Pulver
Mitt liv består av pulver som skakas runt med vatten och sedan ska in i min kropp. Endast så. Ja, lite kryddor, förutom salt kan jag lägga till. Jag veckohandlar min mat på ca 5 minuter och så behöver jag inte tänka mer på det. Den enda beslutsångest jag har över maten är vilken smak jag ska få i mig, dessa tre gånger om dagen. Kycklingsoppan fick jag byta ut mot en annan smak för den åkte upp och ner i halsen tre gånger innan den valde magen. Fast om några veckor har jag kanske ändrat mig och ska pröva igen. Du läste rätt, några veckor......
Jag går väldigt lätt ner i vikt och väldigt lätt upp i vikt. Älskar att laga mat och älskar att äta den. I höstas bestämde jag mig att nu fick det vara nog. Har börjat få problem med mina fötter med reumatisk värk till och från. Känt mig mer och mer som en orörlig massa som stånkar och stönar vid minsta rörelse. Känslan och förståndet arbetade sig samman och jag beslutade mig för att en gång för alla pröva något som gör att jag håller vikten jag klarat av att gå ner.
Jag är inte för piller. Det finns att få receptbelagda, och jag hade säkert gå ned med dem, men jag går ju ned med vilken metod jag än väljer, så det är ju inte där problemet för mig ligger. Hälsokostpiller tror jag inte ett dugg på. Viktväktarna har jag prövat och gått ner massor av gånger med deras koncept och gått upp lika mycket igen. Fast stöd och hjälp på vägen, med en massa måste är egentligen det jag behöver. Så jag valde ett alternativ med helhetsperspektiv. Ett alternativ som kanske kan omprogrammera min hjärna. Jag skriver kanske eftersom jag är otroligt envis........
Efter att i jul ha fått en slant från mamma, och med en liten undran till min man om han tyckte det var okej, så valde jag att investera de där pengarna i min hälsa. Jag valde http://www.xtravaganza.se/frontpage.php
Jag tänker inte gå in och förklara programmet närmare, men för min del betyder det här att jag just nu har valt att gå ned i vikt på "helfart" vilket i sin tur betyder detta med näringsdrycker i minst en månad. Jag gissar att hela februari också kommer att bestå av soppor, men sedan behöver jag göra ett uppehåll och börja äta lite för vi ska till fjällen i mars. Jag kommer inte att palla med någon skidåkning om jag inte får mer kalorier i mig.
Jag har börjat styrketräna också. *fniss* Det är väl 20 år sedan sist och utvecklingen på dessa maskiner har inte stått stilla. Jag har som ambition att träna 2 gånger i veckan på lunchen när jag arbetar i Kungälv. Om vi säger som så, så flyter inte träningen så bra. Jag ska trassla i maskinerna och göra samma rörelse 12-15 gånger x 2. Försöker jag andas riktigt glömmer jag bort att räkna och tvärt om. Per gick och frågade mig om träningsvärk och jag kan säga att jag hade det, men lät honom tro att jag inte kände alls något.
Min kära make försöker då vara en duktig make och "klara sig själv". Jag bad om att första veckan få slippa matlagning, men det är urtrist att inte laga mat. Jag tycker ju otroligt mycket om att laga mat och det blev väldigt konstigt att inte göra det. Fast hur jag än bönat och bett om att få röra i några grytor så säger han bestämt NEJ. Vad han lever på? Jag vet inte, men hemma är det då mest mackor. För en vecka sedan, på kvällen, fick han för sig om att han skulle åka och handla. När han åkte så var jag nästan helt övertygad om att han skulle passa på att göra ett besök på MC Donald´s. Jag vet fortfarande inte om han var där, för när jag frågade honom om det så sa han nej, men han sa också att han aldrig skulle erkänna det å andra sidan. Så det svaret blev ju inte jag klokare på.
Hur som helst så är jag väldigt, väldigt pigg och har massor av energi. Mår bra och att inte tugga mat utan bara dricka har gått otroligt bra. Jag är förvånad. Hundarna fattar inte det här riktigt, utan ser så hoppfyllda ut när jag står vid spisen. Matte och spis= något ätbart finns inte längre, men de travar med mig om jag sätter mig i soffan och dricker min soppa. Hoppet finns fortfarande där och deras hjärnor är inte ett dugg omprogrammerade.
Mina älskade ungar var här på besök efter nyår och det är alltid lika roligt. Jag njuter av dem och förundras över att de är nästan vuxna, eller vuxna, eller vad de nu är. Linus blir snart 19 år och Emilie 22 år. Emilie hade sin kille Rasmus med sig som jag träffat en gång tidigare, men som Per inte träffat. Just nu tycker jag synd om min son som har beslutsångest inför studenten. Det här med att inte veta vad man vill och vad man ska göra. Det är svårt när det inte finns självklara val. Det är också svårt när det inte finns arbeten. Fast allt löser sig, det är ett som i alla fall är säkert!
Nu ska jag strax iväg och bowla. Träna lite inför tisdagens match i korpens division 5. Sist tog vi hem segern. Jag och min bowlingpartner Micke. Med 9-0 vann vi och det är de högsta siffrorna vi någonsin kommit upp i. Vårat mål är nämligen att ta 2 poäng varje match. Så med den segern behöver vi tas ner på jorden igen, och jag tror det blir rejält på tisdag. Det finns ju ingenting som varat för evigt och just nu är jag rätt glad åt det. För med de orden betyder det att min vikt inte kommer att vara för evigt.
Angående ordspråk...........Min man hade aldrig hört "Ingen ko på isen". Han tittade på som om jag hittade på. Gjorde mig ett eget ordspråk. Var tvungen att söka på det på internet och skriva ut sidan som bevis.
Nu så...............Till bowlingen!
