tanyataz

Jag har varit på resa, för några veckor sedan, med ett gäng kvinnor. Flera av dem har jag rest med i många år. Så där otäckt många år har jag känt dem. Nu för tiden är våra barn i den åldern som vi var i, om inte äldre, när vi började umgås.

Att resa innebär flashback. Åka båtkryssning ännu mer minnen. En del av dem försöker jag förtvivlat förtränga. Trots allt, funderar jag en smula filosofiskt över var tiden tog vägen. Inte tusan tycker jag att jag är så mycket äldre?! Jag försöker tappert tro att sinnet är det samma. Jordens dragningskraft har visserligen satt mer än ett spår på själva skalet, men har jag/vi blivit äldre?

När jag tittade ut över det där gänget jag skulle resa med, så bekanta, även om det var några nya trevliga bekantskaper, ser jag samma människor som för 25 år sedan. Det är bara det att nu ska vi fira att en av oss fyllt 50 år. Egentligen förstår jag ingenting. För 25 år sedan var en 50-åring en väldigt gammal människa och den där siffran idag, känns mer som en siffra, än en gammal människa.

En kryssning, i dåtid, varade i 24 timmar, men nu, ska vi åka i 40 timmar. Det bär inte iväg till Åland, utan nu blir det Tallinn. Förr, då var det billigast möjligast och hytten låg under bildäck. På den tiden hade vi sannerligen behövt större hytt, med tanke på att vi nog hade med oss lika mycket packning då, som nu. Jag minns hur jag tappert låg ner i en överslaf och tog på mig strumpbyxor då golvet var upptaget av någon annan. Vi fick i skift turas om att göra oss klara. Det luktade alltid en blandning av cigarettrök, bensin och spya.

Nu har vi 4bäddshytt med fönster. Det finns en garderob med galgar att hänga kläderna på. Vi kan träffas, allihopa i hytten, för att sjunga och prata, utan att syret tar slut. Till och med ta med sig en pall att sitta och skråla på. Vi får plats på ett och samma ställe.

Fast, jag erkänner, det är inte som för 25 år sedan. Det är som om inte bara kroppen har ändrats utan även tankebanorna har blivit en smula, ja, förståndigare är nog det ord som låter och känns bäst att skriva. Vi tänker och ser lite annorlunda ut.

Bara det här att välja sängplats. Förr var det nog mycket den som var minst full som hamnade i överslafen. Den som visste att den inte brukar behöva rusa till toa eller sova med en fot i golvet. Ibland var det nog även den som kom sist till hytten som fick ta det som var över. Det var bara att skutta upp under taket och sova någon timme, på den tiden. Nu, ja nu så tittar vi 4 på varandra som ska dela hytt och beslutar att den som har mest värk och inte riktigt kan ta sig upp, är absolut den som ska ligga nederst. Jag som då ska ligga överst försöker ta mig upp med ett smidigt skutt, men inser att det där med hjälpmedel, för att stönande ta mig över kanten, inte är något som är överskattat att ta till. Det går inte heller att smidig som en katt smyga sig ner för ett toalettbesök utan det hela är förenat med stönande och frustande både på ner-och uppgång.

Jag skulle aldrig för 25 år sedan lagt mig tidigt för att känna att jag ville tillvarata den hela dagen vi skulle vara i Tallinn på. Jo, jag har lagt mig tidigt på en Ålandskryssning några gånger. Då har det handlat om andra omständigheter som inte har med förstånd att göra, utan mer oförstånd. Den här gången är jag så redig. Kanske ska tillägga att vi endast var 3, av resans 11 personer, som då var så här förståndiga just den här första natten. Förr hade jag aldrig gjort det av den principen att jag kunde missa något eller helt enkelt inte alls tänkte på morgondagen.

Den här gången åts frukosten efter att samtliga i hytten duschat och pudrat näsan. Förr, då åt jag frukost med alla pensionärer som hängde på låset till restaurangen, när den öppnande. Fast bara om jag varit vaken hela natten. Hade jag somnat så åt jag helt enkelt inte frukost.

