tanyataz

Vecka 11 var vi i Idre och det skulle nog lätt gå att lägga karbonpapper mellan den resan och förra årets resa dit. I alla fall gällande rutinerna. Per upp väldigt tidigt med Tanya och Taz för dagens första promenad, si så där vid 06-07. Frukost vid 07.30, Tv-tittande klockan 08-09 för att se på "Idre nytt" och konstatera att det är exakt samma program som det var förra året, med exakt samma information, tävlingar osv. Det som vi då är ute efter är väderrapporterna och de skilde nog sig lite åt i vilket fall som helst.

Under tiden att Janne och jag gjorde oss i ordning under Tv tittandet så gick Per dagens andra promenad med hundarna. När han kom tillbaka var skidorna framställda, väskan packad för några timmar i backen och hundarnas aktivitetsleksak proppad med mjukost eller leverpastej. Klockan 09 stod vi sedan vid liften för att ta oss upp i ostbackarna. Vi är så samkörda med dessa rutiner att ord på något vis blir helt onödiga. Det är så här vi gör och allt annat blir konstigt.

Vi hade en helt fantastisk vecka med väldigt bra skidåkning. Backarna var perfekta. När jag kom hem såg jag att bilderna jag tagit var på exakt samma ställen som jag brukar ta bilder på, och jag börjar faktiskt känna mig en smula begränsande i mitt beteende. Det som trots allt var nytt detta år var att Janne inte blev sjuk utan det var min tur. Jag började känna av en förkylning och den var nog egentligen en rätt elak sådan. Efter hemkomsten lyckades jag däcka både Per och Janne med den. Per satt upp några nätter för så fort han låg ner fick han ingen luft. In i det sista försökte jag förneka att det kunde vara samma elaka förkylning som jag haft, men insåg sedan att det nog var det. Att de blev såååååå sjuka berodde nog på generna eller också fattade jag inte att jag var såååååå sjuk.

Skidåkningen för min egen del gick bättre än vad den gjort tidigare. Nog för att man alltid får ont i fötterna av pjäxorna, men i år var krampen uthärdlig. Jag tror min viktnedgång och träning haft en liten betydelse trots allt. Vill tro det om inte annat!

Jag tror att vi 2benta njuter av den här resan mer än de 4benta. Att resa till Idre betyder för Tanyas del att hon hela tiden måste gå kopplad. För bådas del handlar det också om att de inte kan ströva fritt på någon tomt. Däremot så blir det nya dofter och nya miljöer. Tycker att det fungerar fantastiskt bra att ha med sig hundarna. De är ensamma i stugan några timmar varje dag och det har aldrig varit några problem.

Förra årets påsk, som inföll vecka 12 med snö, byttes till en påsk med strålande väder. Min bror Lasse med familj kom på besök och de fick verkligen se västkusten från dess bästa sida. Först så vann IFK Göteborg sin match med Djurgården på påskafton och på matchen befann sig de två äldsta barnen med de manliga barnen. Sedan så lyckades Lasse fånga en plattfisk på flugfiske. Bara en sån sak! Vilken upplevelse! Vad mer kan man begära? Vi andra gnetade på med våra kastspön utan att se eller känna någon som helst vittring efter vare sig laxöring eller skädda.

Jag vet inte riktigt vad Familjen Jansson, min brors familj, tutat i den där minsta i barnaskaran? Lilla Alva lär i helgen ha funderat över deras grannar som hade fest med tjo och tjim. Hennes fundering var om "Per och Maria var där"?!!
Jag undrar lite vad hon menar med det. För vi sådant liv när hon är och hälsar på oss?

Annars är allt trivsamt här i skogen. Jag har ägnat mig åt lite vårbruk och Per inspekterar samt mumlar om skylt nere vid vägen för den enorma skörd han tror vi ska få. Jag har petat ner, gul- och rödlök, rädisor (som på sörmländska uttalas räddisor och inte som här rääääääädisor), sallad, rödbetor, potatis och diverse örter. Så finns några jordgubbsplantor och rabarber som vi fick av Britt och Ingvar förra året. Rabarbern har växt och snabbt gjorts till paj och muffins. Just nu står den på återhämtning. Har nog aldrig tidigare använt mig så pass tidigt av rabarber, men jag riktigt längtade efter att få göra något med den.

Jag spontan köpte en Kiwi planta till uterummet och gick hem för att läsa på angående skötsel osv. Över allt så läste jag om att man behövde en hon och han planta för att få Kiwi. Jag glodde surt på min planta och funderade över vilket kön det egentligen hade. Tillslut, efter lite mer letande på Internet så hittade jag min inhandlade sort. Den ska tydligen vara självbefruktande, så nu hoppas jag på det. Jag råkade säga till Per detta om han och hon plantor och han tittade på mig som om jag vore fullkomligt rubbad. "- Är det en växt du pratar om eller ett djur, var hans kommentar." Fast med den erfarenheten om att även växter kan vara hanar och honor, så kunde han se väldigt proffsig ut då hans syster och svåger som förärade oss med två amerikanska blåbärsplantor. En honplanta och en hanplanta som vi fick i födelsedagspresent av dem (Per fick sin lite i förtid) Dessutom har jag köpt två humleplantor som ska växa upp över berget på baksidan. Två honplantor!

