tanyataz

Det har varit linedance avslutning. I går! Mörbultad sitter jag och är lyckligt trött. Bättre att vara lyckligt trött än bara trött. Jag är fånigt förtjust i korsetter. Det är min man också, och han kan inte förstå varför jag endast väljer att ha korsett på mig när jag snubblar iväg på fester som har med linedance att göra. Han tycker att just korsett är ett trevligt plagg att bära vid en mängd olika aktiviteter. Trädgårdsskötsel, städning, fönsterputsning eller varför inte hundpromenader? Jag är inte riktigt inne på samma tankebanor. Är mer inne på att har han lust att se mig i annat än formen rund, så kan han gå med mig på linedance avslutning. Jag skulle nog också kunna sträcka mig så långt att ha korsett under själva linedancekurserna också, om han följde med.

Fast jag inser att det inte kommer att bli så. Ska jag få med honom på just linedance krävs det att jag söver honom först och då hjälper ingen korsett i världen.

I morse muttrade han något om att jag gick iväg på fest med former som en 25-åring och sen kom jag hem, slängde av mig korsetten och landade i soffan med tre bröstvårtor. Ja, han trodde det först, innan han såg min navel. Jag bjuder på den, för idag är jag trött och lycklig.

Tack alla fantastiska instruktörer! Det har varit en jätte rolig termin!

Ibland sköljer minne över mig. Jag kan fastna i dem och det kan gå dagar då jag ständigt återkommer till händelser, men framför allt till människor och mänskliga kontakter. Det har alltid varit viktigt för mig genom livet. Dessa möten mellan människor. Jag kan förundras över hur vägar möts, hur jag får äran att lära känna människor som jag överhuvudtaget, egentligen, aldrig skulle ha mött. Ibland så olika mig i det första mötet, men sedan finns dessa beröringspunkter där samhörigheten, ibland så liten, trots allt finns där.

Så tänker jag tillbaka till tiden då jag arbetade inom psykiatrin på öppen- och slutenvårdsavdelningar.

För många år sedan återsåg jag en man som under en period vistas på en allvårdsavdelning inom psykiatrin där jag tidigare arbetat. Han blev glad över att återse mig. Vi hade säkerligen inte setts på 10 år. Han ropade mitt namn, glatt och förvånat. Jag kände självklart igen honom och blev också glad över att se honom. Han frågade om jag mindes när han behövt vård för sin depression, och visst tyckte jag att jag mindes. Inte detaljerna, men jag mindes att jag ägnat många timmar åt att vandra med honom ute, om hans ångest, om hans existentiella frågor. Han tittade på mig och sa att det var inte det han riktigt mindes. Då kom jag på vad det var. Aha, det måste vara frukosten!! Det var nämligen så att han delade rum med en annan man, och av någon anledning, som jag fortfarande inte minns, så hade jag lovat dem frukost på sängen. En helt vanlig vardagsmorgon. En stressig dag, massor av människor som just då var patienter som skulle få hjälp av oss, som just då var sjukvårdspersonal. Jag minns att jag till och med åkte tidigare till arbetat för att duka dessa frukostbrickor innan morgonrapporten, för att inte sinka på det ordinarie morgonarbetet, för där ingick inte tiden att serva med frukost på sängen, inte den dagen, inte just då. Jag mindes och minns fortfarande muttret från någon kollega som ifrågasatte mitt handlande. Vad skulle alla andra ”patienter” säga och tycka om att två fick frukost på sängen? Det skulle säkerligen bli så att ALLA, precis ALLA skulle kräva frukost på sängen på grund av mitt tilltag. Jag tillhör dem som fortfarande inte tror på sådant, men jag tillhör också dem som förundras över dem som fortfarande gömmer sig bakom det argumentet. Det här är dåtid och förhoppningsvis har det förändrat sig en smula bakom dessa låsta dörrar.  

Till min förvåning var det inte alls frukosten han mindes. När jag pratade om den, så konstaterade han att jag med all säkerhet att bjudit på brickfrukost, men det var inte det som satt det största avtrycket från hans vårdtillfället. Inte var det vår tid tillsammans och de långa samtalen heller. Nej, det var något helt annat. Något jag inte för mitt liv kunnat gissa. Jag hade ”bäddat säck” i hans säng!

Jag måste säga att det är en smula pinsamt att en före detta patient på en vårdavdelning minns mig på grund av att jag busat med honom. Han berättade att han blivit så glad över att någon bäddat hans säng och att han på kvällen förstått att det måste vara jag som gjort det. Även hans rumskamrat hade blivit utsatt för detta tilltag.

Alan Topor, som bland annat är leg. psykolog, har i sin bok ”Vad hjälper – vägar till återhämtning från svåra psykiska problem” bland annat beskrivit framgångsfaktorer kring just detta, om personalens insatser som upplevs vara till hjälp i återhämtningsprocessen. Det har visat sig att det har betydelse när man som personal gör en insats för individen som faller utanför de ordinarie ramarna. Känslan av att vara utvald, unik, sedd osv.

