tanyataz

Jag joggade, sprang och gick, men inte i mål! Strax efter 15 km valde jag att kliva av. Det var extremt varmt och jag blev faktiskt rädd för hur min kropp reagerade. Innan hade jag sagt att jag skulle kliva av om jag på något sätt kände att inte kroppen hängde med, men att jag skulle kliva av på grund av att mina händer såg ut som uppblåsta gummihandskar, hade jag inte trott. Det var fel del av kroppen som reagerade. Kändes som om det lika väl kunde ha varit näsan som svullnade upp. Vad hade händerna med löpningen att göra?

Göteborgsvarvet var som en masspsykos. Löpare trängdes med tomma blickar och flocken rörde sig åt ett och samma håll. Rådet att inte hänga på i start, utan snabbt hitta sin egen rytm och bara mata på, existerade inte vid start. Redan där, trängseln med 3000 personer i samma fålla som skulle släppas ut samtidigt, trädde de tomma blickarna in. Eftersom jag då inte är någon tävlingsmänniska ser jag händelsen från detta perspektiv. En idrottsjournalist hade beskrivit det som människor som var fokuserade på en idrottsprestation och var laddade att ge sig av. Jag funderade på var jag hamnat och hur jag skulle stå ut i 21 km löpandes, när svetten lackade, innan jag ens rört mig. 25-26 grader i skuggan och jag stod med solglasögon och löparskor. Det var mer eller mindre en chock att befinna sig där överhuvudtaget.

Hej och hå! Iväg bar det och oj vad folk sprang på. In i Slottsskogen och där efter ca 400 meter började jag fundera över var det skulle serveras vatten. Energidryck hade jag blivit avrådd för att ta om jag inte var van att dricka det. Det kunde ge magknip och med fasa hade jag sett mannen/killen som för några år sedan sprungit varvet efter en diarré attack.

Strax efter 4 km kom den första vätskestationen och den första erfarenheten av klibbig sörja att klafsa sig igenom för att ta sig vidare. Det jag för länge sedan längtat efter tog slut snabbare än vad jag trodde. Det var ju inte en bar att stå och hänga vid utan muggar for hit och dit med vatten och energidryck. En smula våt lufsade jag vidare med blicken fast på en speciell kvinna. Jag hade fått fatt på hennes ryggtavla efter ett par km och hon höll en ganska bra takt. Ibland låg jag före henne, ibland låg hon före mig. Jag tog ett fast tag med blicken på hennes ryggtavla och bestämde mig för att ”hon var min”. Tanken var att ”tar hon sig runt gör jag det också”. Hon blev min livboj, där i hettan, utan att själv vara medveten om det.

Sedan kom Älvsborgsbron. Den hade jag också hört talas om. Med röster av skräck, vånda och ångest. Jag bestämde mig för att ta det lugnt. Jag tog det redan lugnt, så lugnt borde ha varit stå still ett tag, men det var också ett av råden som for runt i huvudet. Att inte stanna. Vad du än gör låt benen hela tiden röra sig. Så jag ömsom gick, ömsom joggade jag uppför Älvsborgsbron. Mitt i en intervall av jogging är det en mycket lång man som GÅR om mig. Jag blev så förbannad så jag var tvungen att hänga på honom ett tag. Han såg ut som en jätte mitt i folksamlingen och jag tog rygg på honom i ren ilskna. Efter ett tag hade jag lugnat ner mig och insåg att jag skulle släppa honom. Min valda kvinnorygg kom ifatt mig och jag greppade henne med blicken istället.