Jag hade aldrig ens kommit på tanken att sätta mig på en guidad tur med buss på morgonen, utan hade nog aldrig klivit av båten. Måste tillägga att vi i vår hytt påmint varandra om att kissa förebyggande innan bussresan och hade vi även kunnat göra nummer 2, förebyggande, så hade vi gjort det med. Jag tittade också var vi gick ut från terminalen så att det skulle bli lätt att hitta tillbaka. Mycket moget, nästan övermoget.

Nu satt vi med ett gäng andra människor på bussen och i värsta ”Sällskapsresestilen” lyssnade vi intresserat på kvinnan som på bruten svenska berättade om Tallinn. Det kändes till och med helt naturligt att gå efter henne på kullerstensgator medan hon viftade tappert med en karta över huvudet så vi inte skulle tappa bort henne. Förr hade vi nog tittat mer på människor (läs killar) som vi mötte när vi intog någon stad. Nu tittade vi ner på fötterna för att inte trampa snett och ingen hade nog kommenterat att jag nog skulle behöva hålfotsinlägg.  

När jag tänker tillbaka så gjorde vi nog mer saker som vi inte gjorde för 25 år sedan. Inte tusan plockade jag åt mig våtservetter från restaurangen för de kan vara bra att ha, eller för den delen lite tandpetare till plånboken. Om det var något som förr vandrade runt i gänget så var det troligtvis en flaska sprit att ta sig en klunk av, innan maten. Nu hade en av kompisarna med sig en flaska handsprit som vi baddade händerna med innan vi tog i våra bestick på uteserveringen.

Fortfarande sjöng vi som galningar på bussen upp till Stockholm. Busschauffören bad om tystnad, men vi förstod sedan att han inte trodde det var vi som lät, utan ett gäng ungdomar fick skulden. Det var ju inte alls meningen! Tanterna ber om ursäkt!

Vi fick besök i hytten, när vi satt där alla 11, av en mycket ung kille som pratade och pratade. För 25 år sedan hade vi troligtvis undrat vad han var ute efter och troligtvis försökt bli av med honom. Nu tyckte vi han var så söt, det lilla livet, och han fick prata precis hur mycket han ville.

Livet förändras, men inte allt. De finns ju fortfarande kvar, under skalet som blivit en smula äldre döljer sig samma härliga personligheter. Lite visare, lite ödmjukare, men med samma glöd!

Då, som nu..........
Tack tjejer för en fantastisk rolig resa!

Kidnappad på jobbet och utklädd! 



Det går liksom inte att beskriva vissa saker. Den här klänningen var en riktig upplevelse och för den som undrar har hon naturligtvis inte haft en chans att välja första kvällen outfit. Sussi, du var helt klart bedårande i denna guldklänning.



För att inte tala om de matchande skorna till! 



Hårda brudar!



Förvånade brudar!



Fnissande brudar!



Gamla takterna sitter i, hos Kirsi!!



Tant Sussie är rakt på sak: "Visa mig dina tatueringar!"



Dans, dans!!

 

Stadsbild från Tallinn. En sådan här bild får mig att tänka på en resa till Kos som jag gjorde tillsammans med Sussi Berlin och denna 50-åring. Det var bara min kamera som då, för mer än 25 år sedan, hade en bra blixt. Detta resulterade att jag, dagarna innan hemresan till Sverige, endast hade barbilder från våra suddiga kvällar. Vi gav oss helt enkelt ut och knäppte bilder på lite ruiner och hus, för att inte verka alltför förtappade när vi kom hem. Nu tar jag en sådan här bild för att jag helt enkelt tycker den är historiskt vacker!!



Andra kvällens outfit!



På havets vågade vågade våg min båt jag styrde.........



Trötta brudar!



....och så skulle det naturligtvis sjungas karaoke!!



Sååååååååååååå söööööööt 50-åring!!!!!

 Tack igen för lite oförglömliga minnen!
Kram!
Nu laddar vi om.......för nästa!