Jag vill inte raljera för jag tror verkligen inte att min säck bäddning gjorde att mannen återhämtade sig från sin djupa depression. Det är många faktorer som spelar roll, men jag hade aldrig trott att jag skulle bli ihåg kommen för ett tilltag som med all säkerhet skulle ses som något totalt oprofessionellt. Är det inte lite typiskt och ganska typiskt mig?

Annars tycker jag livet är behagligt just nu. Det har blivit vår fast jag för inte allt för lång tid sedan trodde att det aldrig skulle bli det. Fåglarna har vaknat till liv och i dikena ligger grodrom. På vägarna ligger grodorna. Platta! Nej, inte riktigt så illa är det att varenda groda ligger tillplattad på grusvägen fram till huset, men det kan tyckas som ett grymt vårtecken att även grodorna har börjat röra på sig och med det riskerar att få sätta livet till.

Hunden Tanya har ännu inte fått sin vårklippning, men bör genomgå det snarast så de giftiga fästinghalsbanden kan sättas på. Just nu ser hon fruktansvärt ovårdad ut och jag undrar hur mycket den stackars hunden ser egentligen?

Min man ser i sina nya glasögon och snart tror jag att han kommer att höra också. Jo, det är sant! Alla som känner Per, vet att Per inte hör så bra, men Per tycker att han hör tillräckligt bra. Läkaren tycker inte heller att Per hör bra, men Per har tidigare inte tyckt att det här är ett problem som behöver göras någonting åt överhuvudtaget. Han hör tillräckligt. Punkt slut! Ett känsligt kapitel. Undrens tid är inte förbi. Han har i vår bett om och fått en remiss till Hörsel- och dövverksamheten på Sahlgrenska hörseldiagnostik och jag vill följa med för att höra vad de säger, men Per tänker inte berätta när han får tiden. Hm, vi får väl se.

Jag tror det kommer att bli konstigt att sitta framför Tv:n och titta på program utan att ljudet skrålar. Att inte få konstiga svar, eller inga svar alls när jag pratar med honom. Fast just det kanske inte försvinner om han skulle få bättre hörsel? En gång efter en handling i mataffären säger jag uppgivet att jag glömt deodoranten i affären och han svarar ”men vi hade väl brieost i kylskåpet”. Kanske kommer jag att sakna dessa kommentarer om de upphör.

Ni kanske undrar vad som fick honom till att ändra sin åsikt om sitt tillräckliga hörande. Jag är inte del av det. Inte heller någon av vännerna eller arbetskamraterna. Som så mycket annat här i livet kom insikten från honom själv. Han hörde inte längre sportradion på jobbet!!! Jo, han hörde att något lag gjorde mål, men kunde inte uppfatta vilket. Därför ska han nu till farbror doktorn.

Livet har verkligen olika dimensioner!

Om du någon gång har suttit på en solvarm klippa vid havet. Sett solen försvinna, och suttit där, och endast sett hur havet sakta rör sig, medan mörkret börja svepa in den sena kvällen, då har du känt att solen låtit berget vada i dess sken av eftervärme. Trots att solen inte längre lyser är värmen mot berget så påtagligt, att skulle du blunda, skulle du kunna känna hur solens strålar träffar dig och berör dig, fastän mörkret sakta smugit sig på dig. Detta är Eftervärmen.

Författaren, krönikören, föreläsaren och pastorn Tomas Sjödin, beskriver detta i sin bok Eftervärmen. Jag är inte religiös i den bemärkelsen. Inte alls, men det han enkelt beskriver känner jag så väl igen. Jag snubblande över hans bok som talbok när vi åkte till Idre och eftersom jag anser mig själv som en person som försöker vara lyhörd gällande politik, religion, nationalitet, genus osv. och plockar det jag tycker har betydelse för mig, utan att döma, så måste jag säga att jag gillar hans ord i mångt och mycket. När någon ska försöka övertyga mig om någonting, det är då jag går i baklås, men att lyssna på en människas berättelse och betraktelse av livet, genom att väva in sitt eget liv, utan att tvinga fram sin egna åsikt, gör mig bara gott. Jag kan sålla och ta vissa saker med mig och andra ord kan få passera utan att de för mig fyller någon som helst betydelse.

”Det goda livet är inget man väljer, utan något man upptäcker”. Det och mycket annat kan jag hålla med om. Precis som detta med eftervärme. Beskrivet som den värme som lämnas kvar fast värmekällan inte längre finns.

