tanyataz

Ni har redan sett dem i soffan! Här kommer en repris på de där ishockey-fantasterna. Tanya totalt avslappnad och husse som fixerar Tv:n med blicken. Sport! Taz och jag tar det hela med ro. Han har bäddat runt i sin egen 90-säng som står på övervåningen och som tidigare var gästsäng i gästrummet. Nu är det Taz säng i syrummet! Medan Taz sover där sitter jag framför datorn en smula upprörd.

Jag är så trött på försäkringskassan. Rättare sagt, jag är så trött på den situation som fler och fler människor ringer till mig om på mitt jobb. När någon som haft tidsbegränsad sjukersättning i några år och det är dags att ompröva det, får ett nej till sjukersättning. Efter år utan rehabilitering och i många fall ett ännu sämre mående helt plötsligt bedöms ha en arbetsförmåga. "Vi bedömmer inte hur sjuk du är, vi ser till din arbetsförmåga". Kära, kära försäkringskassan! Skulle det vara möjligt att få en befattningsbeskrivning på vad ni menar med arbetsförmåga! ?????????

Så skickar man ut folk från socialförsäkringen till arbetsförmedlingen. Skulle väl kunna vara bra, om det nu fanns någon anpassad arbetsplats som med hjälpmedel och ett stort hjärta kunde anställa någon som haft en sjukersättning i 5 år! Handläggaren på arbetsförmedlingen skakar på huvudet och säger "du är för sjuk för att kunna få ett arbete" eller också informeras du om A-kassa. Vaddå a-kassa? Har du varit sjuk i 5 år har du inte rätt till a-kassa. Det finns inga anpassade arbeten.

Situationen är fruktansvärd. Människor hamnar i ekonomisk-stress. Ett tag hade försäkringskassan i uppdrag från regeringen att sänka sjukskrivningarna. Då var det andra vindar. Då hörde människor av sig för man ville verkligen inte ha en sjukersättning utan man ville ha en rehabilitering och komma tillbaka till arbetslivet, men då minsann skulle många, många ha en sjukersättning i stället.

Jag har en klient som varit på utredning. En utredning som försäkringskassan själva initierade till. En försäkringsmedicinsk utredning som resulterade i att 4 utredare, bland annat läkare och arbetsterapeut, kom fram till efter en vecka att min klient inte hade någon arbetsförmåga alls. Här gick försäkringsläkaren emot utredningen samt gick emot klientens egna läkare. Hon fick 50% sjukersättning. Hur är detta möjligt? Jag fattar ingenting!

Försäkringskassan omorganiserar ständigt. Personal byter tjänster. Jag har lärt mig att alltid, alltid få ett skriftligt svar. Ibland ringer jag för att fråga något och jag riktigt hör hur osäker personen är. Jag tar alltid namn på personen och ber att få hennes svar skriftligt. Har klienter som fått svar om t ex om det är möjligt för dem att söka vissa saker genom socialförsäkringen och att de fått svaret att de inte kan göra det. Gå inte på den! Be att få ansökningshandlingar och sök! Du ska ha ett skriftligt svar, inget annat. Ett skriftligt svar kan du överklaga.

Usch! Jag blir så ledsen och upprörd när jag tänker på hur fel systemet med socialförsäkringen är. Måtte jag hålla mig frisk! Måtte jag slippa ta hjälp av detta system så länge det bara är möjligt.

Grrrrr.......och suck.......(Och nu gjorde Västra Frölunda mål!) Livet är verkligen på olika plan och olika spelytor!

I går på Alla hjärtans dag fyllde hon 20 år. Min dotter! 20 år! Inte klokt, helt fantastiskt. Det var en lördag, det var snö, det var kallt. Hon tog lång tid på sig att komma ut i livet. Nu är hon mitt i livet! I sin första egna lägenhet firade hon sin födelsedag. Bravo min dotter! Du är vuxen nu, men lite, lite svårt för att fatta det har jag nog allt. Älskade unge, vad fort tiden har gått.

Jag rev inte upp några skor ur soptunnan, kan jag avslöja. Nä, och mina farhågor om skoskav har inte besannats. Skorna är perfekta! En trevlig bekantskap!