Jag har nu ägnat exakt 45 dagar åt pulver uppblandat i vatten. Jag kommer aldrig mer, i hela mitt liv (känns det som), äta sparrissoppa, svampsoppa eller kycklingsoppa. Varma koppen känns inte heller lockande. Om en vecka, den 1/3, kommer jag sakta trappa upp mina kaloriintag genom att börja äta. Jag längtar till det där kokta ägget med keso. Nu när det börjar närma sig så känns det nästan obegripligt svårt att det är en hel vecka dit. Att jag skulle klara detta med att inte äta, läs tugga, är ganska obegripligt för mig. Fast jag klarade det!

Den 13/2 vägde jag mig och hade då gått ner 11,6 kg. Jag känner mig nöjd över raset, men har mycket kvar. Jag tränar. Både fysiskt, men också mentalt. Det fysiska har gjort att jag kommer i mina gamla skidkläder. Inte de med elefantstorlek som inhandlades förra året, utan de som jag egentligen tycker är snyggare. Jag kan till och med ramla i dem och ta mig upp, vilket då är en fördel. Om några veckor åker vi till Idre, likt andra år, och jag längtar något obeskrivligt efter detta. Detta är också en orsak till att jag ska börja äta om en vecka. Jag måste få i mig MAT om jag ska klara av att åka skidor och vara ute i snön. Däremot så kommer jag att äta nyttigt, om än med vissa avvikelser, men jag kommer att återvända på banan igen, efter den här Idre veckan. Fast inte med pulver!!!

Mina båda barn har fyllt år. 22 och 19, och som alla andra tanter/mammor, undrar jag var åren tagit vägen? Älskade STORA ungar som alltid kommer att vara barn för mig. För så är det ju. Även som vuxen är man barn så länge det finns äldre tanter och farbröder som minns när man själv tultade omkring. Jag är en sådan stolt mamma till dessa fantastiskt underbara ungar.

Mina andra barn. Mina andra 2benta barn är jag också stolt över. Även de där 4benta hårbollarna här hemma som då är mina och Pers surrogatbarn är jag också stolt över. Trots att de sällan gör som jag vill, eller de gör nog det för jag känner de så väl att det mesta går att ha kontroll över. Utom då en lös Taz som bestämmer sig för en jakt. Då är det noll koll.

Idag är det ett underbart väder. Solen skiner, snön ligger fortfarande kvar och just nu visar termometern på + 4,7 grader. Tyvärr har några jägare bestämt sig för att skjuta något, vilket gör att Taz med olycklig min hellre är inomhus än ute. Fast i morse tog vi oss en ljuvligt, tyst promenad i skogen. Taz i flexikoppel och Tanya som en yster kalv, skuttandes hit och dit!

Idag ska jag roa mig med att fara iväg och gå på linedance kurs. Premiär och jag fnissar redan nu åt mig själv då jag vet att jag kommer att trassla runt. Inte minnas vad vänster, höger är osv.

Så här när det är annandagen och julhelgen snart är över så ska jag passa på att önska alla ett Gott Nytt År och hoppas att julen gjort er alla utvilade och nöjda. Här i skogen är allt bara toppen. Förutom att jag är en smula irriterad på Stenungsunds kommun, eller det handlar inte om HELA kommunen utan en enskild handläggare som skickat ut ett grannyttrande. Med julposten kom detta, den 23/12 och ska vara inlämnat 2009-01-02. Fruktansvärt idiotiskt eftersom det nästan är totalt omöjligt att skaffa sig tillräckligt med information i ärendet tills dess. Det måste vara den sämsta idén av alla sämre. Något ljushuvud har kanske tänkt att det vore smart för just den anledningen eller att man inte skulle "hinna" lämna in det då man inte är hemma. För Familjen Jorfors har det helt motsatt effekt. Hade man tänkt sig att få ett svar om att man inte " har något att erinra mot förslagen åtgärd" så var det, det absolut sämsta man kunde ha gjort genom att skicka ut det nu till oss. Vi kommer att "framföra erinran" mot detta bygglov till stor del baserat på att vi inte hinner få fram uppgifter kring bygglovsförslaget. Det handlar om ett vindkraftverk som är tänkt att byggas 500 meter från vårat hus, uppe i skogen bakom oss. Nog om detta........................

Jag har varit på julbord med jobbet. Det blev en jul lunch med vår styrgrupp. Vi smackade i oss med god aptit för att sedan, efter flera års tjat, sätta oss och gå igenom budgeten för verksamheten. Jag kan säga att maten fastnade i halsen och låg kvar där. Under alla år har 3 kommuner bidragit med 100 000 kronor var, varvid nu vår budget visar sig ligga på ett rejält minus. Tycker det är oerhört klantigt att tro att 300 000 kronor + stadsbidrag ska räcka hur länge som helst. Verksamheten har varit igång i snart 7 år. Herre gud vad jag gnäller.....är det inte bristande kompetens på ekonomer eller ansvariga för budget så är det bristande kompetens gällande bygglovs handläggning. Jag går över till att berätta om min klädsel på julbordet! Ska försöka utan att gnälla.

