tanyataz

Om du någon gång har suttit på en solvarm klippa vid havet. Sett solen försvinna, och suttit där, och endast sett hur havet sakta rör sig, medan mörkret börja svepa in den sena kvällen, då har du känt att solen låtit berget vada i dess sken av eftervärme. Trots att solen inte längre lyser är värmen mot berget så påtagligt, att skulle du blunda, skulle du kunna känna hur solens strålar träffar dig och berör dig, fastän mörkret sakta smugit sig på dig. Detta är Eftervärmen.

Författaren, krönikören, föreläsaren och pastorn Tomas Sjödin, beskriver detta i sin bok Eftervärmen. Jag är inte religiös i den bemärkelsen. Inte alls, men det han enkelt beskriver känner jag så väl igen. Jag snubblande över hans bok som talbok när vi åkte till Idre och eftersom jag anser mig själv som en person som försöker vara lyhörd gällande politik, religion, nationalitet, genus osv. och plockar det jag tycker har betydelse för mig, utan att döma, så måste jag säga att jag gillar hans ord i mångt och mycket. När någon ska försöka övertyga mig om någonting, det är då jag går i baklås, men att lyssna på en människas berättelse och betraktelse av livet, genom att väva in sitt eget liv, utan att tvinga fram sin egna åsikt, gör mig bara gott. Jag kan sålla och ta vissa saker med mig och andra ord kan få passera utan att de för mig fyller någon som helst betydelse.

”Det goda livet är inget man väljer, utan något man upptäcker”. Det och mycket annat kan jag hålla med om. Precis som detta med eftervärme. Beskrivet som den värme som lämnas kvar fast värmekällan inte längre finns.

Min pappa dog 1993. Samma dag som han fick ålderspension. Samma vecka som min mamma gick in i sin pension. Det finns mycket jag skulle kunna beskriva och säga om min pappa, men det är för privat, här, och jag lämnar det så. Däremot så har han, liksom många av släktingar och vänner lämnat efter sig en känsla i mitt liv, åt mig, som ger denna eftervärme. När jag vistas på vissa platser, då finns han där, min pappa med fiskespöet i handen eller med det där skrattet som sprudlade. Alla gamla Charlie Chaplin filmer. Jag kan höra pappas skratt och förundras över att han skrattar. Då som barn, men även nu idag. Det finns så många andra som på något sätt berört mig och som gjort mig så mycket gott. Jag kan i stunder höra deras röst, se en gest och minnas. Det känns gott att veta att ingen kan ta det ifrån mig och att värmen lever kvar. Det känns också gott att höra andra beskriva människor med en otrolig värme, som jag själv inte mött. För detta har jag numera fått ett ord, Eftervärme, och jag tycker så mycket om det ordet, för det handlar om att känna solens värme fast den för länge sedan gått ned. Jag hoppas att även jag en dag ska ha kunnat ge lite eftervärme till dem som jag genom livet fått äran att möta.

Nu till detta med ”min skarv”. Det skulle väl egentligen ha blivit ett helt annat inlägg här på bloggen för den har inte alls någon koppling till det jag skrivit om ovan (eller?), utan är på ett helt annat plan i mitt själsliga liv.

Att vara gift är inte alltid samma sak som att vara överens. Jo, man kan ju då givetvis vara överens om att vara gifta, men sedan skiftar ju innehållet i vad man är överens om och vad man inte är överens om. Jag gillar att kompromissa och strider inte om vissa saker. Per får titta på vilken idrott på Tv han vill och när han vill. Jag får t ex måla och välja färger i huset bäst jag vill. Han hatar trädgårdsarbete och jag skulle aldrig be honom rensa i mitt trädgårdsland eftersom han inte vill och troligtvis skulle göra en för snabb bedömning över vad som han anser vara ogräs. Vissa saker är inte värda att ta strid om, helt enkelt. Finns det inte vardagliga saker att stöta och blöta, går det ju alltid att ta upp det där som man inte är överens om och aldrig kommer att bli. Det där som ingen tänker kompromissa om.

Det kan vara vad som helst. Allt ifrån skidbackar på osten till när det egentligen är dags att tvätta bilen och vem som ska göra det. När Per och jag ska diskutera utan att vara överens, och vet att ingen av oss kommer att ge vika, för det är ju det som gör att diskussionen kommer upp när någon är diskussions sugen, då diskuterar vi SKARVEN. Den heliga skarven. Rättare sagt MIN heliga skarv.

Jag sover som ett roterblad på en helikopter. Snurrar! För att jag inte ska snurra hit och dit har jag vissa rutiner. Dels två kuddar då den ena kudden ska fungera som en ”kramkudde” och den andra som en ihop knölad murkla. Sedan ska en av fötterna ”sitta fast”….Eftersom en dubbelsäng sällan står emot en vägg, och med det sagt att en fot inte kan stoppas ned mellan vägg och madrass för att sitta fast, ska det finnas en ”skarv” mellan två madrasser för att stoppa ned foten i.

Och här, kära ointresserade läsare, kommer detta med ”min skarv”. Jag vill ha två madrasser i en dubbelsäng och min make vill i framtiden ha en hel madrass. Detta diskuterar vi när vi inget annat har att diskutera. Ingen av oss ger sig och jag skulle nog egentligen kunna lova vad som helst, bara jag säkrade min skarv för framtiden, men denna skarv har blivit ofantligt viktig för han som ligger bredvid mig. Han tycker inte om skarven och har dumma argument för att nästa gång köpa en hel madrass.

Jag tänker aldrig ge mig.

För några dagar sedan skadade vår hund Tanya sig. Skadan skedde någonstans mellan detta att hon hoppade ned från vår säng tills hon stod i hallen på nedervåningen och vi skulle gå ut. Hon kunde inte stå på sitt högra bakben, vilket resulterade i veterinärbesök, flera, och den historien om hur det ska gå med hennes skada, är inte helt klart ännu. Förhoppningsvis slipper hon operation.

Per var övertygad om att skadan uppstått genom att hon fastnat med sin fot i MIN skarv. Det var alltså med andra ord mitt fel och detta skulle resultera i att nästa gång vi köper ny bäddmadrass så var det självklart att ha HEL madrass. Tanya är 8 år och när det är dags att köpa ny madrass är hon säkerligen inte i livet och jag lyssnar inte på det argumentet. Det är bara ännu ett meningslöst argument att få mig att ändra inställning och han kan helt enkelt inte få mig på fall. Jag har ett stort behov av min skarv helt enkelt och han får ge tusan i den.

Det är bara att konstatera att hur mycket eftervärme än Tanya kommer att ge så ska min heliga skarv få leva vidare…………..så det så!

 Jag önskar alla en härlig Påsk Helg!

P.S Vi har varit i Idre och hade det precis lika fantastiskt som alltid. Eftersom jag skulle kunna lägga karbonpapper mellan årets resa och övriga Idre resor går det bra att läsa förra årets resa. D.S