Min pappa dog 1993. Samma dag som han fick ålderspension. Samma vecka som min mamma gick in i sin pension. Det finns mycket jag skulle kunna beskriva och säga om min pappa, men det är för privat, här, och jag lämnar det så. Däremot så har han, liksom många av släktingar och vänner lämnat efter sig en känsla i mitt liv, åt mig, som ger denna eftervärme. När jag vistas på vissa platser, då finns han där, min pappa med fiskespöet i handen eller med det där skrattet som sprudlade. Alla gamla Charlie Chaplin filmer. Jag kan höra pappas skratt och förundras över att han skrattar. Då som barn, men även nu idag. Det finns så många andra som på något sätt berört mig och som gjort mig så mycket gott. Jag kan i stunder höra deras röst, se en gest och minnas. Det känns gott att veta att ingen kan ta det ifrån mig och att värmen lever kvar. Det känns också gott att höra andra beskriva människor med en otrolig värme, som jag själv inte mött. För detta har jag numera fått ett ord, Eftervärme, och jag tycker så mycket om det ordet, för det handlar om att känna solens värme fast den för länge sedan gått ned. Jag hoppas att även jag en dag ska ha kunnat ge lite eftervärme till dem som jag genom livet fått äran att möta.

Nu till detta med ”min skarv”. Det skulle väl egentligen ha blivit ett helt annat inlägg här på bloggen för den har inte alls någon koppling till det jag skrivit om ovan (eller?), utan är på ett helt annat plan i mitt själsliga liv.

Att vara gift är inte alltid samma sak som att vara överens. Jo, man kan ju då givetvis vara överens om att vara gifta, men sedan skiftar ju innehållet i vad man är överens om och vad man inte är överens om. Jag gillar att kompromissa och strider inte om vissa saker. Per får titta på vilken idrott på Tv han vill och när han vill. Jag får t ex måla och välja färger i huset bäst jag vill. Han hatar trädgårdsarbete och jag skulle aldrig be honom rensa i mitt trädgårdsland eftersom han inte vill och troligtvis skulle göra en för snabb bedömning över vad som han anser vara ogräs. Vissa saker är inte värda att ta strid om, helt enkelt. Finns det inte vardagliga saker att stöta och blöta, går det ju alltid att ta upp det där som man inte är överens om och aldrig kommer att bli. Det där som ingen tänker kompromissa om.

Det kan vara vad som helst. Allt ifrån skidbackar på osten till när det egentligen är dags att tvätta bilen och vem som ska göra det. När Per och jag ska diskutera utan att vara överens, och vet att ingen av oss kommer att ge vika, för det är ju det som gör att diskussionen kommer upp när någon är diskussions sugen, då diskuterar vi SKARVEN. Den heliga skarven. Rättare sagt MIN heliga skarv.

Jag sover som ett roterblad på en helikopter. Snurrar! För att jag inte ska snurra hit och dit har jag vissa rutiner. Dels två kuddar då den ena kudden ska fungera som en ”kramkudde” och den andra som en ihop knölad murkla. Sedan ska en av fötterna ”sitta fast”….Eftersom en dubbelsäng sällan står emot en vägg, och med det sagt att en fot inte kan stoppas ned mellan vägg och madrass för att sitta fast, ska det finnas en ”skarv” mellan två madrasser för att stoppa ned foten i.

Och här, kära ointresserade läsare, kommer detta med ”min skarv”. Jag vill ha två madrasser i en dubbelsäng och min make vill i framtiden ha en hel madrass. Detta diskuterar vi när vi inget annat har att diskutera. Ingen av oss ger sig och jag skulle nog egentligen kunna lova vad som helst, bara jag säkrade min skarv för framtiden, men denna skarv har blivit ofantligt viktig för han som ligger bredvid mig. Han tycker inte om skarven och har dumma argument för att nästa gång köpa en hel madrass.

Jag tänker aldrig ge mig.

För några dagar sedan skadade vår hund Tanya sig. Skadan skedde någonstans mellan detta att hon hoppade ned från vår säng tills hon stod i hallen på nedervåningen och vi skulle gå ut. Hon kunde inte stå på sitt högra bakben, vilket resulterade i veterinärbesök, flera, och den historien om hur det ska gå med hennes skada, är inte helt klart ännu. Förhoppningsvis slipper hon operation.

Per var övertygad om att skadan uppstått genom att hon fastnat med sin fot i MIN skarv. Det var alltså med andra ord mitt fel och detta skulle resultera i att nästa gång vi köper ny bäddmadrass så var det självklart att ha HEL madrass. Tanya är 8 år och när det är dags att köpa ny madrass är hon säkerligen inte i livet och jag lyssnar inte på det argumentet. Det är bara ännu ett meningslöst argument att få mig att ändra inställning och han kan helt enkelt inte få mig på fall. Jag har ett stort behov av min skarv helt enkelt och han får ge tusan i den.

Det är bara att konstatera att hur mycket eftervärme än Tanya kommer att ge så ska min heliga skarv få leva vidare…………..så det så!

 Jag önskar alla en härlig Påsk Helg!

P.S Vi har varit i Idre och hade det precis lika fantastiskt som alltid. Eftersom jag skulle kunna lägga karbonpapper mellan årets resa och övriga Idre resor går det bra att läsa förra årets resa. D.S