Jo, jag hade då klätt mig lite finare än vad jag brukar inför denna jul lunch. Klänning och svarta strumpbyxor, spray i håret och målade fransar. Gjort mitt bästa för att försöka se lite skaplig ut. Trots allt så vill man ju gärna göra ett gott intryck på "styrgruppen". När jag ca 4,5 mil efter att jag ha lämnat hemmet kommer på att det blev visst lite fel. Jag hade varit ute med hundarna innan på morgonen. I mörker och sedvanlig lera. I Kungälv kom jag på att jag hade glömt att byta på fötterna. En önskan om långklänning dök upp ur det inre, men ack nej, där satt jag med mina rejäla svarta kängor med stålhätta. Mina finklädda arbetskamrater skrattade gott tillsammans med mig. Det är bara att gilla läget på något vis. De snygga "Björn Borg- stövlarna" i svart skinn stod ju kvar hemma. Det kändes ganska stadigt och bekvämt att klafsa på med dojorna mellan laxen och sillen. Trots det så vet jag att jag inte är en skönhet så jag kan ju inte trösta mig med "allt klär en"....ni vet.

Jag avslutar, precis som mitt förra blogginlägg med några bilder. Sköt omer där ute i mörker och kyla! Nu går vi åter igen mot ljusare tider, ja om man då inte har hand om bygglov eller budgeten för Personligt ombudsverkamhet i Kungälv-Ale-Stenungsund, då går man nog mot lite mörkare tider.................



Tanya i skogen. Halsbandet som hon har köpte jag för, ja det är nog 4 år sedan. Hon har i stort sett haft det varje dag, varje promenad. Lite dyrare, men vilken kvalité! Speciellt med tanke på att Tanya är en riktigt ryck och knyck hund i koppel. Jag har köpt det här www.vibri.com



Det regnar godis!



Mer godis!



Tanya är nytrimmad sedan 2/12! Hon får så nya färger då.



Här står de som tror det ska ploppa fram mer godis ur mig. Tji fick de!





Julefridsbilder på Tanya och mig. Först försökte jag ta dem framför julgranen och hon blev helt sprallig. Matte på golvet som med milt våld skulle få hundhuvud och människohuvud att vara åt samma håll. Vi ålade runt och Tanya blev busigare och busigare. Då övergick vi till soffan och lite gos. det gick något bättre, men Tanya var mycket misstänksam som vad jag höll på med. Var liksom inte som vanligt soffslappar-sittande.

Förra helgen och även denna har vi tagit oss en tur i skogen för att leta svamp. Jo då, det går att få med Per på det. Han tycker det är jätte tråkigt, men kommer då och då med en hundpåse fylld med svamp som han begär att jag ska tala om vad det är. Om det är ätbart! Till 99 % säger jag kasta, eller skakar ut svampen på backen. Nu tror jag han förstått att jag endast är ute efter trattkantareller (fast han kommer inte ihåg hur de ser ut) och skogens guld, de gula kantarellerna. Att han går där i skogen beror INTE på mig, utan på att han finner sådan glädje i att se Tanya fara omkring lös i lera, ljung, gräs och mossa. Hon har verkligen koll på att inte tappa bort oss, eller, hmmmm, inte tappa bort husse handlar det om. Taz får springa runt med flexikoppel beroende på att han hellre jagar vilt och katter än håller reda på oss. Så hårt är livet för vår stora jägare. Förra veckan drog han 20 meter från huset, upp i berget och var putsväck borta. Vi skulle bara gå en liten sväng och Taz tänkte sig en egen sväng. Tillsist såg Per att ena hästen i hagen började titta på något och mycket riktigt. Taz var på väg till grannen, eller rättare sagt , till grannens katter. Han vet så väl att han inte får. Han blir så skyldig när man kommer på honom. Så nu får han finna sig i att gå med oss, nära, istället för att jaga. För det finns ju annat att jaga.

De här älgarna stod bakom huset upp i backen i veckan. En älgko med två kalvar. Jag skulle gå en promenad med hundarna och hon bara stod där. Jag utförde krigsdans på gräsmattan för att om möjligt få henne att röra på sig. Ville se vilket håll hon tänkte gå åt för att själv välja det andra hållet. Tillslut lunkar hon iväg rätt upp från berget så jag hade ingen aning om ifall hon sedan gick vänster eller höger. Hade ingen lust att möta henne i skogen, eller någon annanstans, så jag tog grusvägen istället för skogsvägen. Jag visslade och tjoade för mig själv och hoppades att grannarna inte hörde mig och att älgkon skulle inse att jag var tillräckligt galen för att vara avskräckande.