Överallt satt människor i gräs, på campingstolar och tjoade, åt och drack! Det var det som jag som joggare skulle se som stöd och de var ett fantastiskt stöd för alla dessa tusentals människor. Jag lovar, jag försökte verkligen göra dem goda i min hjärna, men i min värld, just då, var jag bara så förbannad på dem. Där satt de och njöt av vin, öl och god mat. Jag var så fruktansvärt avundsjuk. Alla ”kom igen nu” omvandlades i min hjärna till tankar om att: ”Där kan du stå minsann och tjoa medan jag kämpar för livet och plågar mig och du har ingen aning om vad jag går igenom. Säg åt mig att det räcker nu, istället. Idiot!” Så gick tankarna, när jag ens orkade tänka.

Äntligen kom 10 km och i min hjärna la jag ihop att det var lite mer än dubbelt så långt kvar. Strax efter 10 km började jag se folk som inte mådde bra. Människor som hade kramp, som satt ned, som låg ner och det var inte de vinpimplande-tjoarna utan personer med nummerlappar. Där någonstans vinglar en man/kille om mig och jag hinner tänka något om att han kommer att ramla. Vi är 3 personer som nästan greppar honom. Jag får tag i en arm som är så svettiga att den glider ifrån mig. En man får tag i hans tröja och något kanske vi dämpar fallet. Det blir kaos och snubbel. 4 personer på backen varav en är avsvimmad. Vi släpar honom åt sidan, lägger honom i framstupa sidoläge och personer med gula västar kommer strax springandes till undsättning. De häller vatten på honom och han kvicknar till, men blicken är inte längre fokuserad utan bara dimmig. Vi löpare får lämna honom där och ambulans är på väg.

På darrig ben ger jag mig iväg och min livboj är borta. Kvinnan vars rygg jag hängt upp livet på har seglat iväg.
Jag försöker fokusera på att ta mig i mål och dricker vatten så fort tillfälle ges. Människor springer om mig, ibland blir det trångt, ibland springer man förbi någon orkester och jag hinner förundras över att det finns musik för alla smaker. Det är dragspel och frälsis, men också hårdare musik som i mitt tycke lyfter mina steg.

Jag börjar få besvär av händerna, riktiga besvär. De svullnar mer och mer och jag försöker hitta på rörelser som ska ta ned svullnaden. Till alla dem som såg en idiot flaxa omkring i Göteborgsvarvet med händerna i luften, så var det bara jag. Hade tankar om att jag skulle hålla dem högt (gamla sjukvårdstakter). När inte det fungerade försökte jag öka cirkulationen genom att böja fingrarna, men när jag inte ens kunde böja dem utan att de pekade ut åt varsitt håll blev jag riktigt rädd. Då var jag någonstans på Götaälvbron. Vilken fruktansvärd bro!! Ingen hade varnat mig för den minsann! Den gick bara upp, upp, upp och där var jag med mina groteska händer som sprängde och stack. Jag funderade över om jag frös, men konstaterade att jag var bara rädd över vad som hände med min kropp.

När jag äntligen kom ned från bron och passerade 15 km spärren, bestämde jag mig ganska snabbt att det fick vara bra. Det kändes helt galet att fortsätta. Så jag såg en glipa i staketet bakom femmanhuset och klev åt sidan. Upp med mobilen och ringde efter Per. Vi beslutade att ses vid Nils Ericson terminalen. Jag bestämde mig för att ta av mig nummerlappen, men fingrarna ville inte böja sig så jag kunde knäppa upp de små säkerhetsnålarna så jag rev tillslut av mig nummerlappen.

Så var det gjort. Jag var väl en av ca 20 000 som bröt loppet. 38 459 personer tog sig runt.

Nu var det gjort och det är ytterst tveksamt om jag kommer att göra om det. Lite undrar jag hur det gick för min livboj? Om hon tog sig igenom loppet………

Ska nog hålla mig till mer stillsamma aktiviteter. Tyvärr säger mina två arbetskamrater, som båda tog sig i mål, grattis till de båda, att det är deras tur att bestämma utmaning. Jag vill härmed framföra att knyppling är stillsamt och en väldigt stor utmaning. Bara så ni vet!

och

Grattis till alla er som fullföljde loppet!