tanyataz

Den sena semestern är över och vardagslivet har återvänt. Jag känner mig nöjd, fast att solen inte har visat sig ofta, trots att det regnat, blåst och haglat. Nöjd för att livet flutit på utan några större katastrofer och missöden.

Det har varit midsommar!


Vi har börjat måla om huset i en ny färg!


Hundarna har badat i sjön!


Per har fyllt år!


Helge smyger runt huset och rådjur, igelkott och räv ser vi också!


Jag har gjutit i cement!


Hästarna har fått morötter och vatten!


Skogen är full av kantareller!


Vi badade, inte mycket, men vi gjorde det!


Nya goa bekanta!


Ännu fler nya vänner!


Gamla bekanta och kärt återseende!


Ännu fler "gamla" vänner på besök!


Joline & Linus (foto?, från flottäventyr!)


Trots regn och rusk, vackra sommarkvällar! 

Semestern blev intensiv och vi konstaterade att vi haft folk hos oss 21 dagar på 4 veckor. I glada vänners lag har jag inte ätit direkt någon smalmat, men trots ganska mycket slarv så har jag verkligen inte lagt på mig några nya bilringar utan den där sladdriga ”påsen” nedanför midjan är fortfarande där, utan att ha växt. Något kilo upp, men jag tror att de där jogging-flås-och-stön rundorna hjälpt till. De sista veckorna på semestern blev det inga rundor eftersom jag gjorde en frivolt på en vattenfläck som fanns på ett klinkergolv! Eftersom jag just nu befinner mig i en synnerligen äckligt positiv period så tycker jag att endast en sommarvurpa är betydligt bättre än alla de jag brukar åstadkomma. Jag är en sådan där människa som går med uppskrapade knän som endast är charmigt på små barn. Åtminstone tycker vuxna synd om de där söta små handflatorna och knäna, men jag lovar att som vuxen får man bara hör att man är klantig. Så en vurpa i somras med en svullen blå, svart, lila- tå är ingenting mot vad det brukar vara.

Sedan har jag nog inte lyckats klanta mig så mycket, med annat heller. Konstigt! Jag lyckades i och för sig vira ut många meter toapapper i vinden på en parkering när jag var med familjen Johansson-Berlin och handlade. Det blåste rejält och vinden tog tag i rullen som släppte ifrån sig det mjuka pappret som girlanger, över parkering och bilar. Det är sådana stunder jag känner mig som Papphammar. Hur fel det blev och hur jag snabbt och lätt försöker fixa till det där, men bara fipplar och allt blir värre. Nu är jag så van vid det här så jag bjuder på det.

 Vi hade besök av Kathy och Karel från Belgien i 1½ vecka och turistade i Stockholm några få intensiva dagar. Åkte med Birka Paradise på en kryssning och hade då fantastisk tur med vädret! Det mest galna jag gjort i sommar är med våra belgare. Vi åkte på ett Piffi-race. Ett sådant race kan bara förstås av den som är desperat efter den mixade kryddan Piffi. För många, många år sedan introducerade Per kryddan i den här belgiska familjen. Det och leverpastej med majonäs eller senap (urk) på Hönökaka. Så, detta med att hitta påsar med Piffi för att ta med sig kryddan till Belgien är ett måste, när de kommer på besök. Vi hade innan köpt på oss ett 20-tal påsar, men eftersom släkt och vänner i den belgiska familjen använder kryddan till ALLT behövdes det mycket till. Därav Piffi-race, som var en bilfärd genom Bohuslän i jakten på kryddan. En full banankartong blev resultatet. Det känns helt galet. Lika galet som att under 10 dagar se detta par till frukost äta hönökaka med leverpastej, majonäs och senap. Ja, de handlar med sig bredbar pastej, hönökaka och senap också. Vi råkade prata surströmming med dem, vilket resulterade i att de köpte med sig två burkar med ”rutten fish”. De har tydligen haft någon form av surströmmingskiva, säger ryktet från en annan belgare som just nu jobbar i Sverige. Undrar vad de tror om oss svenskar och mat? Nästa år ska vi åka dit med bilen full av Piffikrydda, hönökaka osv. Fast jag gissar att de inte kommer att efterfråga ”rutten fish”!?

Det här med att vara tillbaka på jobbet igen och att vara tillbaka i vardagen är något som jag faktiskt uppskattar. Nu ska de nya goda vanorna in igen och jag känner mig väldigt motiverad att se till att de där kilona som är kvar trillar av mig. Under över alla under så känns det helt okej att planera in när jag ska träna och med vad. Något mysko har hänt med kroppen och sinnet. Har jag blivit hjärntvättad? Att jogga är fortfarande inte kul. Jag tycker inte ens det känns bra när jag gjort det. När jag är klar tänker jag fortfarande på alla de gånger jag måste göra om det innan det är dags i maj att springa Göteborgsvarvet. Det känns som om jag aldrig någonsin mer kommer att jogga efter den 22/5-10. Just nu är mina tankar så, men jag är fast besluten att genomföra loppet. Däremot så råkade jag ställa mig på den där Crosstrainer cykeln som jag stått tidigare i våras på och tänkte ”aldrig mer” och överlevde ännu en gång. Då, i våras, klarade jag 6 minuter sedan hade jag en puls på över 160 slag och kunde inte andas tillräckligt fort, utan det kändes som om jag skulle svimma. Nu, efter 15 minuter, stod jag fortfarande och trampade. Jätte jobbigt, men jag klarade det. Så dagen efter min positiva erfarenhet försökte jag tvinga Per att träna med mig i den styrketräningslokal som hans jobb har att tillgå. Det hela slutade med att jag trampa crosstrainer cykel och han satt på en bänk och läste Aftonbladet. Jag ska nog få in honom där en vacker dag utan tidning. Just nu försöker han argumentera med mig om motsatsen till det. Argumentet han framför är att han motionerat massor genom åren utan att jag gjort det och att han inte tvingat mig, minsann. Korkat! Det är väl här och nu som gäller! Eller??? Å andra sidan tvingade han med några stackars grannar på badminton i veckan och hur de mådde efter den matchen vet jag inte. Så han motionerar. Det är bara det att han bestämt sig för att det är fånigt att vara i styrketräningslokalen, gissar jag. Vi ska se vem som är mest envis;)