Det var det där med att Tanya har koll på oss i skogen. Hon har koll på sin husse! I går förstod jag att mig tyckte hon inte att hon behövde ha koll på. Nä, ingen hade minsann koll på mig. Jag gick på idén om att vi skulle gå på varsin sida av någon bergsknalle inne i skogen för att sedan gå rakt fram och hamna på berget bakom huset. Jätte smart! En verkligt bra idé! Det tog ca 5-10 minuter så hade jag tappat bort mig och min vandringstrio var puts väck borta. Jag ropade Per. Jag skrek Per. Jag vrålade Per. Sedan samlade jag ihop mig och började gå åt det hållet jag ansåg vara rimligt. Att han skulle höra mig där i skogen utan att han var i närheten var egentligen helt orimligt. Han hör ju mig inte när jag ropar till honom hemma, om han är på övervåningen och jag på nedervåningen. Mitt hopp stod till Tanya, men hur jag än stod still och lyssnade så hörde jag inte henne. Inga kvistar som bröts, ingenting utom tystnaden. Naturligtvis fanns där älg spillning och varje gång jag såg det så kollade jag om det rök om den. Den där älgkon hade jag ingen lust att möta. Tillslut började det bära nedåt och det ingav hopp. Jag tyckte mig höra Per ropa och vrålade allt vad jag kunde, men nä, inget svar. Jag började höra hur vatten rann och hoppades på att det var det vattnet som rinner ner över berget på skogsvägen bakom vårat hus.

Ibland var det så brant att jag fick ställa ifrån mig hinken, hasa på stövlarna eller rumpan med ett stadigt tag i en gren för att sedan fiska tillbaka min svamphink. Jag hade rätt i min gissning och jag såg skogsvägen! Då började jag titta runt mig och upptäcker trattkantareller. Innan hade jag inte tittat runt för jag var så fokuserad på att försöka komma rätt, att jag inte vågade titta för mycket i backen. Så står jag där en bit från skogsvägen och tjoar på Per som jag hör kommer på skogsvägen. Framför honom springer Tanya som stannar upp, ger mig en blick och fortsätter mot hemmet. VA! Nedrans hund! Där hade vi äntligen återförenats och hon bara fortsätter hemåt! Det gjorde visserligen Per och Taz med, men hallå......Jag blev jätte lycklig över att se min familj och de bara fortsatte mot hemmet!

Så Per säger nu att han aldrig kommer att föreslå att vi ska gå åt varsitt håll och sedan mötas. Det var ju väldigt insiktsfullt! Jag hade kunnat berätta för honom innan att han inte skulle ha för stora förhoppningar om att "mötas" på andra sidan av något berg eller så. Det är inte första gången jag är med om detta. Skillnaden är att de jag tidigare haft med mig i skogen brukar HÖRA mig och så löser det sig. Jag hade nog inte trott att han skulle höra mig, men han hade ju skutt-Tanya med sig som borde ha hört mig. Jag tror att hon hörde mig, men föredrog husse. Ack ja! Idag blir det skogen igen, men jag kommer att hålla mig på stigarna och strax i närheten av dem. Per föreslog att jag skulle ha mobilen med mig. Till vaddå? "Hej! Jo, jag är kvar i skogen. Det är lite berg här, och mycket träd, vilket håll tycker du jag ska gå åt?"



Förra helgens skörd!



Hon är i alla fall min älskling, fast hon inte letade efter mig.

För några veckor sedan släpade jag med Per till Indiska. Den hemskaste affär han vet. Per gillar att vara med mig och handla kläder och är oftast den som yr runt och visar mig det ena plagget efter det andra. Utom på Indiska. Han hamnar i någon slags komaliknande tillstånd. Benen går långsamt, kroppen sjunker ihop och han börjar släpa sig fram planlöst mellan kläderna. Det måste vara något med luften på Indiska?!

Hur som helst så har jag precis börjat snurra på ett klädställ med ECO- kläder och han står bredvid, lidande och ihopsjunken. Jag låtsas inte om honom och jag gissar att han förstår det. Precis när jag tittar upp från en tröja möter jag en annan kvinnas blick och exakt i det ögonblicket suckar Per ljudligt. Vi ler mot varandra, kvinnan och jag för att sedan skratta. Det behövdes inga ord. Hon och jag förstod exakt varandra i detta ögonblick.

Taz & Tanya mår bara bra, om någon undrar. Tanya har gjort två stora jordhålor för att troligtvis roa sig själv. Att det är hon och inte Taz som gjort det avslöjar all jord från mustaschen. Taz ägnar sig åt att spana. Han kan stanna när man är ute och går och spana. Sträcker på sig och så står han bara där. Ingen nos i vädret som sniffar, nä, bara blicken över hagen eller in i skogen. Fast idag hittade han både färska rådjursspår och älgspår i skogen. När jag ser dem så där färska som om att de gått före mig så börjar jag prata högt. Tanya brukar titta frågande på mig medan Taz huvud börjar fara fram och tillbaka för att försöka se det jag inte vill att de ska se. För visst är det så att när jag pratar så där så vill jag ha deras uppmärksamhet och ofta är det då sammanknippat med att de inte ska göra ett ryck efter en katt, ett rådjur eller en annan hund.

Nu är det snart helg och jag ska försöka passa på att gå ut i skogen för att leta lite svamp. Ska se om jag inte kan lura med mig Per. Han tycker det är ungefär lika roligt att plocka svamp som att handla på Indiska nämligen. Däremot så gillar han att gå i skogen och det är ju alltid en bra början. Svampen kan han låta mig leta efter..................

