tanyataz

Ibland sköljer minne över mig. Jag kan fastna i dem och det kan gå dagar då jag ständigt återkommer till händelser, men framför allt till människor och mänskliga kontakter. Det har alltid varit viktigt för mig genom livet. Dessa möten mellan människor. Jag kan förundras över hur vägar möts, hur jag får äran att lära känna människor som jag överhuvudtaget, egentligen, aldrig skulle ha mött. Ibland så olika mig i det första mötet, men sedan finns dessa beröringspunkter där samhörigheten, ibland så liten, trots allt finns där.

Så tänker jag tillbaka till tiden då jag arbetade inom psykiatrin på öppen- och slutenvårdsavdelningar.

För många år sedan återsåg jag en man som under en period vistas på en allvårdsavdelning inom psykiatrin där jag tidigare arbetat. Han blev glad över att återse mig. Vi hade säkerligen inte setts på 10 år. Han ropade mitt namn, glatt och förvånat. Jag kände självklart igen honom och blev också glad över att se honom. Han frågade om jag mindes när han behövt vård för sin depression, och visst tyckte jag att jag mindes. Inte detaljerna, men jag mindes att jag ägnat många timmar åt att vandra med honom ute, om hans ångest, om hans existentiella frågor. Han tittade på mig och sa att det var inte det han riktigt mindes. Då kom jag på vad det var. Aha, det måste vara frukosten!! Det var nämligen så att han delade rum med en annan man, och av någon anledning, som jag fortfarande inte minns, så hade jag lovat dem frukost på sängen. En helt vanlig vardagsmorgon. En stressig dag, massor av människor som just då var patienter som skulle få hjälp av oss, som just då var sjukvårdspersonal. Jag minns att jag till och med åkte tidigare till arbetat för att duka dessa frukostbrickor innan morgonrapporten, för att inte sinka på det ordinarie morgonarbetet, för där ingick inte tiden att serva med frukost på sängen, inte den dagen, inte just då. Jag mindes och minns fortfarande muttret från någon kollega som ifrågasatte mitt handlande. Vad skulle alla andra ”patienter” säga och tycka om att två fick frukost på sängen? Det skulle säkerligen bli så att ALLA, precis ALLA skulle kräva frukost på sängen på grund av mitt tilltag. Jag tillhör dem som fortfarande inte tror på sådant, men jag tillhör också dem som förundras över dem som fortfarande gömmer sig bakom det argumentet. Det här är dåtid och förhoppningsvis har det förändrat sig en smula bakom dessa låsta dörrar.  

Till min förvåning var det inte alls frukosten han mindes. När jag pratade om den, så konstaterade han att jag med all säkerhet att bjudit på brickfrukost, men det var inte det som satt det största avtrycket från hans vårdtillfället. Inte var det vår tid tillsammans och de långa samtalen heller. Nej, det var något helt annat. Något jag inte för mitt liv kunnat gissa. Jag hade ”bäddat säck” i hans säng!

Jag måste säga att det är en smula pinsamt att en före detta patient på en vårdavdelning minns mig på grund av att jag busat med honom. Han berättade att han blivit så glad över att någon bäddat hans säng och att han på kvällen förstått att det måste vara jag som gjort det. Även hans rumskamrat hade blivit utsatt för detta tilltag.

Alan Topor, som bland annat är leg. psykolog, har i sin bok ”Vad hjälper – vägar till återhämtning från svåra psykiska problem” bland annat beskrivit framgångsfaktorer kring just detta, om personalens insatser som upplevs vara till hjälp i återhämtningsprocessen. Det har visat sig att det har betydelse när man som personal gör en insats för individen som faller utanför de ordinarie ramarna. Känslan av att vara utvald, unik, sedd osv.

Jag vill inte raljera för jag tror verkligen inte att min säck bäddning gjorde att mannen återhämtade sig från sin djupa depression. Det är många faktorer som spelar roll, men jag hade aldrig trott att jag skulle bli ihåg kommen för ett tilltag som med all säkerhet skulle ses som något totalt oprofessionellt. Är det inte lite typiskt och ganska typiskt mig?

Annars tycker jag livet är behagligt just nu. Det har blivit vår fast jag för inte allt för lång tid sedan trodde att det aldrig skulle bli det. Fåglarna har vaknat till liv och i dikena ligger grodrom. På vägarna ligger grodorna. Platta! Nej, inte riktigt så illa är det att varenda groda ligger tillplattad på grusvägen fram till huset, men det kan tyckas som ett grymt vårtecken att även grodorna har börjat röra på sig och med det riskerar att få sätta livet till.

Hunden Tanya har ännu inte fått sin vårklippning, men bör genomgå det snarast så de giftiga fästinghalsbanden kan sättas på. Just nu ser hon fruktansvärt ovårdad ut och jag undrar hur mycket den stackars hunden ser egentligen?

Min man ser i sina nya glasögon och snart tror jag att han kommer att höra också. Jo, det är sant! Alla som känner Per, vet att Per inte hör så bra, men Per tycker att han hör tillräckligt bra. Läkaren tycker inte heller att Per hör bra, men Per har tidigare inte tyckt att det här är ett problem som behöver göras någonting åt överhuvudtaget. Han hör tillräckligt. Punkt slut! Ett känsligt kapitel. Undrens tid är inte förbi. Han har i vår bett om och fått en remiss till Hörsel- och dövverksamheten på Sahlgrenska hörseldiagnostik och jag vill följa med för att höra vad de säger, men Per tänker inte berätta när han får tiden. Hm, vi får väl se.

Jag tror det kommer att bli konstigt att sitta framför Tv:n och titta på program utan att ljudet skrålar. Att inte få konstiga svar, eller inga svar alls när jag pratar med honom. Fast just det kanske inte försvinner om han skulle få bättre hörsel? En gång efter en handling i mataffären säger jag uppgivet att jag glömt deodoranten i affären och han svarar ”men vi hade väl brieost i kylskåpet”. Kanske kommer jag att sakna dessa kommentarer om de upphör.

Ni kanske undrar vad som fick honom till att ändra sin åsikt om sitt tillräckliga hörande. Jag är inte del av det. Inte heller någon av vännerna eller arbetskamraterna. Som så mycket annat här i livet kom insikten från honom själv. Han hörde inte längre sportradion på jobbet!!! Jo, han hörde att något lag gjorde mål, men kunde inte uppfatta vilket. Därför ska han nu till farbror doktorn.

Livet har verkligen olika dimensioner!