Egentligen skulle det ha varit en bild på ett par skor, men det blev en gammal bild på en ganska nyanländ Tanya med husse i soffan. Soffan finns faktiskt inte längre kvar, men själva bilden av Tanya och husse där i soffan är väldigt vanligt förekommande. Det roliga med bilden är att Tanya var hunden som inte skulle få tillgång till soffa och säng/sängar. Nej, här skulle ordningen följas eftersom vår första hund fortfarande fanns kvar vid den här tiden, och han var absolut inte i några möbler, så varför skulle då hon vara det?

Höga ambitioner med låg egen moral tror jag man kan kalla fenomenet, när Tanya landade i våra möbler. Det fanns så många mot argument till att INTE låta henne vara där.
Zebbe var inte i möblerna.
Sand, grus och smuts skulle samlas i möbler
Tanya skulle genast lägga sig i möblerna hemma hos folk och det kanske inte skulle uppskattas.
Varför trängas och sova illa med en hund i sängen?
Det finns riktiga hundsängar i huset och där måste vilan vara bättre än trängas i t ex soffan.

Se bilden och riktigt känn efter hur olustigt och obekvämt det är. Tanya njuter nog lika mycket som husse. Tanya är hunden som ständigt är nära. Att ligga intrasslad mellan armar och ben med fötterna i vädret och snarka. Det är Tanyas stil. När det blir för varmt ålar hon ned på golvet.

Hon och jag är inte kompisar när det gäller att dela säng. Jag tror aldrig jag kommer att vänja mig vid det. Eftersom jag sa Nej när hon ville hoppa upp i sängen, de första gångerna, och det var husse som kapitulerade hoppar hon till 99% upp på husses sida (varianten är annars att hoppa upp från fotändan av sängen). Sedan ska hon stå i sängen en stund för att bli klappad. Därefter lägger hon sig på-bredvid. Tröttsamt att bli utknuffad på kanten om natten, tycker jag, inte Tanya. Ligger hon inte emellan oss så ligger hon på yttersidan hos husse. Hon är smart! Skulle hon ligga på yttersidan av min säng skulle jag med all säkerhet "råka" knuffa ner henne. I sömnen! Något annat skulle jag inte erkänna.

Nu återgår jag till att det skulle vara en bild på ett par skor. Jag har ett par nya skor på mig just nu. Bara för att se så jag inte får skoskav. Idag var jag inne på torget i Stenungsund för att handla ett par skinnvantar som jag gått och suckat lite efter. Hade prövat dem tidigare, men sedan blivit för snål, men Per mer eller mindre motade iväg mig till affären. Jag kan hålla på med tankar som "Nä, vad onödigt. Handskarna jag har duger ett år till". Så håller han inte på. Råkar han se det där hålet, eller snarare hålen, i handsken puttar han iväg mig. Så jag blev inte tvingad att köpa vantar, men SKOR.

När vi var färdiga på torget så säger Per något om att vi kunde passa på att ta bilen och åka iväg för att gå ett el-ljusspår vi ibland går med hundarna. Jag tittade ner på fötterna och sa något om att "Ja, det går väl bra. Det är inte blött va?" Var tvungen att avslöja att mina underbart sköna älsklingsskor hade hål i sulan. Lite väl stora hål! Vad händer, jo, han drar med mig i tre skoaffärer tills jag tillslut ger vika. Per springer runt och plockar fram diverse skor och tillslut hittar jag ett par skor som nog blir bra. Observera nog:et. Jag har vääääldigt svårt med skor. Skor blir som ett par nära, nära vänner. Om jag upptäcker att den nya bekantskapen är mindre behaglig än vad jag tänkt mig åker de in i ett skåp och glöms bort. Däremot om de är mjuka och behagliga, då nöter jag på dem tills det inte finns något kvar på dem. De ska heller inte kastas för de är bra att ha i reserv. Det där sista gick inte Per med på, och inte kunde jag gömma mina gamla nötta "vänner". Per tog dem med bestämdhet ut till sopptunnan med orden om att han aldrig ville se dem mer.

*mummel, mummel*

Nu är det så att jag i morgon ska åka jätte tidigt. Måste gå upp vid 04.30 för att hinna med ett tåg till Stockholm. Ska på en konferens över dagen och är hemma i morgon natt. I morgon bitti, när Per förhoppningsvis sover, då har jag planerat att plocka upp skorna ur tunnan och gömma dem i bilen. För tänk om jag får skoskav med de nya skorna. Inte tänker jag bli tvingad att bära de här då! Nä, då ska jag ha mina gamla med hål i..............mig tvingar man inte! 