Först av allt vill jag på Pers vägnar tacka ALLA, ingen nämnd ingen glömd, som genom telefonsamtal, brev och besök uppvaktat och busat med Per på hans 50-årsdag. Det är tufft att fylla 50 år och återhämtningen har bara börjat.

Jag har tagit sats för att få till någon historia kring detta och det är inte lätt att samla alla intryck. Kan väl säga att det hela började med en annons i ST-tidningen som, ja låt säga ett 15-20 tal ringde på under över en veckas tid.

Trädgårdsarbete utföres

Medelålders man med gröna fingrar

hjälper dig gärna i din trädgård mot

en ringa ersättning. Per, 0303 - XXXXXX,

0709 - XX XX XX .

Saknar egen trädgård.

Hehe......Pers trädgårdsintresse är obefintligt och de gröna fingrarna är en väl dold talang. Efter ett visst antal samtal började Per säga att han var så fullbokad så han hade jobb till långt in i september.

Per fyllde den 11/7, men redan den 9/7 dök det upp lite arbetskamrater. Det blev en mycket blöt kväll för Per. Vi spelade kort sent in på natten och Per skulle bara kolla något på datorn. Efter någon minut kom det ljud av sömn från kontoret. På hundarnas madrass låg Per och sov med Tanya. Jag fick inte liv i honom när jag själv skulle lägga mig vid 02.30-tiden så det var bara att plocka av honom skor och glasögon och låta honom sova vidare. Han vaknade vid 06.30 och konstaterade var han var och därefter tog han hundarna på en morgonpromenad.


Z Z Z Z Z z z z z z z ....................

Kl 00.00 dök det upp folk på natten till fredagen. Det hade vi också trott, båda två. Det ösregnade ute. Pers syster hade med sig nybakat bröd, några kompisar kom med ärtsoppa, varm punsch och pannkaka. Närmsta grannen kom med en flaska whiskey och grattade. Vid 00.30 dök min bror upp med hela sin familj som åkt från Nyköping för att stanna några dagar.

Fredag morgon vid 08-tiden började telefonen ringa och sedan gick dagen i ett. Det tokigaste telefonsamtalet den dagen var från Bastuvikens simskola som ville prata med målsman för Per Jorfors eftersom han inte varit på simskolan på hela veckan.

Naturligtvis var det även skyltat hem till oss......hehe.....fiiiin utsmyckning...massor, massor med ölburkar låg slängda på gräsmattan.

Per fick en Borat baddräkt och blev övertalad på natten att sätta på sig den. Det blev den och en t-shirt.
En nu identifierad kvinna, mixtrade med Pers mobiltelefon, så på lördag morgon började den ringa kl. 04.30. Per hör ju dåligt och han vaknade definitivt inte av den. För mina närmaste bekanta är mitt morgonhumör välkänt och ni ska veta hur nära jag var att dränka mobilen i toaletten. Jag förstår mig inte på Pers telefon och fattade inte alls hur jag skulle få av alarmet som ringde om och om igen. Tillslut, efter 20 minuter, kände jag mig jätte nöjd eftersom jag lyckats stänga av telefonen. Tro nu inte att det hjälpte! Nä, den ringde igen när jag för 4-5 gången lyckats krypa ner i sängen. Sängen i gästrummet som är 120 bred och som jag delade med Per och Tanya. När den ringde fast den var avstängd så såg jag hur jag skulle göra och fick äntligen av alarmet. Därefter ägnade jag säkert 30 minuter till att tänka ut hämnden för den som kommit på idén om larm. Säger bara som så.......jag vet vem du är, det kommer att kosta!

Tanya ägnade hela dagen/natten åt att tigga och jag vet att hon fick annat än hundgodis. Konstant tiggde hon eftersom det konstant fanns någon som åt. Som en avfallskvarn tuggade hon och gasmolnen efter henne, i gästrummet och den något mindre sängen vi sov i, låg som en tät dimma. Taz gav tillslut upp att hålla reda på vem som kom och vem som gick. Vid 01-tiden mötte jag hans trötta ögon på gräsmatten med blicken "ska vi inte gå och lägga oss nu".

Det blir ju inte bara intensivt för oss människor, det blir det även för djuren.

Hur som helst så vill jag även tala om vilka fantastiska syskonbarn jag har. Emma och Ida de två äldsta i min brors skara av barn, som utan gnäll och tyck att det var tråkigt hos oss, fann sig i att även få stryk i kort och bada i havet fast det var kyligt. Och så de två minstingarna på 3 och 5 år som inte glömde bort, och visade så stor hänsyn mot Taz. Taz som då inte är van vid små barn och tycker att de är otäcka. Alva som är yngst sa myndigt: " Tanya kan man klappa, men Taz klappar man bara om han själv kommer". Precis så är det och precis så var det. Tänk vad enkelt det blir att umgås då. Taz fick vila i fred och rörde sig obehindrat utan att ha några små bakom sig som han måste ha koll på. De små brydde sig inte om honom utan hade annat att göra.

Nu finns det en nyckel i nyckelskåpet som det står Traktor på.

Ingvar fick köra av den från kärran åt Per.

