tanyataz

T&T står för Tanya och Taz.

Kära nå´n, när jag läste vad jag skrivit igår insåg jag att det lät som om Taz förut inte varit älskad. Oj, oj, oj...Absolut INTE sant, om nu någon trodde det. Taz var i sitt förra hem oerhört älskad. Så älskad att när en större förändring var på väg att ske för Taz familj så började tankar gå om att av kärlek till sin hund, för sin hunds bästa, ge honom ett hem där man trodde att han kunde få det han behövde. Det är beundransvärt och det är inte lätt. Taz har haft ett otroligt bra liv hos sin förra matte och husse. Det är lite svårt att förklara det ibland när man träffar på andra människor och det av någon anledning kommer upp att Taz, den ståtliga hunden, är en omplaceringshund som vi tagit emot i vuxen ålder. Människor klappar Taz på huvudet och säger ömt "Åh, så skönt att du kommit till ett hem och har det bra".....Äh, det är inte alltid det handlar om det. Det är inte alltid det handlar om vanvårdade hundar som får nya hem. Det kan faktiskt handla om att man av kärlek ser till att göra det bästa för sin älskade vän. Det är stort och svårt, och jag kan inte riktigt greppa det. Har tänkt tanken och tittat på mina håriga vänner och försökt förstå känslan. Att inte vara egoistisk och lämna det man älskar.......

Att ta hand om en vuxen omplacerings hund är så lätt när jag som nybliven hundägare får rätt information. Vet jag hur den nya hunden reagerar, vad den är van vid, rutiner och vilka ord som använts går det så mycket lättare. Lättare för mig och lättare för hunden. Taz är signalkänslig och det var viktigt för oss att veta att drar jag in honom i kopplet vid möten med andra reagerar han att något inte är okej. Undrar hur det gått om jag inte vetat det? Han vaktar, och vilken schäfer gör inte det (mer eller mindre)? Taz är stor och snäll, men tycker barn är mystiska och läskiga och mullrar varnande. Andra hundar är kul och han är otroligt duktig på att läsa andra hundars språk. Han är eller snarare var, lite avigt inställd åt grannens nuffe, men jag tror det handlar mer om att Taz tycker han är för nära på någotvis. Nära vår tomt, nära bilen osv. Platser ska ju vaktas!

Taz har en otroligt låååååång tunga. Jag vet inte hur många gånger jag försökt undvika att bli helt blöt i ansiktet, men misslyckats totalt. Ord som "ja, ja, jag vet Taz att det är jag som bestämer, du är en snäll hund, hjälp nu är det bra" biter inte när han kommer åt ansiktet.

Tanya har varit livrädd för honom. Fast det är hon för nästan alla hundar i och för sig. Nu kör hon igång honom på exakt samma sätt som hon gjorde med sin gamla kompis Zebbe. Hon travar framför Taz, slickar honom i ansiktet, går brevid och ger honom en puff i sidan, och han nappar direkt. Bara det att Zebbe lekte inte på samma sätt och lika länge. Taz riktar in sig på Tanyas ben, precis som den vallhund han är. Han biter henne i benen och Tanya försöker sätta sig för att få benen fria. Käftarna går mot varandra, de skäller, knuffas, tassar flyger, möbler flyttas, det springs runt bord och Tanya försöker finta Taz genom att byta varv. Hade vi bott i lägenhet hade vi blivit vräkta för störning. Jag är mest rädd att de ska halka på golven som är ganska hala. Utomhus när vi släpper dem fria gör de på exakt samma sätt. Går de kopplade och jag själv råkar göra ett skutt, ja då är det som en startsignal för Taz som då slänger sig efter Tanyas ben. Tvärsar jag på en speciell plats, då tycks det också vara ett ställe man ska busa på. Tokhundar!

Jag blir lycklig av att se hundarna tillsammans. Jag blir lycklig när Taz kommer och lägger sig i soffan hos mig, eller bara går förbi för en klapp eller förnöjt sträcker på sig och suckar djupt då jag masserar honom. Blir lycklig när jag möts av översvallande känslor när jag kommer hem. Känslor av lycka! Jag blir lycklig av att se Taz leta efter godis gömt i ett träd, eller när han koncentrerat tittar på mig för att lista ut eller väntar på att jag ska ge honom ett uppdrag. Älskade, älskade djur......