Igår när jag passerade ett snår med hundarna tycktes hundratals småfåglar tryckt in sig där för att sjunga in våren. Med romantiska tankar behövdes det inte speciellt mycket fantasi för att få det till det. Jag fick en häftig längtan till sommaren. Så fort solen tittar fram sprider sig värmen i kroppen. Kanske det som kallas vårkänslor?

Måsen som försökte dela middag med mig och några arbetskamrater får illustrera sommaren. Där satt han på verandaräcket när solen sakta var påväg ner medan vi njöt av gott vin och gott sällskap. En kväll då sommaren var påväg.

Jag vet att det är förtidigt att tänka på sommaren. Det är alla småfåglars fel! Hade de inte kvittrat så förnöjsamt hade jag fortfarande gått omkring i ett grått dis. 

Idag gick solen i moln på eftermiddagen, men längtan till sommaren finns fortfarande kvar. Det är viss skillnad på vår-sommar här på västkusten mot hur jag upplevde perioden på ostkusten. Här är det helt plötsligt sommar. Puff, så gick våren upp i rök. Det är som om allt blommar på en gång. På ostkusten kändes perioden vår så mycket längre. 

Nåväl, här hemma går vi mest och pratar om den kommande Idre-veckan. Per tycker att jag ska pröva skidkläderna för att se om jag kommer i dem. Jag vägrar! Om en månad ska jag pröva dem. För är de för små så hinner jag köpa nya. Just nu räknar jag kalorier och äter nyttigt och jag tänker INTE bli deprimerad över skidkläderna förrän några veckor innan vi ska åka. Så det så..........

.....och om då inte skidkläderna passar kanske jag kan blunda riktigt, riktigt hårt och fantisera om att det är SOMMAR istället. Bikini är mer töjbart än skidkläder! 

T&T står för Tanya och Taz.

Kära nå´n, när jag läste vad jag skrivit igår insåg jag att det lät som om Taz förut inte varit älskad. Oj, oj, oj...Absolut INTE sant, om nu någon trodde det. Taz var i sitt förra hem oerhört älskad. Så älskad att när en större förändring var på väg att ske för Taz familj så började tankar gå om att av kärlek till sin hund, för sin hunds bästa, ge honom ett hem där man trodde att han kunde få det han behövde. Det är beundransvärt och det är inte lätt. Taz har haft ett otroligt bra liv hos sin förra matte och husse. Det är lite svårt att förklara det ibland när man träffar på andra människor och det av någon anledning kommer upp att Taz, den ståtliga hunden, är en omplaceringshund som vi tagit emot i vuxen ålder. Människor klappar Taz på huvudet och säger ömt "Åh, så skönt att du kommit till ett hem och har det bra".....Äh, det är inte alltid det handlar om det. Det är inte alltid det handlar om vanvårdade hundar som får nya hem. Det kan faktiskt handla om att man av kärlek ser till att göra det bästa för sin älskade vän. Det är stort och svårt, och jag kan inte riktigt greppa det. Har tänkt tanken och tittat på mina håriga vänner och försökt förstå känslan. Att inte vara egoistisk och lämna det man älskar.......

Att ta hand om en vuxen omplacerings hund är så lätt när jag som nybliven hundägare får rätt information. Vet jag hur den nya hunden reagerar, vad den är van vid, rutiner och vilka ord som använts går det så mycket lättare. Lättare för mig och lättare för hunden. Taz är signalkänslig och det var viktigt för oss att veta att drar jag in honom i kopplet vid möten med andra reagerar han att något inte är okej. Undrar hur det gått om jag inte vetat det? Han vaktar, och vilken schäfer gör inte det (mer eller mindre)? Taz är stor och snäll, men tycker barn är mystiska och läskiga och mullrar varnande. Andra hundar är kul och han är otroligt duktig på att läsa andra hundars språk. Han är eller snarare var, lite avigt inställd åt grannens nuffe, men jag tror det handlar mer om att Taz tycker han är för nära på någotvis. Nära vår tomt, nära bilen osv. Platser ska ju vaktas!

