Det saknade inlägget
Jag hade skrivit ett inlägg för att lägga in på nyårsafton. Inlägget handlade om varför jag inte skulle ge några nyårslöften. Jag kom av mig, och inlägget kom aldrig. Det kommer nu och sist kommer jag att förklara varför jag inte klarade av att lägga in det……………….
Inga Nyårslöften bara överlevnadsstrategier
Jag har gått igenom bilder från förra året och min tanke var, att så här på årets sista dagar göra en årskrönika över alla de händelser som varit i stort och i smått. När jag sedan insåg att underhållningsnivån skulle bli likvärdig med att bli hembjuden till någon och titta på en 3 timmar lång video över någons semesterminnen, la jag ned det projektet.
Jag övergick till att fundera över fenomenet nyårslöften och kom på att det var inte heller något som krävde några större funderingar, eftersom vi alla vet att vi bryter dem. För mig brukar nyårslöften vara från 3 minuter till några månader. Trots det envisas folk fortfarande med att ge nyårslöften, och jag förstår inte riktigt vitsen med att just vid ett klockslag klämma ur sig ett löfte för att man känner att man ska, för att det just då är starten på något nytt. Egentligen är varenda dag starten på något nytt……………..
Nyårslöften handlar ofta om något man ska börja med eller sluta med. Börja motionera regelbundet, börja äta nyttigare mat och sluta röka/snusa. Sluta röka kurser och viktminskningsprogram måste ha sin absoluta topp i januari varje år. Förutom för dem, som anser att en snygg kropp är viktigt, och i aprilpanik inser, att det är vår och snart så kommer sommaren och med den kommer naken hud som gör att valkarna fladdrar fritt. De ångrar att de inte gav något nyårslöfte, som de med all säkerhet hunnit bryta innan april.
Ack ja!
Jag har kommit till insikt att för år 2010 gäller det att ha överlevnadsstrategierna klara, för några nyårslöften blir det inte tal om.
Nu kanske ni tror att jag ska skriva om detta med att jag ska ta mig igenom Göteborgsvarvet i maj, men det ska jag inte. Där har jag en plan och den handlar om att genom motion (urk, pust och stön) och regelbunden träning (bland annat på Sportlife, jäck) få upp flåset, mer muskler och bort med de där sista kilona som hänger kvar. Fast jag har den roliga motionen också som är linedancen och bowlingen, så det är inget synd om mig. Nej, det handlar om annat.
Det lilla- och det STORA projektet 2010.
Det lilla är att jag och mina två syskon innan juni månadsslut ska ”vara klara med sommarstugan”. ”Vara klar” handlar om att ta reda på saker, städa upp, men det som kräver strategier är den energi det känslomässigt krävs att lämna över den. Min mamma och pappa har arrenderat en tomt på en ö i Bråviken där den här lilla, lilla stugan fanns, sedan början av 60-talet. Stugan ägde jag och mina syskon fram tills sent i höstas. Under 2009 har vi i arrendenämnden fått igenom en dom till vår fördel då den som nu förtiden äger ön, begärt ett mycket, mycket högre arrende. Jordeägaren överklagade domen till Svea Hovrätt och vi kunde inte, rent ekonomiskt eller känslomässigt, hålla på och processa. Så vi gav helt enkelt upp. Han som äger ön har för en liten summa köpt ut oss och vi hyr stugan fram till sista juni nästa år då han tar över den. I detta läge är jag oerhört glad över att min pappa inte lever. Stugan var min pappas allt. Det var här han kopplade av. Det var här han fiskade, la nät, metade, pimplade och gick runt ön för att kasta med sitt spinnspö. Det var här jag som barn spikade 200 spikar i ”stubben” och i det bräckta vattnet som 5-åring lärde mig simma. Det var här jag lärde mig segla optimistjolle (ja ja….några gånger råkade jag på grund) och såg på när min morbrors dåvarande fru inte kunde segla utan for iväg, baklänges, för att sedan hämtas hem med motorbåten. Det var här som mina barn, likt mig, lärde sig ro. Det finns så mycket minnen att jag nästan drunknar i dem. Det är i detta jag måste hitta mina överlevnadsstrategier inför det faktum att jag inte längre kan hänga mig kvar vid platsen, men minnena kan ingen någonsin ta ifrån mig. Näsan måste vara över vattenkanten. Rent förnuft mässigt inser jag att ”det är bara en plats, en liten stuga, en liten ö”. Det går alldeles utmärkt att ibland föra tankarna till förnuftet för att i nästa stund sitta med tårfyllda ögon och ha ett hjulspår i huvudet som skriker: Aldrig mer kan jag vara där. Jag vet, rent teoretiskt att jag sörjer och rent teoretiskt var i den processen jag är, och visst vet jag att både jag och mina syskon överlever. Det svåra nu, är att vänta på våren så vi kan börja röja. Jag tror att får jag bara börja med det så kommer jag hitta mina överlevnadsstrategier. Båten ligger på land, stugan är vinterbonad så nu får jag vänta på våren helt enkelt.
Min mamma fyller nästa år 80. Det är det STORA. Jag är inte förberedd och inser att jag borde vara det. Hon har nämligen redan börjat planera. Mamma säger att hon behöver hjälp med att ”planera”, men jag vet vad det innebär. Det innebär att hon planerat exakt, precis, och på vilket sätt och när jag och mina syskon ska göra det som hon planerat. Hjälp! För att överleva detta behöver vi, alla vi som hon tänker blanda in i detta, snabbt hitta på någonting som gör att vi styr upp det, och det nu! Mina tappra försök om firande godtogs inte och det är ganska så alarmerande. Hon har det hela klart för sig. Oj, oj, oj………….
Med detta inför 2010 önskar jag er alla ett Riktigt Gott Nytt År
Dagen innan nyårsafton får jag ett telefonsamtal om en bekant som hastigt blivit svårt sjuk. Senare på kvällen får jag ett nytt samtal då det framkommit ytterliggare komplikationer kring detta. Mitt liv stannade. Jag var förkrossad och chockad. Ville hjälpa, men kunde inte. Tankarna kretsade om hur ensam och rädd hon måste vara. Om hur allt kan förändras till en livskamp, så fort, så snabbt, utan att det behöver vara en olyckshändelse. Livet stannade och backade tillbaka till minnen.
Jag önskar så att livet vore så mycket annorlunda för henne just nu. För mig och för så många andra rullar livet vidare precis som det nästan alltid gjort. För henne är livet så förändrat och jag önskar inget hellre än att hon blir frisk igen. Jag tror på livet, inget annat.
Min text som skulle läggas in på nyårsafton blev så märklig. Mina överlevnadsstrategier handlar inte om liv och död som det gör för så många andra. Det kändes inte rätt och mina ord kändes fåniga, och texten meningslös.
Fast, egentligen är inget meningslöst. Det är bara det att ibland flyttas våra perspektiv. Jag skulle kunna skriva om Haiti, om kampen där och om många andra lidande för att lyfta blicken ännu längre bort. Det är så lätt att hamna där i tanken, och jag tror att vi måste det ibland. Trots allt, tror jag ändå att jag fortsätter att försöka vara i nuet, i min lilla värld. Att önska att en svårt sjuk person blir frisk igen. Att jag och de som finns runt mig, en del nära, en del lite längre bort, får ett fantastiskt 2010. Jag vill glädjas åt det lilla, och jag hoppas jag förmår mig själv att se det.
Bekymmersfri sorkjakt i snön! Vårat odjur!
Tanya är ingen bra jägare! (Som tur är!)
Taz är inte speciellt intresserad av några sorkar! Grå och snöig runt nosen!
Massor av snö!
