tanyataz

Två gånger till har jag varit ute och joggat. Nu utan hund och det gick av någon anledning lättare än att ha med sig Tanya. Kanske ska prova med Taz också? En av gångerna sprang jag en kväll och då fram och tillbaka på vägen. Blev 3,2 km och sedan har jag dragit, med en hiskelig fart, runt sjön igen. Det gick så lätt, var så roligt! Det kändes nästan som om jag flög fram. Jo, jo...tror inte riktigt på det jag skriver......plåga är vad det är......Det största problemet är att motivera mig tillräckligt att göra det. Försöker tänka positiva tankar som har med mål och resultat att göra. Som min egen coach bygger jag upp delmål, men inte tusan blir det lättare. Mitt mål är inte tillräckligt glödande helt enkelt. Jag har funderat och tänkt över hur jag skulle kunna få det så där glödande, men jag kan faktiskt inte komma på det. För mig är det en fantastisk bedrift att jag försöker jogga och har gjort det 3 gånger, redan!! Å andra sidan har jag rätt roligt åt detta med att förvåna folk att jag gör det. Min "gamla" kompis Håkan från Nyköping ringde när jag var ute och hasade mig runt sjön. Per fick säga att jag skulle ringa när jag kom hem för jag var ute och sprang. "SPRANG??" Det går verkligen att chocka de här människorna. De där som vet att det är näst intill en omöjlighet att jag skulle göra det, och jag gissar att det är mycket det som får mig att försöka jogga. Att jag går i gång på att människor i min närhet inte tror på mitt projekt. Lite som den klassiska bilden nedan!

Jag gissar att den riktiga jogging entusiasten bara drar på sig kläderna, tittar på klockan och ger sig iväg på motiverade ben. Bryr sig inte om väder eller vind utan hjärnan är så inställd på att det här ska ske, att joggaren mår dåligt av att inte få göra det?  Jag däremot måste överraska mig själv för att få det gjort. Skulle jag börja tänka, att i morgon ska jag ut och jogga, alltså, någon form av vettig planering där det ingår mer eller mindre ett eget måste. Då går jag i baklås. Det blir inte av. Utan jag får helt enkelt chocka mig själv. Helt planlöst bestämma att "nu är det dags" och så tar jag genast på mig joggingkläderna och släpar mig iväg. Kroppen skriker nej, men hjärnan har i dessa lägen övertaget. Tanken är starkare och då handlar det inte om delmål eller mål, utan de handlar det framförallt om ren envishet i stunden. Den här taktiken har jag märkt varit den som fungerat, för när Per har frågat mig när jag ska ut nästa gång, har jag märkt att jag slingrar mig som en orm. Jag kan inte säga det, jag kan bara inte bestämma det, för jag klarar inte av att tänka tanken att jag ska göra det överhuvudtaget när det inte sker på en gång.

Per frågar mig om jag får ont någon stans när jag släpat mig runt. Inte ens det kan jag skylla på. Känner jag efter så gör det ont i ljumskarna. Känner jag efter har jag lite träningsvärk dagen efter, men det är vad jag förstår normalt! Usch, så eländigt! Det finns inte någon anledning alls för att låta bli. Bedrövligt!

Fast idag kommer det inte att ske några gymnastiska övningar runt sjön. Idag fyller Per år! Han fick sin present av mig igår. Jag hade köpt en tryckluftskompressor till honom. Har inte en aning om vad jag köpt eller vad den ska vara bra för, men han hade önskat sig en sådan. Själv tyckte jag den var en vansinnigt tråkig present, men han såg riktigt glad och nöjd ut. Ännu en maskin som låter!

                                                                                                 (foto Lars Jansson)
GRATTIS, GRATTIS på din 51-års dag. I år är det betydligt lugnare hos oss än det var för 1 år sedan.