tanyataz

Som en grå, fuktig kall dimma har hösten svept in. Varje år försöker jag tycka om hösten. Försöker förmå mig själv att förstå att naturen måste vila, för att åter få kraften att brista ut i en vår. Vore jag en björn skulle jag gilla hösten. I alla fall inbillar jag mig det. Tänk att få lufsa omkring, äta upp sig för att boa in sig i sin egen grotta och i vårsolen kliva ut, smal, hungrig och med kraft känna sig sugen på livet. Låter som jag är deprimerad, men jag tror bara att jag har lite ilands problem just nu.

 Jag har klippt mig! Min frisör har givetvis gjort det och jag gillar min frisyr.



I september fick jag ett uppdrag av den gruppen jag deltar i gällande min viktminskning. LE! Jag är, vad jag vet en ganska positiv människa och både skrattar och ler väldigt ofta, men uppdraget var att le så fort jag vaknade. Mission impossible! Människor som levt med mig, nära, i många år, vet att morgonen är den värsta tidpunkten på dagen att ”störa” mig på. Jag vill ha tyst, jag vill inte se någon. Det vill säga: Prata inte med mig och håll dig undan! Jag älskar att snooza. Därför börjar väckarklockan ringa mycket tidigare än för tidpunkten som jag måste gå upp på, infinner sig. När jag väl måste gå upp rinner jag ur sängen, stapplar in i badrummet och det var här jag fick mitt uppdrag att LE. Le mot mig själv i spegeln för att väcka kroppen och sinnet till en ny dag. Tanken är strålande, det förstår jag, och åtskilliga mornar har jag stått där och försökt le åt den där kuddskrynkliga människan framför mig. Leendet har varit mer som en grimasch, men jag har tappert försökt. Med sömniga ögon har jag stått där och tänkt ”Herre jösses, det ser ut som om någon måste ta hand om dig idag också”.

 Dagen efter jag varit och klippt mig skedde den vanliga morgonproceduren fram tills jag såg mig själv i spegeln och skulle LE. I samma stund som mina ögon träffade spegelglaset föll hakan ned och det var omöjligt att få till någon form av leende. Det blev ett andningsuppehåll. Framför mig befann sig någon som såg ut att ha levt ett synnerligen hårt liv. Den kortare frisyren som dagen innan legat snyggt och välkammat hade gått igenom någon form av hård behandling under natten och intagit helt andra former. Varje morgon är nu exakt densamma med ”min nya frisyr”. Jag vet att jag ska le, men stirrar på den där nedknarkande hemlösa stackaren som står framför mig varenda morgon. När hjärnan hunnit ifatt mig, halvvägs, inser jag att hon är jag och det blir inte alls bättre. När ångesten börjar ge vika över det kan jag äntligen stappla ned till duschen och där göra något åt det hela. Jag är lycklig jag, för jag kan tvätta av mig ”henne”. Det finns faktiskt människor som det krävs mer hjälp för, än schampo/tvål och det tänker jag istället på, varenda morgon. Tanken med att LE, har fått en helt annan innebörd sedan jag fick ny frisyr. Mitt uppvaknade blir inte mjukt inlindat i bomull utan hårt slår det mig, varenda morgon. Människor har det så svårt och min uppgift för dagen blir att försöka lindra någons lidande.