Trädgårdstraktorn som äntligen min asfaltsbonde köpt! Den står parkerad som traktorer ska....i maskinhallen. Ett rött underverk och gräsmatten kommer aldrig mer att vara mer än 3 mm lång. För att inte tala om allt som kommer att flyttas hit och dit när Per får köpt sig en lite kärra bakom. Kanske kan vi hela familjen ta oss en liten söndagstur med det lilla underverket? Jag som tyckte det var mer nödvändigt med en bergsget för att hålla borta slyn på berget inser att det istället blir en motorsåg. Ännu mer saker som låter!

Semestern går vidare och i mitten på nästa vecka anländer 9 st sörmlänningar som ska mellanlanda här på väg till Danmark. Ska vila fram till dess.....tror jag!

Ibland stannar livet upp. Jag försöker verkligen ta vara på varje dag. Varje stund. Livet är så kort.

För några timmar sedan betalade jag in en summa till bröstcancerfonden. Till minne av en kompis i "tjejgänget" från mina gamla hemtrakter som somnade in i slutet på maj. Hon levde. Varje sekund, varje minut, tills sjukdomen vann.

I våras dog en annan bekant. Snabbt och oförutsett. Det känns som om jag den senaste tiden blivit ruskigt påmind om hur skört livet är. Livet som jag faktiskt älskar och som jag värnar om.

Jag har en klient som förra året i augusti blev svårt misshandlad. I polisrapporten stod det grov misshandel. Han själv trodde han skulle dö. Han var helt övertygad om att han skulle dö. Att skriva om det han varit med om var fruktansvärt för honom, men jag hjälpte honom med det, eftersom det skulle in till brottskadeersättningen, samt att jag tror det trots allt var läkande för honom att få ner det på ett papper. Att med det skrivna ordet göra det tydligt. När han visade mig bilderna som var tagna på honom efter misshandeln på akuten, då hade jag väldigt svårt att inte låta känslorna ta över. Där satt jag som professionell hjälpare och tittade på bilder som såg ut att vara en svårt sargad död man. Dessutom på en människa som jag känt i ca 4 år och som jag faktiskt tycker mycket om. Han är en go person och jag hade lust att gråta....

Livet är inte en oändligt lång resa utan bara en liten stund på jorden. Att fånga ögonblick, njuta av det lilla, ta tillvara stunden, allt detta gör att jag känner mig så rik och lyckligt lottad.

Från denna djupsinnighet måste jag bara berätta att jag har slagit i en tå. Japp, den är blå-lila! Jag satte på mig tights i köket och passade på att slänga foten rätt in i en skåplucka. Helt korkat. Det blev så himla knäppt eftersom jag minuten innan betalat in till bröstcancerfonden, så blev det fruktansvärt patetiskt att slå i tån och stå där med tårarna sprutandes för att det gjorde så förbaskat ont, när det i bakhuvet ringde en klocka över att det finns faktiskt de som skulle ha varit glada över om det "bara" var en tå som gjorde ont. GAH! Och så for det i huvet en tanke till klientens bilder och där var det inte frågan om en liten tå............... Snacka om att få perspektiv på tillvaron! Med andra ord så är min tå ingenting att tala om.

Hundarna! Jag skriver om dem istället! Det är enklare. Jaga katter, gå och bada, ligga i skuggan och snarka, sova på balkongen om nätterna och dela med sig av grus till sängen. Det är deras tillvaro just nu. De blir slöa av värmen som är, men det är trots det underbart att ha en inhägnad tomt att låta dem var i.  Jag behöver inte tvinga dem till promenader i över 28 grader i skuggan. Vi går tidigt och sent. Det som jag trots allt saknar på tomten är någon form av naturlig skugga. Går inte att påstå att vi har en lummig tomt. Nej, mer öken just nu med den brunbrända gräsmattan som knastrar under fötterna.

Vi har köpt nya trämöbler till uterummet. Hur tråkigt är det inte att olja in en trä stol, som dessutom är ribbad i både rygg och sits. Det tar aldrig slut. Två stolar kvar, men jag klarar inte av att motivera mig att göra dem klara just nu. Jag väntar lite.....lite bara....skyller på min blå-lila tå. Tror inte det går att måla med en så hemsk skada.

Jag ägnar mig istället åt att njuta av livet, trots tån!

Så var då golvet lagt och klart i uterummet. Jag hade faktiskt inte riktigt känt hur stort det var förrän golvet fanns där. Runt 33 kvadratmeter stort är det, och det blev stort.

Just nu finns inga möbler förutom några bänkar och min solstol som jag fått av Per. Lite blommor också eftersom temperaturen har sjunkigt till mellan 5-7 grader. Jag tror jag tyvärr har tagit död på potatisblomman som vi fått. Hade inte ställt in den i natt och den har ändrat sig i färg och ser allt annat än kry ut. Har hur som helst ställt in den också så får vi se om den tänker leva vidare.

Sedan är det nästan, nästan klart med stängslingen. Det är bara en grind mot maskinhallen som fattas, samt ett bättre rep till den större grinden och ett fäste i backen där. Sedan klart!



Framsidan av grinden



Baksidan av grinden! Hoppa över den om ni kan vovvar!



Fort Knox!



Det blev bra med stängslet. Tycker det är ganska diskret trots allt fyller verkligen sin funktion!

