tanyataz

Där stod jag då, pösande och lagom morgontrött kl 06 en lördagsmorgon. Per hade jobbat natt och i något svagt ögonblick från gårdagen mindes jag, att jag sa att jag skulle möta upp honom vid den här tiden, för att ta en snabb promenad med Tanya runt sjön. Alltså han skulle gå med Taz i skogen innan han gick och la sig och jag skulle lunka, små jogga eller gå snabbt runt sjön. Ca 4 km innan 06.30 för att det är så varmt ute mitt på dagen.

Allt är mitt eget fel. Jag har nämligen varit och köpt de där joggingskorna och det blev en oerhörd dyr historia. Precis som jag anat. Förutom att försäljaren då inte var någon översvallande, över entusiastisk person. Han frågade om jag brukade få ont i ryggen eller knäna när jag joggade. Mitt svar var att jag inte visste för det var över 20 år sedan jag gjorde det, men visst, jag känner av mina leder, och då konstaterade han, utan att le, att som jag stod på mina fötter borde jag få ont i knäna. Med andra ord så behövde jag en bra löparsko som var "uppbyggd" och som fick mina in-åt-lutande fötter att resa upp sig. Alltså att jag ska bli mindre kobent när jag joggar. Det kanske till och med inte kommer att se fånigt ut när jag frustar fram? Eller är det att ha för höga förväntningar på ett par skor?

Jag prövade några skor med ett par strumpor som jag passade på att köpa. Det stod att de skulle vara bra, eller snarare något super märke, strumporna alltså. Vänster och höger strumpa! Alltså, jag hade ingen aning om att det fanns strumpor som var märkta med ett R och ett L. Naturligtvis så satte jag på mig fel strumpa på fel fot eftersom jag trodde L var dekoration och inte talade om vilken fot den skulle sitta på. Fast den duktiga säljaren berättade väldigt förstående för mig att jag hade fel strumpa på foten och det var nästan så jag rodnade. Kan inte ens sätta på mig strumporna rätt. Hur ska jag då kunna få kläm på min kondition och jogging?

Efter strumpinköpet och valet av skor gick jag vidare till att hitta en Bh. Då hade jag tur minsann. Det var extrapris. Jag krängde på mig det där pansarstycket och undrade var mina bröst tog vägen. Jag har ju en stor byst, men den försvann med trycket. Jag små hoppade i provhytten för att se om de skvalpade eller hoppade ur, men det verkade fungera.

Blev 2300 kronor fattigare! Så små kläder i volym för så mycket pengar har jag nog aldrig köpt.

När jag nu då krängt på mig allt och stod där, fattig men med rätt strumpa på rätt fot, inbillade jag mig att det redan gjorde ont i kroppen av träningsvärk och skavsår utan att jag rört mig mer än 20 meter. Motståndet av att ge sig iväg var som en betongmur på 2 meter med taggtråd längst upp. Fast det går ju inte att backa då. Inte då, när jag kommit så långt att hunden var kopplad, mannen involverad och entusiastisk och vädret strålande. Då finns det ingen återvändo. Då är det bara att låtsas så man tror på det själv. Låtsas att det verkligen var det här jag ville när klockan ringde, och hoppas på att alla sover så här pass tidigt en lördagsmorgon. Att ingen ser mig muttrandes och sur när jag fläskar fram runt sjön, morgontrött med en hund som troligtvis undrar om jag blivit fullkomligt tokig.

Shadow, den gamla hästen som finns ca 1 km från oss, låg och sov i hagen. Han lyfte trött på huvudet och tittade efter oss. Däremot så lyckade jag skrämma några kor i en hage som brakade iväg och drog hela flocken med sig innan de på behörigt avstånd glodde på mig. Sorry kossorna, att jag störde friden.

Det ska erkännas att jag den mesta tiden gick i snabb takt. Tanya pinkade i farten eftersom hon då är en hund som trots att hon är tik så revirpinkar hon. Däremot så fattade hon ganska snabbt att det här var ingen nos och luktar promenad utan matte hade av någon konstig anledning bråttom. När vi kom ut på landsvägen fick vi in bra jogging tillsammans och jag bestämde ett riktmärke som innebar att innan busshållplatsen fick jag inte stanna. Här skulle det minsann joggas. Andhämtningen var extrem och Tanya vände sig om mer än en gång och tittade på mig. Tur att ingen bil kom. Inte en människa såg jag och det kändes väldigt bra att åtminstone tro att ingen såg mig. Jag hoppas just den tanken försvinner med tanke på att om knappt 11 månader som kommer många att se mig. Fast då hoppas jag att jag är i lite bättre form och kan försvinna i mängden på någotvis. Det här var ju första rundan och målet måste ju vara att jag orkar springa hela den här vägen som steg nummer 1. Det verkar ju *harkel* hoppfullt med tanke på att vi tog oss runt idag. Det var inte vackert, det gick inte fort, men jag lever!