånad. Jag förklarade för henne att ”vi såg sexiga ut”, varav Marie utbrister ”Stackars pappa”. Det där halva ansiktet som sticker upp är min jobbarkompis Catrin som lyckads fara upp med sitt huvud precis när Carina tog kortet. Jag håller med Marie om att jag nog för öva på den där sexiga looken. Annars är näsborrarna rätt snygga, eller?

 Längtar efter nästa gång vi möts, Piteå och vi. Och Carina, Lars-Åke och Staffan, visst är det synd att vi bor så ocentralt och onära, annars hade vi kunnat ses oftare!



Bålstad 2010.................