tanyataz

Det är lika bra att jag offentliggör detta med att jag bestämt mig för att utmana mina två arbetskamrater, Catrin och Bengt, på att nästa år springa Göteborgsvarvet. Catrin antog utmaningen direkt med ett leende. Jag känner igen det där leendet. Det är ett leende som starkt påminner om andra leenden jag sett i vissa situationer. En av de situationerna var för många, många år sedan då jag högtidligt deklarerade för mina dåvarande arbetskamrater att jag köpt ett broderi. Jo, jo, en löpare med julmotiv med pyttesmå korsstygn och jag trodde på fullaste allvar att jag skulle sy ihop den där löparen. Framförallt att den skulle vara färdig till jul. Då log de där före detta arbetskamraterna på exakt samma sätt som Catrin gjorde idag. Det har snart gått 10 år och jag har broderat 50% av den där löparen. Fy attans så pilligt och långtråkigt! Jag misstänker starkt att Catrin tror att hon inte behöver bli det minsta orolig inför att hon verkligen behöver genomföra det hela. Hon vet nämligen att jag fullkomligt hatar att springa. Gå gör jag gärna, men springa är bara idioti.

De få gånger jag minns att jag har sprungit för någon form av träning har varit ett enda stort lidande. Jag fattar helt enkelt inte att folk kan tycka det är SKÖNT.

"- Det är så skönt att springa!"

Jag har aldrig kommit till den fasen att det är skönt. Det är plågsamt att springa. Det smakar blod i munnen, näsan rinner, benen känns som gelé och om det möjligtvis hade varit en fågel som kvittrat i närheten så hörde jag det inte på grund av den tunga rosslande andningen. När blir det skönt att springa? När kommer man över tröskeln och upplever någonting annat än lidande?

Allt detta vet Catrin att jag tycker, men Bengt vet det inte. Han fick verkligen övertalas till utmaningen. Gjorde försök med att han skulle springa Lidingöloppet istället. Det var asfalt hela Göteborgsvarvet och hans knän gillade inte detta med asfalt. Ja, vad säger man, hela min kropp gillar inte själva grejen. Jag har stundtals ont i mina leder och de kommer verkligen att skrika så fort jag ska börja göra försök till att springa. Jag kommer nog att behöva vara lindad och tejpad och så fixad att folk längs med spåret tror att jag misslyckats med att klä ut mig till mumie. Fast Bengt antog utmaningen, och genom att skriva allt detta här, så kommer det att bli mycket, mycket svårt att INTE genomföra detta projekt.

Jag hoppas att jag nästa år vid den här tiden kan sitta och le ett någorlunda likt det leende som Catrin levererade idag. Det leendets betydelse har en helt annan innebörd. Det lutar mer åt:

Det trodde ni inte va!