tanyataz

Vi lever och vi hade en underbar vecka i Idre! Förra årets väder med strålande sol hade vi inte, men bara detta att få komma dit gör gott för själen. Jag tror det är luften och att det är så vackert med snö och fjälltoppar.

Det fanns dagar vi inte såg några fjälltoppar. Då det snöade och var tät dimma. En dag åkte vi skidor endast i en timme. Sikten var obefintlig och det var nästan duggregn i luften.

Morgonrutinen var etsad i sten. Hundarna väckte oss vid 07. Per gick en sväng med dem och jag gjorde frukost. Janne väcktes och vi åt. Morgonväder och "Idre nytt" på Tv. Per ut med hundarna igen. Påklädning och fixning inför skidbacken. Tanya och Taz fick varsin aktivitetsleksak när de kom in igen och vi gav oss av på skidor. Likt tappra soldater stod vi vid liften kl.09 varje morgon. Första ankarliften upp var en plåga och varje morgon tänkte jag: "Hur kunde jag tycka det här var så kul förra året?" Fötter och ben värkte så mycket att jag nästan fick profylaxandas för att stå ut. Tankar om bättre kondis och vältränade ben inför nästa skidresa kändes liksom igen från förra året. Ja, ja. Det blir säkert bra med det.

Benen sitter där de ska. Har bara snygga blåmärken ovanför pjäxans kant....När jag ska sätta mig i en lift blir det oftast så att den slår till benen. Två gånger har jag legat och kravlat på backen. Första åket när Per sa att "du brukar åka ner där" och så viftade han lite med staven och jag tänkte att det brukar jag nog......men Hjälp vad brant....Fast å andra sidan tycker jag allt som har en lutning är brant, och så är det lite så att först så går allt för fort och allt är läskigt. Dessutom var det dimma så jag åkte ner i min lätta backe och "tjohoooo" så låg jag på rygg och var suuuur. Inte kom jag upp. Kravlade omkring som en säl på land. Inte en människa i backen. Det kanske var tur för annars skulle säkert någon ha varit vänlig och försökt resa mig. Tillslut ringde jag Per på mobilen och sa att jag var ungefär 50 meter över "stupet" han sagt åt mig att åka. Naturligtvis var det hans fel och stupet var en grön backe (den lättaste, den man blir omåkt i av de där små söta overallklädda mini-åkarna). Jag fick av mig ena skidan och så kunde jag resa mig upp, ringa Per igen och säga att nu var jag på väg ner i den där "ravinen" han lurat ner mig i.....Det var första fallet.......

Det andra fallet gjorde jag när jag "skuttade av en sittlift". Jag trodde vi var framme och det var vi, men när det saktar ner behöver det inte betyda att man direkt måste kasta sig av liften. Fast det gjorde jag....Och jag hade inte mark känning utan det blev ett "skutt". Detta skutt resulterade i att skidorna var långt före mig och helt omöjliga att komma ifatt så det blev lite ryggåkning mellan alla andra som klivit av och klev av. Varför är det så vansinnigt svårt att resa sig upp med dessa gipspaket som kallas pjäxor?

Hur som helst så har jag/vi haft det jätte bra. Fast jag tror hundarna längtade hem till lite mer frihet. I Idre kunde vi inte ha dem lösa......men de tyckte det var roligt att leta godis i snön....Sedan tror jag vi alla mår gott av denna snö för ljuset blir så annorlunda. Vitt är verkligen vitt mot en blå himmel! Det blåa blir också så mycket blåare.

Här kommer några bilder. Det var faktiskt solsken 1½ dag. Då passade jag på att ta kort!

Snö! Massor av snö! Över en meter snö och vallarna var väldigt höga.



Här är stugan vi bodde i eom ligger inbäddad i all snö!



En tidig morgonbild från backen!



Utsikt från vindskyddet i ostbackarna!



3-sits liften i ostbacken. Den som ger blåmärken ovanför pjäxkanten!



Snö som tappert hänger kvar i de vindbitna grenarna på fjället!



Taz och Tanya spanar vid stugan!



Vackra Taz som börjar bli lite grå om nosen! Just nu är hans päls otroligt vacker. Mot den vita snön blev den ännu mer ljuvlig. Den är så blank! Han fällde enormt i höstas så jag trodde ett tag att han skulle bli pälslös. Allt underull försvann. Svansen såg nästan ut som på en skabbräv! Nu är pälsen vackrare än någonsin..........Tjock och blänker!

Nu kommer ni som inte har hund på det sättet som vi har hund eller ni som aldrig haft hund, med bestämdhet skaka på era huvuden och placera in mig i facket för "larvig hundägare".... En hund är ju hund och visst håller jag med om det. Jag tror verkligen inte våra hundar är barn. Jag både ser och upplever att de inte är det, men....hundarna tillhör familjen. Någon som tillhör familjen ska givetvis behandlas med kärlek och vara älskad samt precis som andra få tårta när h*n fyller år. Så det så! 

Eftersom en hund är en hund och inte en människa, serveras hundpaté med keso och lite hundfoder. Detta skulle jag aldrig ge ett barn på sin födelsedag.



Här ligger Taz och väntar på sitt var-så-god. Hipp Hurra Taz! Idag blev du 8 år! En herre i sina bästa år!



Kanske inte med världens bästa matskick..............



Men väldigt duktig på att städa upp efter sig, utan att man behöver säga till.........



Tanya fick också en egen bit "tårta". Hon ser just nu helt förfärlig ut och behöver trimmas. Nästa söndag far vi till Idre, och när vi kommer hem därifrån ska jag beställa tid till henne för en trimning. Tror hon behöver lite vinterpäls i Idre.

På tal om Idre ska jag köpa nya skidkläder. Jag konstaterade igår att förra årets kläder var *harkel* lite väl lite stretch i. 5 kg mer "volang" på mig gjorde att skidbyxorna såg ut som ett par tajta jeans utan att vara det. De gick att knäppa och det gick att trycka till "volangen" så att dragkedjan gick att dra upp, men jag tror inte de går att trilla i. Inte för att jag förutsätter att jag ska ligga i backarna och sprattla, men om det skulle ske, vill jag gärna komma upp själv utan att först dra ner gylfen i skidbyxorna.............Därför ska jag se om jag hittar något större isolerat tält att ha på mig.

Längtar så till resan med hundarna och vår kompis Janne. Hoppas, hoppas vi får samma tur med vädret som förra året!