tanyataz

Jag tror Per och jag skulle kunna bli en mäklares värsta mardröm. Vi skulle kunna jämföras med de där som saboterar varenda auktion genom att skrika "50 öre" på vartenda utrop. Lite så är det nog att ha oss som kunder. Nä, vi är inte de som går runt i hus på visningar och suckar över hur saker och ting är. Ni vet, sådana där som klagar sig igenom en husvisning för att sedan ringa och ge ett bud och hoppas på att man är ensam om det för att de har lyckats skrämma iväg de andra köparna. Felet med oss är att vi är kräsna. Så in i baljan kräsna. Vi har dessutom råd att vara det eftersom vi inte sitter i sjön. Bor ju redan i ett hus som egentligen är helt okej. Här kan vi bo länge, länge till, men hittar vi något av intresse så är det mycket möjligt att vi slår till. Om nu huset har det där perfekta läget.

Jag grämer mig fortfarande att vi inte slog till och bestämde oss några timmar tidigare att ge ett bud på ett hus vi tittade på, på Orust. "Här vill jag bo känslan" kom direkt. Fast det gick så snabbt. Om Per och jag varit på första visningen istället för visning nummer två så hade vi varit med och budat. Nu skulle vi bestämma oss snabbt och då fegade vi ur. Fast där hade jag trivts. Där bland kossor och ängar.

Så har vi då huset vi var och tittade på och lämnade ett bud. 495 000 mindre än vad säljaren ville. Varken Per eller jag förstod priset. 2 miljoner för vaddå? Grillkåtan eller? Läget var också bra, men uppvärmningen var något man först och främst hade behövt göra något åt. Badrummen var som våra. Inte renoverade och vägen upp mot huset hade också behövt en massa grus och skrapning. Mäklaren på Gilles ringde Per och pratade. Berättade att det bara var vi som gett ett bud, men att säljaren ville försöka lite till. Sedan hörde vi ingenting och efter 3 veckor plockades huset bort från Hemnet. Sålt! Brukar det inte vara brukligt att en mäklare ringer de som varit intresserade för att höra om de är beredda att ge mer? Jag vet inte, blev bara förvånad och tänker att den där mäklarfirman är inget alls för mig/oss.

Jag är också ganska trött på hus som ser likadana ut. Inte en pryl. Tidningar som ligger som i en solfjäder. En röd skål med äpplen. Levande ljus på toaletten. Tillslut får jag knappt ingen lust att titta på huset. Som om jag skiter fullständigt i läget osv. Det blir lite som "Jaha, här är ännu en som tror att priset går upp med röda äpplen i skålen och fina doftljus som står och brinner på toan....." Efter 20 husvisningar känner man på sig hur det ska se ut och blir nästan lite fnissig över att säljaren tycker att h*n gjort rätt för att få ut så mycket som bara är möjligt. Snälla mäklare, kan ni inte vara lite mer unika?

Den här mäklaren som då inte hörde av sig om huset vi la ett skambud på, han kan verkligen skriva pinsamma annonser. Jag kan numera se att han varit i farten. Här handlar det om "klorofyllen". Jo, det är säkert. I varje annons får han in det. "Klorofyllen som granne", "den gröna klorofyllen" (precis som om den skulle ha en annan färg), " klorofyllstinna grannar". Mycket fantasifullt eller hur?! Sedan har vi en mäklare som finns på Orust. Hon tar bilder på detaljer. Visst är du som köpare intresserad av den där äppleskålen i köket? Eller en vattenkran i köket? Eller lite levande ljus på en toa? Jag tror jag snart måste vila mig från annonser för jag blir bara så kritisk mot vad som presenteras. Fast jag kan inte låta bli att också bli förundrad över annonser. De där annonserna som är fyllda med kort och det står lantligt läge. Det går liksom inte att gissa att grannen finns 25 meter bort förrän man står på tomten och tycker att mäklaren trots allt var en skicklig prick som lyckades ta de där alla korten utan att få med grannen. Så alla detaljstyrda klorofyllstinna mäklare har nog i vilket fall som helst någon funktion trots allt. Ja ni vet....De säljer hus!

Nästa gång lovar jag bilder....................