Så nu är rummet ute snart klar det med. Jag tänker så om att ha stängslad tomt. Vi har gjort det för hundarnas skull. Så att de kan få ligga ute och vara fria på en större yta. Leka eller bara vara. Fast det är ett rum! Detta rum tar inte bort de dagliga promenaderna utan ger förhoppningsvis ett välbefinnande hos dem. Sedan detta med att slippa flaggstångslinor och andra linor som trasslar sig när de är ute.

Vi lever och vi hade en underbar vecka i Idre! Förra årets väder med strålande sol hade vi inte, men bara detta att få komma dit gör gott för själen. Jag tror det är luften och att det är så vackert med snö och fjälltoppar.

Det fanns dagar vi inte såg några fjälltoppar. Då det snöade och var tät dimma. En dag åkte vi skidor endast i en timme. Sikten var obefintlig och det var nästan duggregn i luften.

Morgonrutinen var etsad i sten. Hundarna väckte oss vid 07. Per gick en sväng med dem och jag gjorde frukost. Janne väcktes och vi åt. Morgonväder och "Idre nytt" på Tv. Per ut med hundarna igen. Påklädning och fixning inför skidbacken. Tanya och Taz fick varsin aktivitetsleksak när de kom in igen och vi gav oss av på skidor. Likt tappra soldater stod vi vid liften kl.09 varje morgon. Första ankarliften upp var en plåga och varje morgon tänkte jag: "Hur kunde jag tycka det här var så kul förra året?" Fötter och ben värkte så mycket att jag nästan fick profylaxandas för att stå ut. Tankar om bättre kondis och vältränade ben inför nästa skidresa kändes liksom igen från förra året. Ja, ja. Det blir säkert bra med det.

Benen sitter där de ska. Har bara snygga blåmärken ovanför pjäxans kant....När jag ska sätta mig i en lift blir det oftast så att den slår till benen. Två gånger har jag legat och kravlat på backen. Första åket när Per sa att "du brukar åka ner där" och så viftade han lite med staven och jag tänkte att det brukar jag nog......men Hjälp vad brant....Fast å andra sidan tycker jag allt som har en lutning är brant, och så är det lite så att först så går allt för fort och allt är läskigt. Dessutom var det dimma så jag åkte ner i min lätta backe och "tjohoooo" så låg jag på rygg och var suuuur. Inte kom jag upp. Kravlade omkring som en säl på land. Inte en människa i backen. Det kanske var tur för annars skulle säkert någon ha varit vänlig och försökt resa mig. Tillslut ringde jag Per på mobilen och sa att jag var ungefär 50 meter över "stupet" han sagt åt mig att åka. Naturligtvis var det hans fel och stupet var en grön backe (den lättaste, den man blir omåkt i av de där små söta overallklädda mini-åkarna). Jag fick av mig ena skidan och så kunde jag resa mig upp, ringa Per igen och säga att nu var jag på väg ner i den där "ravinen" han lurat ner mig i.....Det var första fallet.......

Det andra fallet gjorde jag när jag "skuttade av en sittlift". Jag trodde vi var framme och det var vi, men när det saktar ner behöver det inte betyda att man direkt måste kasta sig av liften. Fast det gjorde jag....Och jag hade inte mark känning utan det blev ett "skutt". Detta skutt resulterade i att skidorna var långt före mig och helt omöjliga att komma ifatt så det blev lite ryggåkning mellan alla andra som klivit av och klev av. Varför är det så vansinnigt svårt att resa sig upp med dessa gipspaket som kallas pjäxor?

Hur som helst så har jag/vi haft det jätte bra. Fast jag tror hundarna längtade hem till lite mer frihet. I Idre kunde vi inte ha dem lösa......men de tyckte det var roligt att leta godis i snön....Sedan tror jag vi alla mår gott av denna snö för ljuset blir så annorlunda. Vitt är verkligen vitt mot en blå himmel! Det blåa blir också så mycket blåare.

Här kommer några bilder. Det var faktiskt solsken 1½ dag. Då passade jag på att ta kort!

Nu har alla "flyttkarlar" bjudits på flyttgröt och livet kanske kan fyllas med lite nya och gamla rutiner. Det värsta är alla blommor som kommit hit de senaste veckorna. Med viss ångest inser jag att ansvaret för att de ska leva tills nästa gång personen kommer hit, är tungt. Intressant att få morotsfrön! Jätte kul, för jag kan med ett leende titta på Per och säga: "Älskling var ska vi ha trädgårdslandet?" Jag är för planteringar av alla slag. Per är emot, så jag tror att vi även fortsättningsvis ska kunna ha någon form av balans i odlandet.

De förbaskade småfåglarna har fortfarande inte hittat till sitt nya matbord! Funderar på att lägga ut stora, stora brödbitar så kanske någon fiskmås hittar oss? Tanya springer alltid ut och kontrollerar om det inte fallit någon smula från talgbollarna i trädet. Dessa bollar liknar mer och mer uppluckrade tvättsvampar. De faller samman av regn och blåst.

