tanyataz

                                               Zebbe
                                      960402-060621

Här sitter han i grönskan och njuter av livet, vår älskade änglahund Zebbe.  Han kom till oss hösten 2001, som en privat omplaceringshund. Zebbe var en dominant herre och hade en otroligt stor personlighet. Antagligen tyckte han nog att det var en ära för oss att lära känna honom. Han var hunden som hatade vatten, som gick omvägar runt vattenpölar, som backade in i huset när det ösregnade och som gick så längt från strandkanten som flexikopplet räckte.

Han sa till när det var dags för mat. Hämtade mig till kylskåpet. Kunde stå och glo på mig tills jag reste mig. Han hade fasta rutiner, så mycket tokiga ovanor/vanor som lever kvar i huset efter honom, med de "nya hundarna".  Morgonsmörgåsen, näven med kvällsgodis på kvällen när vi ska sova.

Zebbe vägrade att gå åt samma håll två gånger på raken. Jag visste alltid vilket håll hans husse gått med honom åt, promenaden innan. Hade husse gått i skogen, tvärvägrade Zebbe att gå åt det hållet en gång till. Han la sig ner och gick inte att flytta. Zebbe vägrade också att gå åt ett håll på en väg för att sedan gå samma väg tillbaka. Då kunde han också sätta sig ner.

Husse stod högst i rang och bemöttes med full respekt. Jag var snäppet högre än Zebbe. Bara snäppet högre. Många gånger låtsades han vara totalt döv när jag försökte få någon form av kontakt, för att sedan direkt lystra på husse. Zebbe var inte ett dugg intresserad av andra än de som fanns närmast i familjen/flocken. När främmande kom kunde han ibland "skita" i att resa sig för att hälsa. Alla var inte värda att hälsa på. Endel hälsades med lycka och skall. Stora lillmatte Marie, var en sådan person. Hon hade nämligen alltid något med sig att äta på. Genom Zebbes mage fann man hans hjärta.

Det finns så mycket att berätta om Zebbe. Jag tänker på honom nästan varje dag. Nu när det varit frost några dagar tänker jag på hur mycket han älskade snö och hur överlycklig han var dessa första frostdagar. Zebbe älskade att rulla då. Han njöt!

Han var en smart hund. En gång läste jag om ett test med en handduk som skulle visa hur smart ens hund var. Först fick Tanya försöka. På golvet la jag en godis, sedan en kökshandduk över medan Tanya tittade på. Sedan sa jag var-så-god för att se hur snabbt hon klarade att få fram godiset. Tanya puffade på handduken och krafsade med tassarna ivrig att få fatt godiset, och tillslut lyckades hon.

Därefter var det Zebbes tur. Samma procedur när jag la godiset under handduken därefter var-så-god. Zebbe tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. Jag upprepade att det var fritt fram att ta godiset. Vid min upprepning hade Zebbe ställt framtassarna på handduken och godiset låg någonstans emellan. Eftersom jag då tjatade om att han fick ta godiset böjde han sig ner med huvudet, bet tag i godiset genom handduken och slet sönder ett stort hål. Spottade ut en handduksbit och käkade upp godiset. Japp....där fick jag som sa att han fick ta den genom handduken........

Älskade älskade änglahund........

Jaha, nu är det en vecka kvar till julafton, och vem har inte handlat några julklappar. Jag! Mycket beroende på att mina barn firar julen i Nyköping hos sin pappa, mina bonusbarn har bestämt att vi inte ska ge varandra några klappar, mina barn kommer ner senare så då kan vi handla då, min släkt finns i Nyköping och klappar till syskonbarn levereras nästa gång vi är i Nyköping...Det är Per som ännu inte har fått något handlat till sig. Hundarna också, de måste ju ha något. Och det låter illa att inga klappar är handlade, men riktigt så illa är det inte.

Sedan är det julsaker som ska upp i huset. Fast innan det ska ske så måste det städas, och städas ska det göras när det mesta av julmaten är fixad, och julmaten kan bli fixad när jag har planerat vad jag ska göra, och när det är gjort ska det ju handlas. Undrar vilken dag granen kommer att kläs? I vilket fall som helst så har vi handlat gran av idrottsföreningen här där vi bor. En liten, lagom snygg gran som ska klämmas in i hörnet i vardagsrummet. Japp, det blir nog bra det här. Julen lär komma även om jag inte hinner göra det jag ska.

Har vår känslor och inte julkänslor. I går var vi ner och gick vid havet. Solen sken, fåglar kvittrade, hundarna sprang som galningar. Vi släppte dem på en gräsplan och de busade så att lervattnet skvätte om dem. Det är så blött i markerna. Väl hemma fick de duscha och blev olyckliga. Det är inte vinter, det känns absolut inte som det.....

Fast om en vecka är det Kalle Anka på Tv. Kanske förstår jag då att det är julafton? Vi får se!

Japp! Så kom då solen idag. Hipp hurra tänkte jag tills jag såg att mina fönster var mer än skitiga. Fast de var inte tillräckligt skitiga för att dölja alla dammråttor och allt annat damm. Genast tog jag med mig hundarna ut på en långpromenad. Väl ute i skog och mark kändes allt som vanligt. Lerigt  och gyttjigt. Där fick jag för att jag önskade mig sol, och sent nu i kväll kom det några regndroppar och har börjat blåsa. Tror knappt jag kommer att minnas hur skita fönstren är, och inte besväras av det i vilket fall som helst under den närmasta tiden.

Detta eviga regnande! Inte en dag utan en och annan skur. Dagarna är så mörka så de blir aldrig dag. Det känns som om jag vandrar omkring i mörker/skymning hela tiden. Fast i morgon ska visst solen skina, och det skulle vara helt underbart.

Skogen består av insjöar. Stora insjöar och små. Resten av marken består av lera. Det är halt blött och till och med hundarna ser lite lidande ut när vi tar oss fram i den här terrängen. Undrar om de glömt att skog kan bestå av något torrt också?

Det finns sådant i mina rabatter som annars brukar vissna ner, men som fortfarande är grönt. Till och med buskar som börjar knoppas, och visste jag inte bättre skulle jag tro att det var vår och inte vinter. Hittade en slemmig liten snigel på en av hundarna förut. Den satt där i pälsen och såg väldigt välmående ut.

Snart så, då går vi mot ljusare tider, och kommer nu den där härliga solen i morgon så kanske vi ändå inte möglar bort.

För över en månad sedan skulle jag ha varit hos frisören. Börjar nog vänja mig vid att knappt kunna se. Det räcker med att gå till tandläkaren i morgon. Förstår inte hur idiotisk jag kunde vara som tackade ja till en tandläkartid i december. Tror jag glömt bort att det är jul i december!

Jag är väldigt förtjust i den här bilden som är en typisk Tanyabild. Det är så här det är lättast att fotografera henne. I vaket tillstånd är det ett fladder som drar förbi, alldeles för snabbt för mig som inte är en ögonblicksfotograf. Snart är det dags för Idre igen. Snart och snart, skulle gärna åkt nu, men vi ger oss iväg vecka 12 nästa år. (07) Det blir Tanyas tredje gång och Taz första.

I år var vi vecka 3 till Idre. Tanya hade kramp i tassarna av kylan, så vecka 12 blir förhoppningsvis lite varmare för kalla tassar.

Det ser ut som Taz räcker ut tungan mot Tanya och kanske gör han det. De busar nämligen om en boll som Taz har, och som Tanya gärna vill ha.(oktober-06)