Taz har en otroligt låååååång tunga. Jag vet inte hur många gånger jag försökt undvika att bli helt blöt i ansiktet, men misslyckats totalt. Ord som "ja, ja, jag vet Taz att det är jag som bestämer, du är en snäll hund, hjälp nu är det bra" biter inte när han kommer åt ansiktet.

Tanya har varit livrädd för honom. Fast det är hon för nästan alla hundar i och för sig. Nu kör hon igång honom på exakt samma sätt som hon gjorde med sin gamla kompis Zebbe. Hon travar framför Taz, slickar honom i ansiktet, går brevid och ger honom en puff i sidan, och han nappar direkt. Bara det att Zebbe lekte inte på samma sätt och lika länge. Taz riktar in sig på Tanyas ben, precis som den vallhund han är. Han biter henne i benen och Tanya försöker sätta sig för att få benen fria. Käftarna går mot varandra, de skäller, knuffas, tassar flyger, möbler flyttas, det springs runt bord och Tanya försöker finta Taz genom att byta varv. Hade vi bott i lägenhet hade vi blivit vräkta för störning. Jag är mest rädd att de ska halka på golven som är ganska hala. Utomhus när vi släpper dem fria gör de på exakt samma sätt. Går de kopplade och jag själv råkar göra ett skutt, ja då är det som en startsignal för Taz som då slänger sig efter Tanyas ben. Tvärsar jag på en speciell plats, då tycks det också vara ett ställe man ska busa på. Tokhundar!

Jag blir lycklig av att se hundarna tillsammans. Jag blir lycklig när Taz kommer och lägger sig i soffan hos mig, eller bara går förbi för en klapp eller förnöjt sträcker på sig och suckar djupt då jag masserar honom. Blir lycklig när jag möts av översvallande känslor när jag kommer hem. Känslor av lycka! Jag blir lycklig av att se Taz leta efter godis gömt i ett träd, eller när han koncentrerat tittar på mig för att lista ut eller väntar på att jag ska ge honom ett uppdrag. Älskade, älskade djur......

I skottkärran sitter Snoopy! Han älskar att åka skottkärra! Snoopy är en hund som Hittehund hittat ett nytt hem. Jag hjälper ibland hittehund med hembesök, uppföljningar och diverse andra sysslor här på västkusten. Att träffa Snoopy och hans nya familj är/var en ära. Han har hittat ett nytt hem, nya vägar i livet och tar för sig av det. Det här med nya vägar..........

Idag fick jag själv ta en ny väg. Jag är uppvuxen i en mycket liten värld. Utanför Nyköping på landet har jag strosat omkring. Jag bodde i Nyköping tills december 2001. Nu bor jag utanför Stenungsund. Min första tid här när jag skulle köra i Göteborg var en mardröm. Vägar skulle ha en fil och leda till ett bestämt mål. Inte vara 3 filer och leda till något mål som för mig var helt obekant. Ofta slutade jag andas normalt när jag närmade mig Göteborg. Denna stad med 3 filer, massor av bilar och väldigt många skyltar. Jag har lärt mig! Oj, vad jag lärt mig. Idag fastnade jag på centralstationen då jag släppte av några arbetskamrater. Köerna var i mitt tycke oändliga. Mannen i keps som lyckades backa bakom min bil och sedan tränga sig fram i någon fil som ingen annan kommit på, ja, han var imponerande. Fast jag är ändå stolt över mig själv. Jag hittade fram på en ny väg. Eftersom trafiken stod helt stilla så valde jag att skippa en rondell och söka en ny väg. Jag kom fram vid en Statoil-mack (här skulle man sagt Statoil-tapp) och med högt huvud och en massa mod slängde jag mig över 3 filer för att komma åt rätt håll.....Yes! Jag kan!

Att finna nya vägar och våga pröva dem ger verkligen självförtroende. Då tänkte jag på Snoopy och hans nya familj. Jag tänkte också på Taz och på oss. Så bra det har gått med Taz här. Han har ju fått en ny familj som älskar honom, och fått nya vägar att vandra. Hoppas att Taz och alla andra hundar som ompaceras känner sig lika roade som jag gjorde när jag hittade en ny väg i Göteborg som ledde hem. Hoppas också att detta med hem ger just det man behöver. Oj vad jag svamlar, men att uppleva känslan att ha hittat hem är något jag önskar alla, både 2benta och 4benta...........