Idag skulle vår kompis Janne och vi ta en skogspromenad tillsammans. Detta är "hemtrakter" för honom. Här i närheten är han uppvuxen så vi tyckte att det var jätte lämpligt att vi tog någon stig tillsammans. Sagt och gjort och vi började promenera. Vi gick in i skogen på en traktorväg efter ett tag. Sedan tyckte Janne vänster och "där hade han nog kört med moped" (för ca 25 år sedan), och "hoppsan var var vi nu då"?????  Ja, vi kom fram till en grusväg med ett hus som Janne inte kände igen, men efter ett tag på grusvägen så visste han var vi var. Huset behövde ju inte vara direkt nybyggt, med tanke på hur länge sedan Janne åkt där på sin moppe. Hur som helst så visste tillslut även jag var vi var.

Precis där grusvägen tog slut, vid en hästgård, tog vi av in i skogen. Där fanns skylten "Varning för hunden".......och den kom. En stor schäfer med raggen rest med två unga personer som förtvivlat försökte ropa tillbaka honom ned till gården. Tanya gömde sig i vilket fall inte bakom mig, utan de luktade spänt in varandra. Killen från gården kom flåsande och tog tag i sin hund och vi gick vidare. Första delen av denna breda stig bar verkligen rätt upp. Jag lyckades stå helt still och glida omkull på knäna i leran. Efter 1½ timme var vi åter hemma. Sista biten sprang Tanya och Taz lösa som två galningar. Det märktes inte att vi gått i snabb takt i skogen..........

Avslutningsvis måste jag berätta om lördagsmorgonen. Klockan 07.15 kommer Taz in i sovrummet och ger oss som vanligt en "morgonpuss". Han brukar göra så för att sedan gå och lägga sig. Oftast låter han lite, gnyr, som för att tala om att han kommer och hälsar. Hur som helst så frågar Per mig vad klockan är och jag säger det. Fast istället för att sova en stund till, så mumlar Per att "det är väl bäst att gå ut med honom". Per går upp och jag hör hur han rasslar runt och trär på koppel osv. Han är inte ute länge och när han kommer in så säger han: "Jag vet inte vad det var, han kissade precis som vanligt". Och så muttrar han på Tanya som varit med ute och som tagit hans plats, blöt, i sängen.

Två timmar senare vaknar jag med ett ryck vi konstaterar att vi sovit ovanligt länge för klockan är över 09 på morgonen. Då framkommer det att Per trodde att jag sa att klockan var kvart över tre på morgonen. Eftersom han uppfattat det som om Taz gnydde, så trodde han att han var dålig och behövde ut. Fast Taz lyfte bara på benet och ville in igen. Per hade kastat på sig morgonrocken och stövlarna för att snabbt komma ut. Han var så trött att han knappt fick upp ögonen. Han är inte bara trött i ögonen, skulle jag vilja påstå, utan båda öronen hade inte heller vaknat. Undrar vad hundarna tänkte?

Idag på förmiddagen spårade vi med blodpudding. För något år sedan (eller antagligen längre sen) fick jag tipset av Christine Leijd på Hittehund. Jag håller mig antagligen inte exakt till hennes mall, men själva idén att spåra med blodpudding är en mycket billig variant och en kul idé.

Så här gör då jag.

En djup tallrik med blodpuddingbitar och vatten. Detta körs sedan en kort stund i micron för att därefter mosas med en gaffel.

Jag tar lite vatten och blodpudding i taget och sedan häller jag sörjan i en plastbunke. Alternativet är en vanlig plastpåse. Gahhh, ser inte gott ut! Fast Tanyas nos var med hela tiden!



Så måste du då se till att ha snygga gummistövlar som tillsammans med platbunken (plastpåsen) utgör en helhet i färg och form. ;) En av mina julklappar var dessa gummistövlar! Visst är de snygga!? Det ser ut som om jag fått dem för att de ska passa i färg med bunken!



Jag tog med mig gummistövlarna ut för att byta mot mina kängor. Nu kliver du ner i sörjan. Det gäller alltså att inte ha de snyggaste skorna på sig. Så kliver du iväg efter att ha geggat ner dig. Behöver du fylla på dina steg så kliv ner igen i sörjan och gå vidare.



I slutet på spåret la jag ett grisöra. Därefter gick jag lite åt sidan och bytte till mina känger igen. Så väntade jag 30 minuter, vilket jag märkte var för kort tid. Tanya vädrade i luften efter spåret när hon tappade bort det. Annars så var hon riktigt, riktigt duktig...........

Efter en stunds väntan var det Taz tur. Jag har inte lagt något spår till honom tidigare.


När vi kom fram till själva start platsen där jag trampat runt lite i backen för att riktigt visa att här börjar spåret, så satte jag mig på huk och sa "sök". Japp, tänkte nog, Taz här ska sökas. Stackars hund! Han har blivit miljöskadad. Sök för honom är godis i träden. Så han luktade in varje träd längst vår bana. Så ner i backen med nosen och gick efter blodpuddingspåret samtidigt som han slickade backen för att titta upp och "krama" närmaste träd. Det tog ett tag innan vi var framme vid grisörat.



Långt, långt bort kunde vi höra "skott". Taz lystrar efter att han ätit upp sitt öra i skogen.