Barbamamma & Astrid
Jag gillar att ha semester i augusti. Tycker det är fantastiskt att få njuta av just den månaden. Skaka av sig sommaren för att ta sats in i hösten. Det stämmer sannerligen inte in, att redan ha haft semester och det fortfarande är en sommar framför mig i tiden. Jag får tänka om, och jag får tänka till, men känslan av något inte stämmer hänger kvar. En lätt förvirring som jag inte riktigt kan sätta tummen på. Är det för att kvällarna inte är mörka och fuktiga eller är det känslan av att inte ha haft semester än, trots att jag rent praktiskt vet det, som gör att jag har svårt att ta till mig var jag befinner mig i tid och rum?
Jag längtar till hösten så att jag får vara där min hjärna befinner sig. Förlåt, alla sommardyrkare som njuter.
Vi har varit i Belgien. Jag, maken och älskade Astrid. Astrid är en ny bekantskap och enligt Per den bästa kvinnan han någonsin haft vid sin sida. Själv tycker jag det är lite lustigt att vår navigator/gps har fått ett kvinnligt namn. Hon har en mjuk, len, entonig röst som säger ”observera” när Per kör för fort. Inte alls som min gälla, hysteriska stämma när jag på en inandning väser högt: Det är 70 här!!” Det är som om han lyssnar mer på henne än på mig och det känns riktigt bra, faktiskt. Astrid säger också till, hela 3 km innan, när nästa avfart är och i vilken fil Per ska köra i. Det gick som en dans genom Tyskland. Förra gången satt jag med en karta, svettig panna, torr strupe och försökte efter bästa förmåga hitta ett alternativ som kunde vara en vettig väg åt rätt håll. Jag kände mig underbegåvad och hade en puls på 160 genom hela Tyskland. Min enda ångest den här gången var att Astrid skulle sluta fungera och jag skulle behöva ta fram kartan, vilket inte skedde. Jag ska vårda henne ömt och hoppas att hon överlever mig.
Belgien bjöd på ett strålande väder, när vi kurade in oss hos Karel och Kathys familj. Det var 7 år sedan vi hälsade på dem. Med ett mycket tydligt minne om mitt livs värsta baksmälla, förra gången, tog jag det försiktigt med ölen. Jag älskar Belgisk öl. Alla deras sorter, doften, lukten, smaken. Så mycket spännande sorter, men, lite i taget är bättre än att försöka dricka mängder av sorter under en och samma kväll. Hualigen!
Annat är också ”hualigen”. Kvinnor brukar skriva om krympta kläder i garderoben, men här är det ingen garderob som har krympt. Jag har helt enkelt svällt ut. Svullat upp mig! Tuggat och druckit till det själv. För mycket mat och för lite motion. Som en förslappad Barbamamma börjar jag åter känna av mina leder och jag vet vad som gäller. I går var jag på Sportlife (gymmet) och det var fruktansvärt vidrigt. Fast jag vet att det är det enda som hjälper. Det är så tråkigt, men det är bara jag som måste bestämma mig. Hur inspirerad låter jag? Precis lika inspirerad som när jag slutade snusa, gissar jag. Nu får åter igen min sura envishet ta över känslan av att jag måste ha en go kvällssmörgås till min kopp te. Nu ska jag njuta av sommarens alla bär, frukt och grönsaker. Hela mitt inre skriker blodig biff, krämig sås och färsk potatis, efterrätt med jordgubbar, vaniljglass och grädde. Nä, jag vill inte ha tips på vad jag kan äta istället eller vad jag ska ta bort. Jag vet redan det och jag tycker inte det är någon tröst alls. Det värsta av allt är att det dessutom inte är ett dugg synd om mig.
Mamma har firat sin 80-årsdag i vackra Tunabergs Hembygdsgård. Där, i Tunaberg, är hon född och där vill hon sedan också vila, i samma minneslund som pappa redan finns. Vädret var strålande och mamma samlad och glad. Jag höll mitt tal och det var sannerligen inte lätt att få ihop någonting som var passande. Min mamma är en stolt dam. Bakom min mamma på väggen där hon satt vid bords, fanns ett stort porträtt på min morfar. Han var kyrkvaktmästare i Tunaberg och får nu dela väggen med andra som arbetat i och kring kyrkan. Jag satt så jag såg honom och mamma. Log lite för mig själv och kände att han nog trots allt var med och firade sin dotter. Jag ser morfars blick och anletsdrag återspeglas i min systers äldsta son Oskar. De finns där, de genetiska banden som väver oss samman. Precis som jag själv ibland kan se min mors händer när jag torkar av diskbänken. Stolt dam, lär jag ju aldrig bli, så jag nöjer mig med likheterna vi har utseendemässigt.
Per och jag har börjat måla huset och om vi blir färdiga i år får väder och vind utvisa. Från senapsgul börjar huset bli mer vaniljgul. Vi kladdar på och fotbolls VM räddar mig från att hålla på sent på kvällarna. Vi slutar nämligen måla tills de börjar sända matcher på eftermiddagen/kvällarna. Jag är totalt ointresserad, men inte Per. Han tycker nog inte att jag ska stå där och måla själv, medan han tittar på Tv. Har nog något att göra med hans samvete, kanske? Inte mig emot!
Snart kommer jag också att ha en hörande make. Vi har varit på Sahlgrenska. Jag var med som hörselpolis för att se till att han verkligen kom dit. Vi har nämligen haft lite olika uppfattningar kring hans hörsel och nöjet var helt på min sida angående graden av hörselnedsättning. Tyvärr är det hörselnerven som det är fel på vilket gör att det inte går att operera utan det blir hjälpmedel. Det kommer nog att bli en invänjningsprocess för alla i Pers närhet. Alltså inte bara för han som helt plötsligt kommer att höra, utan för oss andra som är vana vid att han hör som han hör. Jag har svårt att föreställa mig det hela, men tycker att det ska bli spännande. Jag ser inte samma entusiasm som jag känner i min makes ansiktsyttryck. Vet inte om det beror på att han fått reda på att han hör mindre än vad han trodde han gjorde, att jag fått rätt, eller om han inte vill ha hörapparater?
Nu ska jag gå ut och njuta av juli. Jag ska släpa mig runt på lätta steg i skogen med en morot i näven och försöka övertyga mig om att det är juli och att det är just en morot jag behöver.
Njut mina vänner, Njut!
Snart kommer min älskade höst och jag slipper förvirringen, hoppas jag
